Jerusalem/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I Gehenna
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Paradisbrunnen
Ingmar Ingmarsson  →


[ 92 ]

PARADISBRUNNEN.

Det blev en förfärligt hård sommar i Jerusalem med vattenbrist och sjukdom. Vinterregnen hade varit mycket knappa det året, och den heliga staden, som inte har stort annat vatten att tillgå än det regn, som under vintern uppsamlas i underjordiska cisterner, vilka finnas vid varje gård, kom snart att sakna vatten. Och på samma gång som folket måste nöja sig med att dricka det unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i fruktansvärd grad. Det fanns snart knappt en gård, där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot eller klimatfeber.

De Gordonska kolonisterna fingo en arbetsam tid. De blevo nästan samtliga upptagna av att sköta sjuka. De ibland dem, som hade bott länge i Jerusalem, tycktes inte vara mottagliga för smitta, de gingo utan att ta skada från sjukbädd till sjukbädd. Svenskamerikanarna, som hade genomlevat heta somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas stadsluft, stodo också gott emot sjukdom och ansträngning. De stackars dalbönderna däremot blevo sjuka nästan allesammans.

I början såg det inte farligt ut. De flesta gingo uppe, om de än inte mäktade arbeta. Fastän de tynade av och kände ständig feber, trodde ingen, att det var annat än ett snart övergående illamående. Men efter en vecka dog Birger Larssons änka och kort därpå en av hans söner. På samma gång inträffade flera nya sjukdomsfall. Det såg ut, som om allt dalfolket skulle stryka med på en gång.

Alla de sjuka hade samma brinnande längtan och åstundan. De bådo alla om en dryck vatten, bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var, som skulle de inte behöva något annat än detta för att bli friska.

Men när man bjöd dem av cisternvattnet, vände de bort huvudet och ville inte ens se åt det. Fastän det var filtrerat [ 93 ]och avkylt, tyckte de, att det luktade unket och hade en vedervärdig smak. Ett par av de sjuka, som hade försökt att dricka det, fingo svåra plågor och klagade över att de hade blivit förgiftade.

En förmiddag, då denna sjuklighet regerade som värst, sutto några av bönderna i den smala skuggan utanför huset och småpratade. De hade alla feber, det syntes på deras avtärda ansikten och på deras ögon, som voro matta och blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de rökte inte en gång ur sina små kritpipor.

Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen, som välvde sig klar och blå över deras huvuden. De höllo den noggrannaste vakt, och inte den minsta sky, som steg upp vid horisonten, undgick dem. De visste alla mycket väl, att intet regn var att vänta förrän om ett par månader, men så snart ett av de vita sommarmolnen höjde sig över horisonten, inbillade de sig, att det kunde ske ett under och att det snart skulle börja regna.

— Vem vet om inte Gud nu till sist vill hjälpa oss? sade de.

Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt och färd uppåt himlen, började de tala med varandra om hur det skulle vara att höra stora droppar smattra mot väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan och flöda neråt vägen, medförande småsten och sand. De kommo överens om att de inte skulle gå in under tak, om det började regna, de skulle bara sitta stilla och låta vattnet strömma ner över sig. De behövde känna sig genomdränkta av vatten, de likaväl som den uttorkade marken.

Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde de inte annat än märka, att det förminskades och liksom smalt bort. Först var det de fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder i tunna flikar och strimmor. Och om några ögonblick var det alldeles försvunnet.

När bönderna inte mera sågo molnet, blevo de förtvivlade. De gamla karlarna voro så kraftlösa av sjukdom, att de lade [ 94 ]händerna över ögonen för att dölja, att de höllo på att falla i gråt.

Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara den ledande bland svenskarna efter Tims Halvors död, försökte då att uppmuntra de andra. Han började tala med dem om bäcken Kidron, som i forna dagar hade flutit genom Josafats dal och gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade sin bibel i fickan, han slog upp den och läste för dem alla de ställen, där Kidron var nämnd. Han beskrev för dem vilken stor och väldig ström Kidron hade varit. Den hade drivit kvarnar, och om vintern hade den till och med varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat landskapet.

Det märktes på Ljung Björn, att han erfor en riktig lisa av att tala om det stora vattnet, som en gång hade strömmat förbi Jerusalem. Han hade säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest fäste han sig vid stället, där det berättas, att David hade övervadat Kidron, när han flydde för Absalon. Ljung Björn beskrev för de andra hur det skulle vara att få gå med nakna fötter genom kallt, rinnande vatten.

— Det skulle jag tycka mer om än att få dricka det, sade han.

Ljung Björn hade ännu mycket att säga om Kidron, då hans svåger, Kolås Gunnar, avbröt honom. Gunnar sade, att han inte brydde sig om Kidron, som var borta och uttorkad. Men han hade, alltsedan den här svåra tiden började, gått och tänkt på en profetia av Hezekiel, fyrtiosjunde kapitlet, första och följande verserna. Den handlade om en ström, som skulle upprinna vid templets tröskel och flyta ut över heden ända till det Döda havet. Kolås Gunnar skakade den svarta luggen ur pannan, medan han talade, ögonen lyste på honom, och han berättade så, att alla bönderna sågo för sina ögon vattenledningen, som gick ner till Jerusalem. Vattnet kom glidande, sakta porlande fram i en stenränna. Därifrån utgöt det sig i många små rännilar, som löpte mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel växte på stränderna, stora, tjockbladiga vattenväxter hängde ner mot vattenytan. På ränn[ 95 ]ilarnas botten lågo små vita stenar, och vattnet glittrade och bubblade, då det strömmade över dem.

— Och detta måste komma att ske! utbrast Kolås Gunnar. Det är en Guds profetia, och den har inte ännu gått i fullbordan. Jag går och tänker på att den väl kan uppfyllas i dag eller i morgon.

Men när Hellgum, som också var med i skaran, hörde detta, blev han mycket ivrig, lånade Ljung Björns bibel och läste upp några verser ur Krönikeboken.

— Lägg nu märke till detta! sade han. Det är det märkvärdigaste jag någonsin har hört. Och han läste upp för dem, att i Hiskia konungs tid hade det blivit känt, att Sanherib drog upp för att belägra Jerusalem. Då hade Hiskia gått till råds med sina hövdingar och sina tappraste män, och de hade alla sagt:

— Det är ej gott, att assyrerna finner så mycket vatten, när de kommer och belägrar staden.

Därpå hade Hiskia gått ut med en stor härskara och dämt upp vattnen utanför Jerusalem, både den stora floden, som gick mittigenom landet, och alla källorna.

När Hellgum hade läst upp detta, såg han ut över de kala markerna, som omgåvo kolonien.

— Jag har funderat mycket över den här berättelsen, sade han, och jag har frågat amerikanarna om den. Och nu ska jag säga er, vad jag har fått veta.

— Jo, amerikanarna har sagt mig, fortfor Hellgum, att på Hiskia konungs tid var denna högslätt bevuxen med otaliga träd och buskar: Säd växte det inte i denna steniga mark, men en mängd trädgårdar låg här, fyllda med granatträd och aprikosträd, med saffran och kalmus och kanel, med koferbuskar och nardusplantor, med alla slags luktträd och alla slags kosteliga frukter. Alla dessa träd stod väl bevattnade, från strömmar och bäckar löpte vatten in i varje lustgård, och varje trädgårdsägare hade rätt att en viss tid på dagen sätta sin egendom under vatten.

Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stod i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort, strödde mandel- och aprikosträd [ 96 ]sina blomblad över honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt och hälsade honom med sina ljuva dofter.

Men kung Hiskia hade den dagen varit borta och dämt upp alla Jerusalems källor och den stora strömmen, som flöt mittigenom landet. Och nästa dag flöt inte mer något vatten i de små rännorna, som löpte fram till trädens rötter.

Om några dagar, då träden skulle börja att sätta frukt, var de maktlösa och satte blott få frukter, och när bladen framkom ur knopparna, var de små och förkrympta.

Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga under den första sommartorkan, några under den andra, några under den tredje. Och omkring Jerusalem blev öde land och har så förblivit intill denna dag.

Hellgum tog upp en skärva från marken och började borra i jorden.

— Men nu är saken den, fortsatte han, att när judarna kom åter från Babylon, visste de inte att finna stället, där strömmen hade blivit uppdämd, och inte heller de bortledda källornas läge. Och ingen människa har återfunnit dem intill denna dag.

— Men vi, som nu sitter här och trånar efter vatten, fortfor han, varför går vi inte ut och söker efter kung Hiskias källor? Varför går vi inte ut och finner den stora strömmen och de många källorna? Om vi funne dem, skulle träd åter kunna växa på högslätterna, och detta land skulle bli rikt och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara mer värt än att upptäcka guld.

När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste sig för att gå bort och börja sökandet, inte en gång Hellgum. Det märktes [ 97 ]nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott, varmed han sökte stilla sin längtan.

Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och hört på de andra.

— Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.

Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.

— Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.

De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om Palestinas källor och floder.


Asterisk.svg


Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt dödsfall. Det var ett av Kolås Gunnars barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade tyckt mycket om.

Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.

De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.

— Kom ihåg, ifall du lever efter mig, sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!

[ 98 ]— Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.

Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.

Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.

— Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka hem, sade man.

Ingen av amerikanarna kunde dölja för sig, att det såg ut, som skulle alla bönderna komma att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var, att så många goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här i den heliga staden.

Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt att slita sig från detta land med alla dess heliga orter och minnen, och de ryste för att åter drivas ut i världens oro och strid efter att ha vant sig vid det ljuva, trygga samlivet i kolonien. Flera av dem tyckte, att det nära nog var bättre att dö än att resa hem.

Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket lockande och förledande för dem.

— Kanske att det inte blir någon annan råd, än att vi måste resa, sade de.

Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna till gudstjänster och möten i församlingssalen. Alla blevo mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu själva riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, [ 99 ]att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.

Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.

Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut. Hon tycktes så litet veta vad hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna. Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam.

Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem.

Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande. De gräto och bådo, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö.

Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in.

Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon hade åldrats alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet och sammantryckt, och håret var fullkomligt grått.

Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket sällan sitt rum. Hon satt där ensam i en stor stol, som Halvor hade snickrat åt henne. Någon gång tog hon sig för att lappa och laga åt de två barn, som hon ännu hade kvar i livet, men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade framför sig.

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var, blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne.

Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.

[ 100 ]Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte henne handen.

— Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till henne. Vad säger du, Karin, om den saken?

Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon.

Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet.

— Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra henne. Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?

Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord.

Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om hennes liv och ledde ut henne.

När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som nickade åt henne:

— Tack ska du ha, Karin! sade de.

Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur församlingen.

— Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara mrs Gordon kommer tillbaka.

— Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.

Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre [ 101 ]modlösa och förstörda ut nu, än då de samlades till överläggningen. Kraften och uthålligheten kommo tillbaka, när de sågo sin väg klart för sig och inte tänkte på att de kunde undfly faran.


Asterisk.svg


Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där hon hade bott samman med Gunhild. Där inne var mycket ljust och prydligt. Gabriel hade tillverkat alla möblerna. De voro bättre gjorda och mer utsirade än i något annat rum. De vita gardinerna och sängomhängena hade Gertrud själv vävt och försett med hålsöm och spetsar.

Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en av de svenskamerikanska flickorna, flyttat in i rummet. Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket kärleksfullt.

Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora mötet, att dalbönderna skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark feber och låg och talade utan uppehåll. Betsy satt bredvid sängen och sade då och då ett par ord för att lugna henne.

Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig upp mot väggen och blev stående där. Gertrud tycktes knappast märka, att han hade kommit, men Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa ut honom ur sjukrummet.

Men när hon såg Gabriel in i ansiktet, blev hon helt hjärtängslig och fick stort medlidande med honom. “Å, herregud, han tror visst, att Gertrud ska dö!” tänkte hon. “Jag kan förstå, att han menar, att det inte finns någon räddning för henne, sedan nu dalbönderna har beslutat att stanna kvar i Jerusalem.”

Hon förstod med ens hur mycket Gertrud hade varit för Gabriel, sedan han hade mistat Gunhild, och hon sade till sig själv: “Det är bäst, att den stackarn får bli kvar här inne. Jag har inte hjärta att neka honom att få se henne så länge som möjligt. Det är ju den bästa vän han har.”

[ 102 ]Gabriel fick alltså stå kvar innanför dörren och kunde nu höra varje ord, som Gertrud sade. Hon hade inte så stark feber, att hon yrade, men hon talade ständigt om brunnar och strömmar såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade hon också över den förfärliga, brännande törsten, som plågade henne.

Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.

— Drick av det här vattnet, Gertrud! sade hon. Det är inte farligt.

Gertrud reste sig en smula från huvudgärden, fattade om glaset och förde det upp mot läpparna. Men innan hon hade smakat det, ryckte hon tillbaka huvudet.

— Kan du inte känna hur förfärligt illa det luktar? klagade hon. Du vill visst alldeles förstöra mig.

— Det finns varken smak eller lukt på det här vattnet, sade Betsy saktmodigt. Det har blivit alldeles särskilt renat, för att de sjuka ska kunna dricka det utan fara.

Hon trugade henne att dricka, men Gertrud stötte undan glaset så häftigt, att vatten spilldes ut på täcket.

— Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ändå, utan att du behöver förgifta mig, sade hon.

— Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.

Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.

— Å, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.

— Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har barmhärtighet med mig.

— Å, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och klappade hennes hand.

— Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av annat än törst. Jag skulle bli bra i samma ögonblick, som jag finge dricka gott vatten.

— Det finns inte bättre vatten än detta att få i Jerusalem, sade Betsy sorgset.

Gertrud hörde inte på henne.

[ 103 ]— Det skulle inte kännas så svårt, om jag inte visste, att här finns gott vatten, jämrade hon sig. Tänk, att jag ska dö av törst, då det inne i Jerusalem finns en hel brunn full med friskt, rent vatten!

Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. “Ack, det är bara sådant, som hon inbillar sig!” tycktes hon säga.

Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu finns något riktigt gott vatten att få i Jerusalem, sade hon.

— Det är besynnerligt, att du har så dåligt minne, sade Gertrud, eller var du kanske inte med den dagen, då vi gick och besåg den gamla platsen, där judarnas tempel har stått?

— Jo då, jag var visst med.

— Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersinnande, nej, det var inte i den vackra moskén, som låg mittpå platsen, utan det var i den gamla fula moskén, som låg vid ena kortsidan. Minns du inte, att där inne fanns en brunn?

— Det minns jag nog, sade Betsy, men jag vet inte hur du kan tro, att det finns bättre vatten i den brunnen än på något annat ställe i staden.

— Det är så svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så brännande törst, klagade Gertrud. Du kunde väl ha hört på vad miss Young sa oss om brunnen.

Det förorsakade henne verklig pina att tala med torra läppar och brännande strupe, men innan Betsy hade hunnit svara, var hon dock i full färd med att berätta vad hon visste om brunnen.

— Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten, sade hon. Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset.

— Jag undrar just hur du eller någon annan kan ha reda på den saken, sade Betsy och log en smula.

— Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young talade om, att en fattig vattenbärare [ 104 ]en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev liggande på botten av brunnen. Nu förstår du väl, att mannen inte ville förlora sitt ämbar.

— Ja, det förstår jag ju, sade Betsy.

— Han skyndade också genast efter ett par andra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen.

Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med sina feberstrålande ögon.

— Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager svävade över den, så att han kunde se den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var, att det föreföll, som om allt där nere skulle sova. Alla blommor stod med tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikna på träden, och gräset låg utsträckt på marken. De härligaste träd stod lutade mot varandra i sömn, och fåglarna satt orörliga i trädkronorna. Och ingenting där nere var rött eller grönt, utan allt var grått som aska, fastän du förstår, att det var mycket vackert i alla fall.

Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen, att Betsy skulle tro henne.

— Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.

— Jo, han stod en stund och undrade vart han var kommen, men så blev han rädd för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora tålamodet, om han dröjde för länge. Men innan han lät hissa opp sig till jordytan, gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig.

— Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart opp [ 105 ]ur lustgården, sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.

— När han hade kommit opp till sina vänner igen, fortfor hon, talade han om för dem vad han hade sett och visade dem kvisten, som han hade brutit. Och vet du, att i samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag.

Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.

— Kära, du blir för trött av att tala så mycket, sade Betsy.

— Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det finns gott vatten i den där brunnen, suckade Gertrud, och nu är det inte mycket kvar av historien heller. Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skådat, och för dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset. Men se, nu hade vattnet vänt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än dök, kunde de inte nå botten.

— Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.

— Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen kunnat nå till brunnens botten.

Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:

— Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i livet.

— Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.

— Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och väntar på oss.

— Ja, så är det.

— Och nu kan du väl också förstå, Betsy, att det alltid [ 106 ]är rent, friskt vatten i den där brunnen, som har sina källor i paradiset.

— Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.

Just när Betsy sade detta, öppnade en av hennes små systrar dörren och vinkade åt henne.

— Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.

Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle kunna lämna Gertrud. Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och vände sig till Gabriel, som alltjämt stod kvar vid dörren.

— Du kan väl stanna här hos Gertrud och vaka över henne, medan jag är borta! sade hon.

— Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över henne så gott jag kan.

— Försök bara att få henne att dricka, så att hon kommer ifrån den tanken, att hon ska dö av törst! viskade Betsy, när hon gick.

Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.

— Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den brunnen är bättre än annat vatten här i staden, klagade hon. Det är därför, som hon inte gör något för att skaffa mig det.

Gabriel hade blivit mycket fundersam och grubblande.

— Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig, sade han.

Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar honom.

— Å nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den.

[ 107 ]Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.

— Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.

— Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt dåraktigt av dig.

Men Gabriel ville inte överge planen.

— Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.

Gertrud låg tyst och eftersinnande.

— Är skomakarn här i dag? frågade hon.

— Ja, han är så, sade Gabriel.

— Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.

— Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.

— Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om de känner igen dig och ser, att du är en kristen.

— Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och vit turban, du vet, och får ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.

— Men vad tänker du bära vattnet i?

— Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över skuldran, sade Gabriel.

Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. “Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!” tänkte han. “Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra ställen.”

[ 108 ]Medan han tänkte på detta, överraskades han av att Gertrud sade:

— Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.

“Nu väntar hon visst, att jag ska gå”, tänkte Gabriel, “nu är jag vackert ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga henne, att alltsammans är omöjligt.”

— Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av kolonisterna.

— Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela företaget, men när han såg hennes ängslan, hade han inte hjärta därtill.

— Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de känner inte en gång igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora kopparämbaren dinglande om benen.

Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.

— Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.

— Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.

— Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.

— Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.

— Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.

— Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.

Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.

— Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst [ 109 ]vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.

Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.

— Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.

“Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan gå för sig?” tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.

— Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.

— Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.

— Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen och fängelserna.

Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. “Jag tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter vatten”, tänkte han. “Jag får lov att berätta för henne hur det lyckas för mig.”

— Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och talar om saken.

— Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.

— Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa varom frågan är.

— Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.

— När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker [ 110 ]på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till och börjar svära på svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar på ungarna för att se om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och lata som förut och vältrar sig i smutsen.

Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig egendomligt rörd över detta. “Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte henne”, tänkte han. Han tyckte, att det var, som om han berättade en saga för ett barn, och han började roa sig med att brodera ut sin berättelse med många äventyr. “Nu får jag göra så mycket jag kan av den här vandringen, eftersom det roar henne”, tänkte han, “sedan får jag väl på något sätt försöka att komma ifrån saken.”

— Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både dig och brunnen och vattnet, som jag skulle hämta.

— Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog mot honom.

— Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och överbyggda brunnar att se på. Och alla minnena sedan! När jag tänker på att jag står på judarnas gamla tempelgård, önskar jag, att de stora stenhällarna, som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om allt, som där har timat.

— Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande ut, sade den sjuka.

“Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med vattnet”, tänkte Gabriel. “Det är besynnerligt så ivrig hon är. Det är alldeles, som om hon trodde, att jag verkligen är på väg till paradisbrunnen.”

Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel. [ 111 ]Han var så ivrig med sin berättelse, att han såg hela tempelplatsen för sig och talade om sina äventyr, alldeles som hade de inträffat.

— Ja, jag står ju inte länge stilla heller, sade han, utan jag går förbi Omars moské och förbi de stora, svarta cypresserna, som står på södra sidan, och förbi den stora vattenbassängen, som de säger ska vara kopparkaret från Salomos tempel. Och överallt, där jag går fram, ligger människor utsträckta på stenhällarna och steker sig i solskenet. Där leker småbarn, och där sover lättingar, och en dervischschejk sitter på marken med sina lärjungar omkring sig. Han vaggar fram och tillbaka med kroppen, medan han talar till dem, och när jag ser honom, kan jag inte låta bli att tänka för mig själv: Så satt nog Jesus en gång på den här samma tempelplatsen och undervisade sina lärjungar. Just som jag står och tänker på detta, ser dervischschejken opp och betraktar mig. Du kan tro, att jag blir rädd. Han har stora, svarta ögon, som ser alldeles rätt igenom människor.

— Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade Gertrud.

— Å nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som står och vindar opp vatten ur en brunn. De ropar an mig, och jag vänder mig om och tecknar åt dem, att jag ska gå in i moskén. Och så blir det alldeles tyst bakom mig.

— Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!

— Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna vända åt mig och språkar.

— De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.

— Ja, det har de väl.

— Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där paradisbrunnen finns, sade Gabriel, och jag går just förbi de där två pelarna i porten, som står så nära varandra och om vilka du vet att det heter, att ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig man. Ja, säger jag för mig själv, inte vill jag försöka att tränga [ 112 ]mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla vatten.

— Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är väl det bästa du har gjort i hela ditt liv.

Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.

— Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksa-moskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var, att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare. Det står ett vindspel med rep och krok över den, det är ingen konst att hissa ner ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är rent och blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur brunnen. Bara Gertrud får se och smaka sådant här vatten, blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig själv, medan jag fyller ämbaren.

— Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade Gertrud.

— Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så lugn nu, som när jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora det. Och när jag går mot porten, blir jag än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop och skrik.

— Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud, och Gabriel såg, att hon blev blek av ängslan. Men Gabriel tyckte nu, att han måste göra slut på saken och han utbrast:

— Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela Jerusalem är det, som kommer emot mig.

Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin häpnad och förskräckelse.

— Ja, de har rest sig opp, alla de där, som låg och vilade på stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker. [ 113 ]Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken.

Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden.

— Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.

Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.

— Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst.

Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han ville vara god emot henne. “Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall”, tänkte han.

— Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.

— Nej, till en början står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad de vill.

Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.

— Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle rädda dig.

Gabriel drog ett djupt andetag.

— Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.

[ 114 ]— Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande, ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl.

Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser, att jag ska bli övermannad.

— Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. Gabriel upptog genast idén.

— Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.

— Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud.

— Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.

— Nå, än sen då?

Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.

— Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.

Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett ögonblick.

— Så skjuter han dig åt sidan, sade hon, och ser ner i vattenämbaren.

— Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.

— Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta mycket ivrigt.

[ 115 ]— Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.

— Nå, än nu då?

— Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga och simma på vattnet.

— Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles så.

— Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?

— Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den där dervischen.

— Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.

— När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna färg.

— Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju lätt att förstå, att han säger: “Den här kristne har hämtat opp blad och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds beskydd? Inte går det an att mörda honom!”

Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt mig, att jag ska gå. Och jag går så fort jag kan, men jag kan inte låta bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från tempelplatsen.

— Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.

[ 116 ]— Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.

I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log på nytt. “Bevare mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet här!” tänkte Gabriel. “Det var förfärligt illa gjort av mig att narra henne. Hon dör säkert, om jag säger henne, att här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter.”

I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne.

— Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor begärlighet.

— Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.

— Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.

— Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det här vattnet, så att de med blir friska, sade Gertrud.

— Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara för dig. Det ska ingen annan dricka.

— Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det är, sade Gertrud.

— Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från Gertrud, vände det så, att hans läppar kommo på samma ställe, som hennes nyss förut hade berört, och tömde det.

Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud sjunkit tillbaka på kudden och somnat in så lätt som ett barn. Men Gabriel blev stående och såg ömsom på glaset, därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.

Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så stormande lycklig över detta, att Gertrud hade somnat, och vad var det för en makt, som hade gett honom kraft att berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?