Miltiades’ död. Aristides och Themistokles. Athens sjömagt
2. Miltiades död, Aristides och Themistokles. Athens sjömagt.
Kriget var afvärjdt från Attika, men det var nödvändigt att aflägsna det ännu längre och kring Grekland bilda ett värn, som hindrade ett nytt öfverfall. Om man för Perserna kunde tillstänga det Ägäiska hafvet genom att bemägtiga sig Kykladerna, så skulle blott den långa och farliga vägen genom Thrakien återstå dem. Detta var Miltiades’ plan. Han begärde af Athenarne 70 fartyg under löfte att föra dem till ett land, derifrån de utan möda skulle kunna hemföra en ofantlig mängd guld. Han sade icke mer, och med förtroende till hans namn anmälde sig de fattige i mängd såsom deltagare i färden. Han företog sig att belägra Paros, hvarest han hade en personlig orättvisa att hämnas. Parierna gjorde ett tappert motstånd, Miltiades blef svårt sårad och afbröt belägringen på tjugosjette dagen. Athenarne hade aldrig haft fullt förtroende till den forne tyrannen på Chersonesos. Detta krigståg, företaget på hans begäran och utan att han bestämt dess mål, uppväckte misstankar.
Diodoros, Cornelius Nepos och Plutarchos hafva här sammanfört många för Athenarne ganska ogynsamma omständigheter. Herodotos, som kunde samtala om saken med samtida vittnen, berättar den betydligt enklare. Xanthippos, säger han, anklagade Miltiades att hafva bedragit folket. Hindrad af sjukdom, instälde han sig icke sjelf inför rätta, men hans vänner åtogo sig hans försvar och påminte om den ära, han inlagt vid Marathon och vid intagandet af Lemnos. Folket blef härigenom stämdt till hans fördel; han blef befriad från dödsstraff, men dömd för sin förseelse till ett skadestånd af femtio talenter. Hans sjukdom förvärrades, någon tid derefter dog han, och Kimon, hans son, betalte de femtio talenterna.
Tre män ersatte segraren vid Marathon: Xanthippos, som har sin seger vid Mykale och sin son Perikles att tacka för sin ryktbarhet, Themistokles och Aristides.
Themistokles föddes omkring är 535. Hans fader var en obetydlig men rik man och hans moder en utländska. Som barn föredrog han arbetet framför leken. Man skämtade en dag med honom, derföre att han icke kunde spela på lyra. »Spel och lekar», svarade han, »tycker jag ej om, men må man gifva mig en liten och svag stad, och jag skall snart göra honom stor och mägtig.» Om han försökte att lysa vid de olympiska spelen, så var det för det uppseende, segervinnarne väckte. Han ville, att Athen skulle tro, att hans namn var i hvars mans mun. Också förde han till sitt hus främmande konstnärer och utmärkta personer, som besökte staden. Hans fader sökte att draga honom från offentliga angelägenheter. En dag visade han honom gamla krossade fartyg, som fingo ligga och ruttna på redden, sägande: »så behandlar folket sina styresmän, hvilkas tjenster det snart glömmer.» Men Themistokles lyssnade ej till dessa råd. Han studerade vältaligheten, väl vetande, att densamma uti en republik är ett fruktansvärdt vapen. Hans oerhörda minne tillät honom att komma ihåg alla medborgares namn, och för att vinna deras förtroende åtog han sig deras rättegångar och bilade deras tvister. Han hade sålunda så småningom skaffat sig ett stort anseende, då persiska kriget utbröt och tillintetgjorde alla hans beräkningar. För att kunna göra Perserna motstånd, fordrades det en härförare, ej en talare. Miltiades skördade hela hedern af det första kriget. Themistokles tillfrågad, hvarföre han, dyster, upprörd och tankfull, flydde sina vänner, svarade, att Miltiades’ segertecken hindrade honom att sofva. Men snart gick han sjelf att uppresa sig sådana.
Han hade redan kämpat vid Marathon vid sidan af Aristides, som skulle bli hans medtäflare. Aristides utmärkte sig tidigt genom en sträng redbarhet och förvärfvade, utan att söka det, genom sin dygd det inflytande, som Themistokles hade haft så mycken möda att vinna genom sin tjenstaktighet. Vid Miltiades’ död voro desse män de förnämste i staten, men deras planer voro olika, liksom deras karakterer. Themistokles sökte företrädesvis ett stöd i folket; Aristides eftersträfvade mera de högre klassernas ynnest. Den ene var allsmägtig i folkförsamlingen, den andre vid domstolarne. Ingen vågade bestrida Themistokles’ insigter, men man visste, att han hade föga betänkligheter, äfven om framgången var beroende af en orättvisa. Aristides’ rättvisa hade deremot blifvit ett ordspråk. Han skulle hafva velat bevara författningen orubbad och motsätta sig demokratiens framsteg, hvilka gynnades af Themistokles. Deraf oupphörliga strider, hvilka genom den fullkomliga olikheten i karakteren fingo förökad styrka och oupphörligt oroade Athens lugn. Athen skall icke blifva lugnt, sade Aristides, förrän man kastat oss båda två i Barathron.
Themistokles lyckades att till hälften förverkliga dessa ord, men blott på Aristides’ bekostnad. Han utspridde i tysthet det ryktet, att Aristides ville tillegna sig ett slags konungamagt genom att draga till sig och bilägga alla tvister, hvilket lemnade domstolarne i overksamhet. Detta förfelade ej sin verkan; Aristides blef landsförvist (483) genom ostrakismen. Man berättar med anledning häraf, att en medborgare, som befann sig vid Aristides’ sida uti folkförsamlingen, vände sig till honom med anhållan att få hans namn skrifvet på röstskärfvan. »Har Aristides förolämpat dig?» frågade denne. — »Nej», svarade mannen af folket, »jag känner honom icke, men jag är trött på att alltid höra honom kallas den rättvise.» Då Aristides lemnade staden, bad han gudarne, att ingenting skulle hända hans fädernesland, som kunde komma det att ångra hans landsförvisning.
Themistokles utplånade sedermera denna orättvisa handling genom sina förtjenster. Efter segern vid Marathon trodde folket kriget slutadt; han ensam förstod, att det knappast var börjadt och att Asiens beherskare ej skulle lemna den skymf ohämnad, som det obetydliga Athen tillfogat honom. Han förstod också, och detta var hans förnämsta förtjenst, att det ej gafs någon annan räddning för Grekerna än i en stark sjömagt. Han förstod att öfvertyga folket härom och öfvertalade det att använda inkomsterna af silfvergrufvorna i Laurion, hvilka dittills blifvit fördelade medborgarne emellan, till att derför bygga hundra fartyg. Innan dessa användes till hans fäderneslands räddning, tryggade han derigenom dess öfvervigt på de grekiska farvattnen. Ägineterna, som bestredo Athenarne denna öfvervigt, förödmjukades, och Athens handel uppblomstrade. I det ögonblick, man erfor Xerxes’ antågande, hade Athen en flotta af 200 väl utrustade fartyg.