Jerusalem/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I Sion
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Den vilda jakten
Hellgum  →


[ 87 ]

DEN VILDA JAKTEN.

Det fanns många, som menade, att Eljas Elof Ersson inte borde ha funnit ro i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge Ingmar Ingmarsson.

Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, så att hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen hade gått omkring och sökt Eljas’ pengar flera dagar, men inga hade de funnit.

När Ingmar fick veta, att han var fattig, lade han råd med Karin om vad han nu skulle företa sig. Ingmar sade, att han helst ville bli skollärare. Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen. Det var en god övning.

Karin övervägde detta en lång stund, till sist sade hon:

— Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då du inte kan bli herre på gården.

När skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar skulle komma tillbaka, gjorde hon en surmulen min. Det föll henne in, att då de skulle ha en pojke boende hos sig, kunde det lika gärna ha varit häradsdomarns vackre Bertil eller den muntre Gabriel, som var son till Hök Matts Eriksson.

[ 88 ]Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till.

Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig och tyckte, att hon ingen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.

Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula ringare än hon. Men när hon fick höra, att han hade blivit fattig, började hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon knappt kunde styra sig.

Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till!

Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, då Storm upphörde att predika i missionshuset. Då sade mor Stina stundom till honom:

— Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! När vi var sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till daggryning.

En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattsson och nämndemans Gunhild hade kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.

Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men [ 89 ]Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor Stina suckade, när hon såg på honom. ”Det märks, att han är av en gammal släkt”, tänkte hon. ”De säger, att sådana aldrig kan vara riktigt unga.”

De tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de tyckte om förslaget.

— Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.

Storm gjorde ett annat villkor.

— Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och tar vård om henne.

Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvärt nej, höll ögonen stadigt fästa vid bokstäverna och bara läste.

— Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en så besynnerlig ton, att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det var förskräckligt, så vacker Gertrud var efter dansen. Men munnen log spotskt, och ögonen gnistrade, då hon vände sig från honom. Det syntes tydligt hur djupt hon föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan råd.

Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och arbetade. På en gång märkte Gertrud, att modern började bli orolig. Hon stannade spinnrocken och lyssnade mellan varje ord hon sade.

— Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, Gertrud?

— Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.

— Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar och far runt från hörn till hörn!

Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.

— Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.

— Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på varenda kväll, alltsedan ni dansade.

[ 90 ]Gertrud förstod, att modern trodde, att det spökade efter dansen. Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för Gertrud.

— Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina grep henne i kjolen.

— Vet jag om jag törs låta dig gå?

— Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!

— Då ska vi åtminstone gå båda två.

De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.

Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.

— Vad är det, mor? frågade Gertrud.

— Du kan se själv. Men var tyst bara!

Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptogo hela rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.

— Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.

— Tyst! sade modern och drog henne med sig utför trappan igen. Det är nog så, att han håller på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så att han kan dansa i lekstugan, fortfor hon och småmyste.

Modern började skratta, så att hon skakade.

— Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gudskelov, att han också kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte ett ord till någon människa om detta, du Gertrud!

Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så granna, att det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskskinnsbyxor och gröna vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita ärmar, stora, rosiga halsdukar täckte nästan hela livet, kjolarna voro randiga med en bård av rött kläde, förklädena stora och lika rosiga som halsdukarna.

[ 91 ]Medan de fyra vandrade framåt i den vackra vårkvällen, voro de till en början helt tysta. Gertrud såg ibland förstulet på Ingmar och tänkte på hur han hade arbetat för att lära sig dansa. Hur det nu kom sig, om det var vid minnet av Ingmars dans, eller därför att hon skulle gå bort till en lekstuga, så blevo hennes tankar lätta och fagra, och hon lagade så, att hon blev en smula efter de andra för att få gå i ro och drömma. Hon satte ihop en liten historia om hur det hade kunnat gå till, när de nya bladen hade kommit på träden.

Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under krypande linnea, och skogsbottnen var täckt med skogsstjärnor. Och mittibland allt detta, som var klätt och skylt, sågo träden sig själva nakna och bara, och de började blygas över sin nakenhet, som man så ofta gör i drömmen.

Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar sjöngo smädesånger. ”Var ska vi få något att kläda oss med?” tänkte träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.

Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: ”Gudskelov, att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, att vi inte har försovit oss.”

Men när de sågo sig bättre om, märkte de, att sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade under deras egen bark. ”Vår är det emellertid, om det än inte är sommar”, sade lövträden, ”det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna.”

[ 92 ]Och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ur knopparna släta och välskapade från första stund.

Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.

De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa albuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.

På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.

— Vad står på? frågade Gunhild. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken och väggarna glänste klarröda.

Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.

— Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.

Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.

Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:

— Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.

— Du, Ingmar, känner väl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattsson.

— Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.

[ 93 ]— Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.

— Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.

— Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.

— Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.

— Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro vad hon vet.

Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.

— Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, då far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vid milorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.

Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra, ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: ”Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta.” Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. — ”Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker.”

Om en stund började det ryka mindre ur kolen. ”Nu ska jag se vad det är för julamat mor Brita har skickat mig”, sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. ”Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!” sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. — ”Ja, ja, gossen min”, sa Stark Ingmar, ”du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som [ 94 ]håller ute köld och yrväder”, sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.

Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura milröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. ”Jag vet inte om du får något med”, sa Stark Ingmar till far, ”detta är min julmat.” — ”Du får vara barmhärtig, eftersom det är julafton”, sa far. — ”Ja, då kan man inte låta en stackars kolargubbe svälta”, sa Stark Ingmar.

Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. — ”Du får tala om för mor”, sa Stark Ingmar till mig, ”att Stor Ingmar har ätit opp all maten för mig. Hon får skicka mer i morgon.” — ”Jag ser, att det är ett sant ord”, sa jag.

I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i eldstaden. Det lät närmast, som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: ”Jaså, jaså, står det så till.” Men han fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade kastat en handfull sten in i elden. ”Jaså, jaså, är det så brått”, sa Stark Ingmar och gick ut. ”Ja, det är nog eld i kolen”, ropade han, ”men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam.” Far och jag satt tysta, ingen av oss hade lust att säga något.

Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.

”En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal”, sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. ”Jaså, jaså, står det så till nu igen”, sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: ”Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten.” — ”Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig.” Och så gick vi hem, far och jag, och allt [ 95 ]gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.

Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett och annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.

Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. ”Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken”, tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle dansa.

Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramp av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.

— Är det här? Kan någon dansa här?

De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.

— Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.

Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna for att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.

De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. ”Han är nog släkt med tomtar och troll”, tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.

Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svarta av rök. Där funnos varken gardiner för fönsterna eller duk på bordet. Det märktes, att [ 96 ]Stark Ingmar var en ensam man, Hans barn hade rest ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.

I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skynda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.

Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande stannade.

— Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!

Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.

Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:

— Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.

Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.

Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.

— Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jag kunde lätt klämma sönder dem.

Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.

— Jag bjuder eljest aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.

Medan de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.

[ 97 ]— Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.

Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:

— De har intet bruk för mig hemma.

— Har de intet bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?

— Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.

— Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart du kan köpa igen den.

— Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl har fått den i sin hand.

Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.

— Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.

— Menar du det?

— Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du någonsin följt en plog?

— Nej, svarade Ingmar.

— Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?

Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.

— Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag får visst ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare.

I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig fart i dansen.

— Det här är ung Ingmars polska! ropade han. Ho hej, nu dansar hela stugan för ung Ingmar!

Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa [ 98 ]alla danser. Ingmar dansade inte mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.

Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömde bort henne, och detta gjorde henne ängslig. ”Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag bara skolmästarns Gertrud”, tänkte hon.

Hon tyckte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.

Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att gå hem, sade alla:

— Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, nu är det för mörkt.

En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde bort honom.

— Kom, ska jag visa dig något! sade han.

Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom stugan.

— Stå nu stilla och se ner! sade han.

Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.

— Det är visst Långforsen, sade han.

— Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att en sådan fors är nyttig till?

— Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.

Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan hade knuffat honom ner i forsen.

— Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen Ingmarsgården?

— Ja, jag undrar just, sade Ingmar.

Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år [ 99 ]än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom.

Ingmar stod stilla och såg ner i forsen.

— Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.

Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. ”Om han är av den rätta sorten”, tänkte han, ”svarar han inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig.”

Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.

— Hör du något, Ingmar? frågade torparen.

— Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om handleden.

— Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!

— Vad är det? sade Ingmar.

— Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!

Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.

— Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång.

— In med dig, bara in med dig!

Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående på tröskeln och började dra till sig förstudörren.

— Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade han, bara in med er! Han stod och stampade av otålighet.

Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.

— Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.

[ 100 ]— Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.

— Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.

Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet.

Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick han och släckte ljusen.

— Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!

— Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.

En av dem grep tag i hans rock.

— Den där berghunden, är han farlig?

— Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.

— Vad kommer efter?

Gubben stod stilla och lyssnade.

— Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han.

Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.

Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:

— Nu är hunden borta.

Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över munnen. Därmed blev det stilla igen.

Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klackberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.

Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och [ 101 ]när det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden och drogo in skuldrorna. ”Det krossar oss”, tänkte de, ”det krossar oss.”

Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. När det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.

De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.

Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.

Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.

Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog henne ner på knä. Och hon hörde Ingmar viska:

— Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.

Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck, som hade gripit henne. ”Det gör mig ingenting, att jag ska dö”, tänkte hon, ”men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss.”

Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.

Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.

Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars [ 102 ]stuga. Ingen rörde sig, ingen sade något, det var, som om ingen mäktade.

Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.

Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkit ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.

Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: ”Det är för något jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som for förbi, ropade mig och hånade och skrek ut mitt namn.”

Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: ”Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom.”

Så småningom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.

En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.

Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.

Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.

Allt uppåt Klackberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade.

Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.

Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring [ 103 ]dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.

Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.

Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.

Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.

Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.

När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:

— Nu, Ingmar, har jag dansat för sista gången.

— Ja, svarade Ingmar, jag också.

— Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av mörkrets ondska att strida emot.

Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.

— De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?

— De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.

— Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.