Jorden rundt på åttio dagar/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tjuguandra kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Tjugutredje kapitlet
Tjugufjerde kapitlet  →


[ 163 ]

Tjugutredje kapitlet.

Passepartout får en omätligt lång näsa.




Följande dagen var Passepartout icke så morsk af sig, han var alldeles uthungrad och han kände på sig, att han måste skaffa sig mynt på hvad sätt som helst och ju förr desto bättre. Han hade visserligen den resursen att sälja sin klocka, men hellre ville han dö af hunger. Nu eller aldrig var tillfället inne för honom att söka draga nytta af den starka, om än icke melodiösa röst, hvarmed naturen begåfvat honom. Han kom ihåg några visor från Frankrike och England och han beslöt att försöka sig med dem. Japaneserna måste bestämdt vara älskare af musik, ty allt hvad de företaga sig sker vid cymbalers, tamtams och trummors ljud och de måste väl då uppskatta talangen hos en europeisk virtuos.

[ 164 ]Men kanske var det väl tidigt att ställa till en konsert och kanske att resp. musikälskare, om de väcktes så der tidigt, komme att betala sångaren med annat mynt än det med Mikados bild på.

Passepartout beslöt derför att vänta några timmar, men under det han gick och dref gjorde han den reflektionen, att han såg allt för snyggt klädd ut att vara en kringvandrande sångare och han föll då på den idéen att byta ut sina kläder mot persedlar, som bättre öfverensstämde med hans ställning. Detta byte borde alltid inbringa honom en mellangift, som genast kunde användas för att tillfredsställa hans mages kraf.

Sedan detta beslut blifvit fattadt återstod att utföra det. Passepartout måste leta länge innan han fick reda på en infödd klädmäklare, till hvilken han framställde sin önskan. Klädmäklaren tyckte om den europeiska drägten och snart var Passepartout inbyltad i en gammal japansk kjol och på hufvudet hade han ett slags turban, alldeles urblekt af sol och regn. Men till ersättning härför, hur herrligt skramlade icke en hop små silfvermynt i hans ficka!

— Skönt! sade han, jag skall låtsas att vi äro i karnevalstiden.

Den på detta sätt japaniserade Passepartouts första omsorg blef att gå in på ett théhus af anspråkslöst utseende och der stoppade han i sig ett stycke af en höna med näftals kokta risgryn efter behag, med ett ord han åt som en man för hvilken middagsmålet utgjorde ytterligare ett problem att lösa.

— Nu, sade han, sedan han grundligt restaurerat sig, gäller det att inte bära sig hufvudlöst åt. Jag kan inte gerna få sälja dessa paltor mot andra, ännu mer japanesiska. Jag får lof att hitta på något sätt [ 165 ]att så fort som möjligt komma från solens land, hvaraf jag kommer att bevara blott ett sorgligt minne!

Passepartout funderade då på att söka reda på paketångarne, som gå till Amerika. Han ämnade bjuda ut sig att tjenstgöra som kock eller uppassare mot det han fick fri öfverfart och mat. Komme han bara till San Francisco skulle han nog reda sig. Det var af vigt, att kunna tillryggalägga dessa fyra tusen mil öfver Stilla Oceanen, hvilka utgöra afståndet mellan Japan och nya Verlden.

Passepartout var en sådan sorts karl, att han ej lät en idée ligga och surna, utan styrde genast kosan till Yokohamas hamn. Men allt efter som han kom närmare magasinerna, föreföll honom planen, som hade varit så enkel i det ögonblick idéen dertill kom på honom, allt mera omöjlig att sätta i verket. Hvarför skulle man vara i behof af en kock eller en uppassare på en amerikansk ångare och hvilket förtroende kunde han väl ingifva, han som var klädd i sådana paltor? Hvilka rekommendationer, hvilka referenser hade han att erbjuda?

Då han som bäst funderade på detta sätt föll hans blick på en ofantlig affisch, som ett slags clown bar omkring på Yokohamas gator. Denna affisch var skrifven på engelska och lydde:


THE HONOURABLE WILLIAM BATULCARS
TRUPP AF JAPANESISKA AKROBATER.



SISTA REPRESENTATIONEN

af

LÅNG-NÄS—LÅNG-NÄS

innan dess afresa till Amerikas Förenta Stater,
UNDER DIREKT ÅKALLAN AF GUDEN TINGOU.

GREAT ATTRACTION!


[ 166 ]— Amerikas Förenta Stater! utropade Passepartout, det är ju rakt i min väg det!...

Han följde med affischkarlen och kom snart in i den japanesiska staden. En fjerdedels timme derefter stadnade han utanför en stor träbyggnad, på hvars högsta tinnar svajade vimplar och flaggor och på hvars ytterväggar voro målade i skrikande färger en trupp af »arbetande jonglörer.»

Detta var den hedervärde Batulcars etablissement; denne amerikanske Barnum var direktör för en trupp lindansare, jonglörer, clowns, akrobater, eqvilibrister och gymnaster, och hvilken nu enligt affischen gaf sin sista representation innan den begaf sig från Solens rike till Unionsstaterna.

Passepartout gick in i peristilen utanför byggnaden och frågade efter mr Batulcar och mr Batulcar infann sig i egen person.

— Hvad vill ni? frågade han Passepartout, som han först tog för en inföding.

— Behöfver ni någon betjent? frågade Passepartout.

— Betjent! sade Batulcar i det han strök sitt gråa bockskägg, jag har två stycken, lydiga och trogna, som aldrig varit ifrån mig och som tjena hos mig för ingenting, jag bara föder dem. Och de äro de här! tillade han och visade sina båda armar, på hvilka aftecknade sig svällande ådror, tjocka som strängarna på en kontrabas.

— Således kan jag icke vara er till någon nytta?

— Nej, inte alls.

— Anamma! Det skulle ha varit bra för mig att få resa med er!

— Hvarför har ni klädt er på det der viset? frågade [ 167 ]den hedervärde Batulcar. Ni är inte mer japanes ni, än jag är apa.

— Åh, man kläder sig som man kan.

— Det är sannt. Är ni fransman?

— Ja, parisare från Paris.

— Nå, då kan ni väl göra grin?

— Jo jo men, svarade Passepartout, som blef arg öfver att höra sin nationalitet framkalla denna fråga; vi fransmän kunna nog göra grin, det är sannt, men icke så bra som amerikanarne.

— Riktigt, ja. Nå, om jag inte tager er till domestik, så kan jag taga er till clown. Ni känner ju till att i Frankrike bjuder man på utländska clowns och i utlandet på franska?

— Ja, gubevars!

— Är ni stark?

— Ja, isynnerhet när jag ätit dugtigt.

— Och ni kan sjunga?

— Ja, svarade Passepartout, som förr sjungit på några gatukonserter.

— Men kan ni sjunga med hufvudet nedåt, med en snurra i full gång på venstra vristen och en värja balanserande på den högra?

— Usch, ja! svarade Passepartout, som erinrade sig dessa »exercitier» från ungdomsåren.

— Ja, derpå hänger det, svarade den hedervärde Batulcar.

Engagement blef genast afslutet.

Således hade då Passepartout fått en anställning. Han var anstäld för att göra litet af hvarje i den ryktbara japanesiska truppen. Anställningen var just ej så smickrande, men om åtta dagar skulle han ju vara på väg till San Francisco.

[ 168 ]Representationen, som så storståtligt annonserades af den hedervärde Batulcar, skulle börja klockan tre och redan dundrade de förfärliga instrumenterna i en japanesisk orkester, trummor och tamtams, vid ingången. Man förstår, att Passepartout ej hunnit instudera sin roll, men han skulle lemna stödet af sina starka axlar åt en produktion kallad »menniskopyramiden,» utförd af guden Tingous Lång-Näs—Lång-Näs. Denna representationens »great attraction» skulle afsluta serien af konststycken.

Innan klockan slagit tre hade åskådarne upptagit alla platserna i den stora träbyggnaden. Européer och amerikanare, kineser och japaneser, karlar, qvinnor och barn störtade in på de trånga sittplatserna och logerna midt emot scenen. Musikanterna hade kommit in i salongen och orkestern, ytterligare kompletterad med gonggongs, tamtams, skramlor, flöjter och trummor, ställde till det gräsligaste oväsen.

Representationen gick till så som alla sådana förevisningar af konststycken. Men man bör erkänna, att japaneserne äro de förnämsta eqvilibrister i verlden. En af dem höll en solfjäder i hand och fläktade med den på små papperslappar, som flögo omkring liksom hade de varit fjärilar. En annan formade med röken, som han blåste ur sin tända pipa, blåaktiga ord, som sammanlagda utgjorde en komplimang till publiken. En jonglerade med brinnande ljus, som han blåste ut när de passerade förbi hans mun och som han tände igen, det ena efter det andra, utan att ett ögonblick afbryta sitt förvånande jongleri. En annan framställde med i gång satta snurror de mest öfverraskande konststycken: under hans behandling surrade och snurrade de utefter pipskaft, på värjeggen, på jerntrådar, på [ 169 ]hårstrån spända öfver scenen från den ena sidan till den andra; de snurrade kring öfversta kanten af en kristallvas, de gingo uppför bambukäppar, de kilade af åt alla håll, med ett harmoniskt, men besynnerligt surrande ljud i alla tonarter. Jonglörerna jonglerade med snurrorna och kastade dem högt upp i luften, de togo mot dem liksom de varit fjederbollar och allt jemt snurrade de; de släppte ned dem i fickorna på sig och de snurrade der och de snurrade när de togos upp igen — ända tills de plötsligt kreverade och gingo upp i ett regn af eldgnistor och rök.

Men nog nu med beskrifvandet af dessa konststycken och af akrobaternas och gymnasternas öfningar. Alla de öfverraskande exercitiema på »den mirakulösa stegen», på klotet, med tunnan o. s. v. utfördes med öfverraskande precision. Men den förnämsta »attraction» utöfvade Lång-Näs—Lång-Näs-eqvilibristernas prestationer, som Europa icke känner till ännu.

Dessa Lång-Näs—Lång-Näs utgöra en särskild korporation under direkt invokation af guden Tingou. De voro klädda som medeltidens heroer och hade ett par strålande vingar fästade på sina axlar. Men hvad som serskildt gjorde dem framstående var de långa näsor, med hvilka deras ansigten voro skönt förlängda och hur de begagnade dem. Dessa näsor voro förfärdigade af ingenting mindre än bamburör och fem, sex, ända till tio fot långa, somliga raka, andra krokiga, somliga släta, andra fulla med stora knölar. Och på dessa utväxter, som voro mycket säkert fastsatta, var det som de utförde alla sina eqvilibristerier. Ett dussin af dessa guden Tingous anhängare lågo på rygg och deras kamrater hoppade och lefde som galningar på nästipparna, hvilka presenterade sig som åskledare, de slogo [ 170 ]dubbelvolter på besagde näsor och utförde andra högst otroliga saker.

Man hade specielt puffat för »menniskopyramiden», i hvilken nära femtio af långnäsorna skulle bilda Jaggernaut-vagnen. Men i stället för att bilda pyramiden med axlarna till stöd skulle den hedervärde Batulcars artister hålla sig fast i hvarandrars näsor. Men en af dem som skulle vara med och bilda basen af vagnen hade oförmodadt lemnat truppen och som Passepartout var stark och vig, så skulle han remplacera den som försvunnit.

Naturligtvis kände sig den hederliga karlen helt bekyttad då han — sorgliga minne från ungdomsåren! — fick på sig sin medeltidskostym, prydd med ett brokigt vingpar, och en sex fot lång näsa fastgjord i ansigtet! Men denna näsa var ju hans lefvebröd och han lugnade sig snart igen.

Passepartout gick in på scenen och ställde sig bland dem af kamraterna som skulle bilda Jaggernautvagnens basis. Alla lade sig raklånga på golfvet med näsorna mot höjden. En annan afdelning eqvilibrister ställde sig på dessa långa utväxter, efter dem kom en tredje afdelning, så en fjerde och på dessa näsors tippar reste sig en pyramid, som snuddade vid takdekorationen på scenen.

Handklappningarna blefvo ursinniga och orkesterns åskor dånade, då, i det ögonblick pyramiden var nära att upplösas, jemnvigten alldeles stördes, en af basens stödjepelare gaf vika och hela byggnaden ramlade ihop som ett korthus...

Det var Passepartout, som öfvergaf sin post, flög fram till rampen, utan att anlita sina vingar, hoppade [ 171 ]ned på venstra sidan af orkestern, kastade sig framför en af åskådarnes fötter och skrek:

— Min husbonde! min husbonde!

— Ni här, Passepartout?

— Jo, det är jag visst, det!

— Nå, i det fallet, — bums till paketbåten, min hederliga pojke! Mr Fogg, mrs Aouda, som var med, och Passepartout sprungo genom korridorerna ut ur byggnaden. Men der träffade de på den all heder värde Batulcar alldeles ursinnig och han fordrade skadeersättning för pyramidramlet. Phileas Fogg blidkade hans vrede genom att kasta åt honom en näfve full med banknoter. Klockan var half 7 och mr Fogg och Aouda satt foten på den amerikanska ångaren, just då den skulle afgå, följda af Passepartout, som ännu hade vingarna qvar på ryggtaflan och i ansigtet sexfots-näsan, som han ännu icke hunnit rycka bort!