Joniens uppror. Mardonios’ krigståg. Marathon
Tredje tidehvarfvet.
Från början af de persiska krigen till det peloponnesiska
kriget.
1. Joniens uppror. Mardonios’ krigståg. Marathon.
Herodotos, som föddes midt under persiska kriget (484), förvånades öfver den stora sammanstötningen mellan den grekiska och den barbariska verlden, och för att uppsöka orsakerna härtill återgick han till trojanska kriget och den mytologiska tiden. Det är icke nödvändigt att gå så långt tillbaka eller att återkalla i minnet Ios och Helenas bortröfvande af Asiaterna, Europas och Medeias bortförande genom Grekerna för att förklara de två verldsdelarnes ömsesidiga hat. Läkaren Demokedes, som bedrog Darius för att få återse sin fädernestad Kroton, och drottning Atossas önskan att ibland sina slafvinnor få spartanska och athenska qvinnor äro af föga betydenhet. Hippias’ böner att blifva åter insatt i sitt välde öfver Athen, de thessaliske Allevadernas önskan att blifva befriade från de motståndare, som besvärade dem, utöfvade ett större inflytande. Men den verkliga orsaken var sjelfva det persiska rikets stora magt. Detta välde hade då nått sina naturliga gränser. På alla sidor omgifvet af öknar, haf, stora floder eller höga berg, kunde det blott utvidgas åt ett enda håll, åt nordvest. Cyrus hade eröfrat Asien, Kambyses en del af Afrika; Darius anföll, för att icke stå tillbaka efter sina företrädare, Europa.
Då Darius återvände från sitt förut (sid. 190) omtalade tåg mot Skytherna, öfverlemnade han 80,000 man åt Megabazos för att fullborda Thrakiens eröfring. Megabazos underkufvade Perinthos, de Thraker, som ännu gjorde motstånd, och Päonien samt begärde såsom hyllning af Makedoniens konung, Amyntas, jord och vatten. Denne gick in härpå. Megabazos kunde nu till sin herre säga, att hans välde sträckte sig till det europeiska Grekland.
Histiäos, Miletos’ tyrann, som under det skythiska tåget gjort Darius vigtiga tjenster, hade blifvit belönad med ett vidsträckt landområde på stränderna af Strymon. Myrkinos, som Histiäos der grundlade, blef inom en kort tid ganska blomstrande. Megabazos oroades deröfver; han underrättade konungen om nödvändigheten att bortdraga denne Grek från de vidsträckta företag, som han förehade, och Darius lät tillsäga Histiäos, att han ville rådfråga honom angående en vigtig angelägenhet. Då han anländt till Sardes, blef han under förevändning, att storkonungen hvarken kunde undvara hans personliga umgänge eller hans råd, tvungen att qvarstanna hos honom.
Några år hade gått förbi under en djup fred, då en liten händelse och en obetydlig man satte allt i lågor (500). Aristagoras, Histiäos’ måg och under hans frånvaro tyrann i Miletos, mottog en persisk här och persiska penningar för att eröfra den rika och mägtiga ön Naxos, men detta företag misslyckades. Af fruktan att blifva dragen till ansvar för dessa gagnlöst bortslösade medel, beslöt han att efterkomma Histiäos’ hemliga uppmaning att göra uppror och tillika bringa alla de grekiska städerna i Mindre Asien till affall från Perserna. Den krigshär, som han användt mot Naxos, var ännu samlad, alla tyrannerna i städerna funnos dervid närvarande: han bemägtigade sig dem, öfverlemnade dem åt de städer, som de styrde, och dessa bannlyste eller dödade dem och införde öfverallt en demokratisk styrelse. För att skaffa sig bundsförvandter, reste Aristagoras till Sparta och, sedan han der fått ett nekande svar, till Athen. Athenarne hade mer än en anledning till missnöje med Perserna. De persiska sändebudens nyligen gjorda framställning om erhållande af jord och vatten, det skydd som blifvit lemnadt Hippias, och den befallning de mottagit att återkalla tyrannen, hade djupt sårat deras stolthet. Aristagoras hade ringa möda att öfvertala dem att aflägsna ett krig, hwarmed de voro hotade, genom att föra det på fiendens eget område. De beslöto att skicka tjugo skepp, med hvilka förenade sig fem treroddare från Eretria, hvilket fordom under ett krig mot Chalkis erhållit hjelp af Miletos och nu ville återgälda denna. De förbundne begåfvo sig till Ephesos och derifrån till Sardes, som de intogo och plundrade. Hustaken voro betäckta med vassrör, en soldat stack eld derpå, och hela staden förutom den borg, dit satrapen Artaphernes tagit sin tillflykt, blef, jemte ett Kybeles tempel, lågornas rof. Emellertid hade Artaphernes återkallat den krigshär, som belägrade Miletos, och trupperna inom hans område samlade sig ifrån alla håll. Athenarne tänkte på återtåg. Ett nederlag, som de ledo vid Ephesos, och kanhända också något förräderi gjorde dem uppledsne på hela kriget. De återvände på sina skepp och hemseglade, lemnande sina bundsförvandter att sjelfve draga sig ur den förlägenhet, hvari de försatt sig.
Jonerna fortsatte kampen, hvari de indrogo städerna vid Hellesponten och Propontis samt Karerna och Cypern. Men Perserna drefvo kriget med sådan kraft, att de snart återtogo alla städerna i Mindre Asien utom Miletos. Detta hade icke mer till styresman Aristagoras, som flytt till Myrkinos och en kort tid derefter omkom under ett anfall mot en stad i Thrakien. Hvad Histiäos beträffar, hade Darius, bedragen af hans löften, nyligen återgifvit honom friheten; men Milesierna ville icke vidare veta af någon tyrann, utan vägrade att mottaga honom. Han lyckades samla några Mytilenare, slog sig tillsammans med dem på sjöröfveri och omkom under en landstigning på Asiens kust. Jonerna församlade sig i Panionion och rådgjorde om sättet att rädda Miletos. Man beslöt sig för att våga en sjödrabbning; Chios tillsläppte 100 fartyg, Lesbos 70, Samos 60, Miletos sjelft 80; hela flottan uppgick till ett antal af 353 treroddare; Perserna hade 600.
Det fans på den grekiska flottan en skicklig man, som skulle hafva räddat Jonien, om det sjelf hade velat. Det var Phokäern Dionysios; han lyckades öfvertyga de allierade, att blott en sträng disciplin och en trägen öfning skulle förskaffa dem seger, och under sju dagar öfvade han skeppsbesättningarna i alla de rörelser, som förekomma vid en sjöstrid; men derefter tröttnade de förvekligade Jonerna: de stego i land, uppslogo der sina tält och glömde bort fienden. Till vekliga sinnen får förräderiet lätt tillträde. Då dagen för drabbningen, hvilken stod vid Lade, kom, lemnade Samierna midt under densamma sin post och hemseglade. Jonerna blefvo besegrade, oaktadt det hjeltemod sjömännen från Chios visade, och oaktadt Dionysios’ tapperhet. hvilken sjelf tog tre fiendtliga fartyg.
För Miletos var nu allt hopp förloradt; det blef intaget och dess invånare bortförda till stränderna af Tigris (494). Chios, Lesbos, Tenedos rönte samma öde som Miletos. Flere städer vid Hellesponten blefvo uppbrände. Joniens undergång återljöd på ett sorgligt sätt i Grekland. I synnerhet försänktes Athen i sorg. Phrynichos uppförde på teatern Miletos’ intagande, alla åskådarne utbrusto i snyftningar, och skalden blef dömd till en bötessumma af tusen drachmer, derföre att han återväckt till lif det sorgliga minnet af denna olycka.
Efter Sardes’ brand hade Darius svurit att hämnas på Athenarne. Han gaf derför sin måg Mardonios befälet öfver en ny krigshär, som borde intränga i Europa genom Thrakien, under det att flottan följde honom utmed stränderna. För att med sig förena de asiatiska Grekerna, återgaf Mardonios dem den demokratiska styrelsen. Redan förut hade alla de folkslag, som bodde mellan Hellesponten och Makedonien, blifvit underkufvade af Megabazos. Mardonios gick öfver Strymon och stämde möte med sin flotta i den Thermäiska viken. Denna senare bemägtigade sig Thasos och strök längs efter Chalkidike; men just som hon skulle passera udden vid berget Athos, blef hon anfallen af en våldsam storm, som kastade henne mot kusten och krossade 300 skepp: 20,000 menniskor omkommo. Samtidigt anfölls Mardonius nattetid af en thrakisk folkstam, Brygerna, förlorade mycket folk och blef sjelf sårad. Icke desto mindre fortsatte han sitt härnadståg, men sedan han åter underkufvat Brygerna, fann han sig så försvagad, att han måste återvända till Asien (492).
Genast företogs en ännu fruktansvärdare utrustning, men innan denna aftågade, skickade Darius sändebud till Grekland, hvilka i hans namn begärde jord och vatten och af sjöstäderna dessutom ett visst antal fartyg. De flesta öarna och flere af fastlandets städer gåfvo denna hyllning. Ägina förekom till och med storkonungens önskningar. Hvad Athen och Sparta beträffade, var deras förbittring så stor, att de bortglömde folkrätten. »I begären jord och vatten», sade Spartanerna till de utskickade, »I skolen få bådadera», och de kastade sändebuden i en brunn. Athenarne nedstörtade dem i Barathron och dömde till och med, om man får tro en tvifvelaktig berättelse, den tolk till döden, som hade orenat det grekiska språket genom att på detsamma öfversätta en barbars befallningar.
Athen, som var Äginas arffiende, begagnade sig nu af sin medtäflares klenmodiga uppförande, för att i Sparta anklaga Ägineterna för förräderi mot den gemensamma saken. Detta vädjande till Spartanerna var ett slags erkännande af deras anspråk på högsta ledningen; den gemensamma faran nedtystade stoltheten. Konung Kleomenes, som delade Athenarnes vrede, begaf sig till Ägina för att straffa de brottslige. Men hans embetsbroder Demaratos underrättade Ägineterna derom, och företaget misslyckades. Kleomenes lät då oraklet i Delphi förklara, att Demaratos icke var af kunglig börd, och utverkade sålunda hans afsättning. Leotychides, som bistått Kleomenes i dessa ränker, efterträdde den afsatte konungen såsom den nu närmaste arfvingen till thronen och tvang Demaratos att lemna Sparta. Denne uppsökte Hippias i hans landsflykt och erhöll liksom han ett gästvänligt skydd hos Perserkonungen.
Kleomenes och Leotychides vände sig emellertid mot Ägina och tvungo detsamma att lemna Athenarne gisslan. Kriget utbröt likväl snart ånyo och slutades först 481, nio år efter Persernas andra krigståg.
Persernas nya krigshär närmade sig under anförande af Medern Datis och konungens brorson Artaphernes. Darius hade befallt dem att göra sig till herrar öfver Eretria och Athen, taga dessa städers invånare till fånga och skicka honom dem såsom slafvar. Han ville med egna ögon se dessa män, som voro nog djerfva att trotsa honom. Denna gången seglade flottan för att undvika berget Athos tvärs öfver Ägäiska hafvet. På vägen underkufvades Naxos, hvars hufvudstad brändes med alla sina tempel. På Evböa intogs Karystos, och Eretria, hvilket var den första ort, som tänkte på något försvar, belägrades. Athenarne hade redan erbjudit dem hjelp, då de förnäme öppnade portarne för fienden, som plundrade staden, brände alla byggnader och gjorde alla invånarne, såväl vänner som fiender, till slafvar.
Derifrån seglade Perserna till viken vid Marathon, der de kastade ankar. Den slätt, som bär detta namn, begränsas af hafvet, träsk och de sista utgreningarne af Pentelikon och Parnes. Det var i hela Attika det enda ställe, som var lämpligt, för kavallerirörelser. Hippias, Athens fördrifne herskare, hade derföre nog skicklighet att utvälja detta ställe. Athenarne tågade barbarerna till mötes. Hvarje stam ut rustade tusen soldater. Med denna 10,000 man starka krigshär förenade sig 1000 Platäer, hvilka frivilligt erbjödo dem sin hjelp, af hvilka de fordom rönt bistand, och kommo för att trotsa en fara, som förskräckte hela det öfriga Grekland. Det var det enda understöd, Athenarne erhöll utifrån: de hade visserligen skickat löparen Pheidippides för att underrätta Sparta om Persernas landstigning, och på mindre än två dagar hade han tillrygga lagt det afstånd, som skiljde Athen från Sparta, Men Spartanerna, ehuru allmänt hågade att lemna den begärda hjelpen, hindrades af en religiös, föreskrift som förbjöd dem att tåga ut i krig annat än vid fullmåne; månen var nemligen blott i sin nionde dag.
En krigshär af 11,000 man tågade sålunda emot 110,000 fiender. Den infördes af tio generaler, hvilka skulle föra befälet hvar sin dag. En utaf dem var Miltiades, Kimons son. Han hade gjort sig ryktbar som tyrann på Chersonesos, hvilket han fått i arf af sin farbroder. Athenarne hade honom att tacka för eröfringen af Lemnos. Då Perserna efter intagandet af Miletos utbredt sig öfver kusterna vid Hellesponten, hade han hastigt lemnat Chersonesos och under stora faror undkommit den fiendtliga flottan samt till sitt fädernesland medfört fyra treroddare lastade med rikedomar. En anklagelse för tyranni väntade honom der, men han hade blifvit frikänd på ett hedrande sätt och kort derefter utvald till en af de tio befälhafvarne.
Åsigterna voro delade: fem anförare ville, att man skulle invänta förstärkningar, de fem återstående, att man genast skulle leverera drabbning, emedan de fruktade Hippias’ ränker och Persernas guld mera än deras stora antal. Eretrias öde bevisade faran af att gifva förräderiet tid att insmyga sig i lägret eller i staden. Miltiades var den, som ifrigast förfäktade denna åsigt. Han lyckades för densamma vinna polemarchen Kallimachos, hvars röst var afgörande, och man beslöt sålunda att strida utan uppskof. Aristides, en af befälhafvarne, som kände Miltiades’ öfverlägsenhet, förmådde sina embetsbröder att åt honom afstå befälet. Men Miltiades samtyckte ej härtill, utan afvaktade sin dag. Kallimachos förde, enligt bruket, befälet öfver högra flygeln; Platäerna bildade den venstra. För att ej blifva öfverflyglade blottade Athenarne sin center och utsträckte slagtlinien, så att hon bildade lika stor front som Persernas; de förlade sin förnämsta styrka på flyglarne, hvilka dessutom skyddades emot det fiendtliga rytteriet genom en förhuggning.
Så snart signalen till strid blifvit gifven, ilade Athenarne under språngmarsch ned från den höjd, på hvilken do voro uppstälde, och anföllo Perserna, hvilka högeligen förvånades öfver denna oförvägenhet. »Striden varade länge; barbarerna besegrade centern; Perserna genombröto Grekernas tunna slaglinie och förföljde dem utåt slätten; Athenarne voro deremot segrare på flyglarne och vände sig sedan från två sidor mot dem, som hade genombrutit centern, besegrade dem fullständigt och förföljde dem på så nära håll, att de ankommo till stranden på samma gång som fienden. De anföllo skeppen och begärde under höga rop eld för att sticka dem i brand.
»Polemarchen blef dödad, likaså en af de tio befälhafvarne, Stesilios; Kynegiros, en broder till Äschylos, kastade sig i hafvet för att hejda ett fartyg, som flydde; han grep tag i dess bakstam, men ett hugg af en yxa afskar hans hand. Endast sju fartyg togos till fånga; återstoden räddade sig med tillhjelp af årorna. De påskyndade sin färd förbi Sunion, emedan de, som man berättar, genom en i luften höjd sköld blefvo underrättade om att staden var utan försvar. Men segervinnarne återkommo i ilmarsch; de hade redan slagit läger på Kynosarges, då barbarernas skepp visade sig utanför Phaleron. Deras afsigt hade misslyckats: flottan återvände till Asien.» (Herodotos).
I denna strid, den första, enligt Herodotos, i hvilken Grekerna vågade ansigte mot ansigte betrakta dessa Perser, hvilkas blotta namn var ett föremål för förskräckelse, förlorade barbarerna omkring 6,400 man, Athenarne blott 192. Hippias var förmodligen bland de döda.
All den heder, som bevisades Miltiades, var att han jemte Kallimachos afbildades i den Pökilska pelargången i midten af en grupp af halfgudar och heroër. Längre fram reste man åt Miltiades en särskild grafvård på Marathonska slätten vid sidan af den graf, som inneslöt qvarlefvorna af de der fallne medborgarne. Bredvid den senare voro tio pelare uppreste, en för hvarje stam, och på hvar och en af dessa voro de 192 hjeltarnes namn inristade. Perserna hade, säger man, medfört till Marathon ett marmorblock från Paros för att deraf göra ett segertecken. Phidias skapade deraf Nemesis, den rättvisa hämndens gudinna. Platäerna blefvo delaktige af hedersbetygelserna, liksom de frivilligt tagit del i faran; de fingo en särskild graf för sina döde, och hvarje gång, då härolden vid offertillfällen anropade gudarne för Athen, bad han också för Platäerna.
Två dagar efter striden ankommo Spartanerna; de hade blott användt tre dagar på vägen. De lyckönskade Athenarne till segern och begåfvo sig till slagfältet, som ännu var betäckt med döde. Men då de sågo segertecknen och segervinnarnes hänförelse, torde de hafva förstått, att den dag, då Persernas ofantliga välde erhållit ett så blodigt slag, ett stort folk blifvit födt till lif i Grekland.