Jorden rundt på åttio dagar/1
| ← Titel och innehåll |
|
Andra kapitlet → |
Första kapitlet.
År 1872 beboddes huset n:o 7 vid Saville-row,
Burlington Gardens — samma hus i hvilket Sheridan
dog 1814 — af Phileas Fogg esq., en af de mest
besynnerliga och framstående medlemmar af the
Reform-Club i London, ehuru han tycktes ha tagit till uppgift
att icke göra någonting som kunde ådraga honom
uppmärksamhet.
Denne Phileas Fogg flyttade som sagdt i huset efter en af de stora män, som gjort England all heder; Fogg var en gåtlik person, rörande hvilken man ej visste någonting, om icke det, att han var en mycket belefvad karl och en af de vackraste gentlemen i den fina engelska societeten.
Man påstod, att han var lik Byron — n. b. hvad hufvudet angick, ty hvad beträffar benen, så var han oklanderlig — men en Byron utan passion, kall, tillbakadragen, som skulle kunnat lefva i tusen år, utan att bli gammal i fysiskt hänseende.
Engelsman var Phileas Fogg nog, men kanske icke Londonare. Man hade aldrig sett honom på Börsen, icke i banken, icke på något enda af kontoren i City. Aldrig hade i Londons hamnbassiner eller i dess »docks» inlöpt något fartyg, som hade Phileas Fogg till redare. Denne gentleman var icke med i någon enda af förvaltningsgrenarna. Hans namn hade aldrig hörts i något advokat-kollegium, aldrig i Temple, aldrig i Lincolns-Inn, icke heller i Grays-Inn. Aldrig uppträdde han vid Court of Chancery eller vid Queens Bench, icke inför Court of Exchiquier, icke heller inför Court of Arches. Han var hvarken industriidkare, eller grosshandlare, eller minuthandlare, eller jordbrukare. Han var ej medlem af Royal Institution of Great Britain, icke heller af Institution of London, icke heller af Institution of Artisans, icke af Institution Rusell, icke af Literary Institution of West, icke af Institution of Right, icke heller af denna Institution of Arts and Sciences United, som är stäld under direkt beskydd af Her most gracious Majesty. Med ett ord, han tillhörde icke något enda af dessa talrika sällskap, som allt mer och mer vinna mark i Englands hufvudstad, från Society of Armorica ända till Society of Entomology, grundadt hufvudsakligen i ändamål att förstöra skadliga insekter.
Phileas Fogg var medlem af Reform-klubben i London, det var alltsammans.
Om man undrar på, att en sådan mystisk gentleman var medlem af denna hedervärda förening, så får man till svar, att han gick in dit på rekommendation af hrr Baring Brothers, hos hvilka han hade öppen kredit. Sina vexlar betalade han reguliert à vista.
Var han rik denne Phileas Fogg? Obestridligen. Men hur han blifvit rik, det kunde icke ens de bäst underrättade säga och mr Fogg var den siste man kunde vända sig till för att få veta det. I alla händelser var han icke slösande, men heller icke snål, ty om det fattades en fyllnadssumma till något ädelt eller nyttigt företag, så skänkte han den i tysthet, ja, till och med så anonymt som det möjligen kunde ske.
Med ett ord, ingen var mindre meddelsam än denne gentleman. Han talade också så litet som möjligt, och föreföll ännu mera mystisk derför att han var så tyst af sig. Emellertid var hans lif i öppen dag, men hvad han gjorde, det var matematiskt alltid detsamma.
Hade han gjort resor? Det var antagligt, ty ingen var så bra som han hemma på verldskartan. Det fanns ingen vrå så undangömd, att han icke tycktes ega speciell kännedom om den. I några få ord, men korta och klara, utredde han de tusentals gissningar, som framställdes i klubben rörande resande, hvilka gått förlorade eller kommit vilse; han angaf sannolikheterna, hans ord förekommo ofta liksom inspirerade af andesyner och de rättfärdigades slutligen af tilldragelsen, sådan den verkligen förefallit. Han var en karl, som måste ha rest öfverallt, i inbillningen åtminstone.
Hvad som emellertid är säkert, det är, att Phileas Fogg icke på flera år varit med sin fot från London. De som hade den äran att känna honom något närmare än andra intygade, att ingen kunde påstå sig ha sett honom annorstädes än på den väg han tillryggalade hvarje dag från sitt hem till klubben. Hans enda tidsfördrif bestod i att läsa tidningarna och att spela whist. På detta tystnadens spel, så passande för hans natur, vann han ofta, men hans vinster kommo aldrig ned i hans börs, utan figurerade till ett betydligt belopp i hans välgörenhets-budget. För öfrigt, det må anmärkas, spelade mr Fogg tydligen blott för att få spela, icke för att vinna. Spelet var för honom en strid, en kamp mot en svårighet, men en kamp utan rörelser eller förflyttningar från platsen, utan ansträngningar, och detta öfverensstämde just med hans lynne.
Man kände, att Phileas Fogg hade hvarken hustru eller barn — något som kan hända de hyggligaste karlar — eller slägtingar eller vänner — något som deremot är sällsyntare. Phileas Fogg bodde ensam i sitt hus vid Saville-row, dit ingen menniska kom. Hur det såg ut der inne kom aldrig på tal. En enda domestik var nog för hans uppassning. Han åt sin frukost, han åt sin middag på klubben, på kronometriskt noggrannt bestämda tider, i samma sal, vid samma bord; aldrig bjöd han sina klubbkamrater, aldrig tog han med sig dit någon främmande; han kom hem till sig endast för att lägga sig till hvila, alltid precis klockan 12; aldrig begagnade han sig af de komfortabla rum, som reform-klubben hade till medlemmarnes disposition. Af tjugofyra timmar tilbringade han tio i sin bostad, det var då han sof eller gjorde sin toilett. Då han promenerade skedde det oföränderligen med lika långa steg på inträdessalens bonade, inlagda golf eller på det rundt kring salen löpande galleriet, ofvanför hvilket höjer sig en kupol af blått glas, hvilken uppbäres af tjugo joniska pelare af röd porfyr. När han åt frukost eller middag var det klubbens kök, visthus, fiskreservoir, mejeri o. s. v., som försågo hans bord med läckra anrättningar; det var klubbens uppassare, allvarliga karlar i svart frack med mjuka tygskor på fötterna, som serverade honom på särskildt porslin och på en präktig, sachsisk linne-bordduk; det var i särskilda slipade glaskarafiner, tillhöriga klubben, han hade sin sherry, sitt portvin eller sin claret; det var slutligen med klubbens is — som med stor kostnad hemtats från sjöar i Amerika — han försatte sina dricksvaror i ett lagom afkyldt tillstånd.
Om det är excentriskt att lefva på det sättet, så måste dock medgifvas, att excentriciteten vet att gona sig!
Huset vid Saville-row utmärkte sig för den yttersta komfort, men var icke praktfullt. För öfrigt var uppassningen der, till följd af egarens oföränderliga vanor, föga vidlyftig. Men Phileas Fogg fordrade af sin ende domestik en utomordentlig punktlighet och noggrannhet. Den 2 oktober på morgonen afskedade Phileas Fogg sin betjent James Forster, derför att denne satt fram rakvatten som höll 84 grader Farenheit i stället för 90, och han väntade just på efterträdaren, som skulle infinna sig mellan kl. 11 och kl. half 12.
Phileas Fogg satt i sin länstol, hållande fötterna intill hvarandra som en soldat vid paradering, med händerna på knäna, kroppen upprätt, och såg på hur visaren flyttade sig på pendylen — en invecklad apparat, som visade timmar, minuter, sekunder, dagar, datum och år. När klockan slog half tolf skulle mr Fogg enligt sin vana gå hemifrån och begifva sig till reformklubben.
I detta ögonblick knackade någon på dörren till lilla salongen, i hvilken Phileas Fogg befann sig.
James Forster, den afskedade, kom in.
— Den nya betjenten, sade han.
En karl om så der trettio år inträdde och helsade.
— Ni är fransman och ni heter John? frågade Phileas Fogg honom.
— Jean, upptag det ej illa, monsieur, svarade den nyss inkomne, Jean Passepartout, ett tillnamn som jag fått och som gör rättvisa åt min färdighet att draga mig ur förlägenheter. Jag är en hederlig karl, monsieur, men jag vill vara uppriktig och tillstå, att jag haft flera olika yrken. Jag har varit kringvandrande sångare, konstridare i en cirkus, der jag slog samma sorts volt som Léotard och dansade på lina liksom Blondin, sedan blef jag gymnastiklärare, för att göra mera nytta med mina talanger, och slutligen har jag varit anställd vid brandkåren i Paris. I mina betyg stå flera märkliga eldsvådor omtalade. Men det är nu fem år sedan jag lemnade Frankrike och som jag önskade få njuta af familjlifvets behag, så gaf jag mig till kammartjenare i England. Jag var för ögonblicket utan plats och som jag fick veta, att monsieur Phileas Fogg är den mest noggranna och ordentliga man i det Förenade konungariket, så har jag infunnit mig hos er, monsieur, i förhoppning att få lefva i lugnet och glömma allt, till och med namnet Passepartout.
— Passepartout passar för mig, svarade gentlemannen. Ni är rekommenderad till mig. Jag har erhållit goda upplysningar rörande er. Ni känner ju hvad jag fordrar af min betjent?
— Ja, monsieur.
— Godt. Hur mycket är klockan?
— Tjugotvå minuter öfver elfva, svarade Passepartout, i det han såg på en ofantlig silfverklocka, som han drog upp ur sin djupa västficka.
— Klockan går för sent.
— Förlåt mig, monsieur, men det är omöjligt.
— Jo, fyra minuter för sent. Men det gör ingenting. Det är nog att konstatera oriktigheten. Således, ifrån detta ögonblick, kl. 11 och 26 minuter f. m. i dag onsdag den 2 oktober 1872, är ni anstäld i min tjenst.
Sedan Phileas Fogg sagt detta, steg han upp, tog sin hatt med venstra handen, satte den på sitt hufvud liksom om han varit en automat, och försvann utan att tillägga ett enda ord vidare.
Passepartout hörde porten åt gatan slås igen: det var hans nya husbonde som gick ut; så slogs porten åter igen: det var hans företrädare, James Forster, som i sin ordning gick sin väg.
Passepartout var ensam i huset vid Saville-row.