Jorden rundt på åttio dagar/32
| ← Trettioförsta kapitlet |
|
Trettiotredje kapitlet → |
Trettioandra kapitlet.
Phileas Fogg inlåter sig i en kamp mot oturen.
Ångaren China tycktes ha tagit med sig Phileas
Foggs sista förhoppningar. Ty hvarken de andra
paketångarne, som gå direkte mellan Amerika och Europa
eller de transatlantiska franska, ej heller White
Star-liniens fartyg eller Inman-liniens ångbåtar, icke heller
Hamburg-liniens kunde vara till gagn för
gentlemannens afsigter.
Pereire, tillhörande det franska transatlantiska bolaget — hvars präktiga fartyg hafva samma snabba gång och i komfort öfverträffa alla andra liniers utan undantag — skulle ej afgå förr än följande dagen. Ett Hamburgliniens fartyg skulle afgå, men det gick ej direkte på Liverpool eller London, utan på Havre, och en extra resa från Havre till Southampton skulle ha försinkat Phileas Fogg och tillintetgjort hans sista ansträngningar.
Hvad Inman-liniens paketbåtar angick, af hvilka den ena, City of Paris, skulle afgå följande dagen, så var det ej värdt att tänka på den. Dessa fartyg äro egentligen afsedda för transport af emigranter, deras maskiner äro svaga, de gå lika mycket för segel som för ånga, och deras hastighet är medelmåttig. De använda för öfverresan från Newyork till England längre tid än som återstod för mr Fogg för att han skulle kunna vinna sitt vad.
Allt detta fick vår gentleman mycket lätt klart för sig genom att rådfråga sin Bradshaw, som angaf dag för dag de transoceaniska ångbåtsturerna.
Passepartout var tillintetgjord. Att ha kommit fyrtiofem minuter för sent till ångbåten, det var nära att döda honom! Det var hans fel, just hans, som, i stället för att hjelpa sin husbonde, blott oupphörligt uppstaplat hinder på hans väg! Och när han blickade tillbaka på alla dessa vedervärdigheter under resan, alla de penningar som blifvit totalt bortkastade endast för hans skull, när han tänkte på att detta ofantliga vadbelopp, de enorma kostnaderna för resan, som nu ej tjenade till någonting, komplett ruinerade mr Fogg, så gjorde han sig de strängaste förebråelser.
Mr Fogg förebrådde honom dock icke det ringaste och då han lemnade hamnpieren sade han blott dessa ord:
— Vi skola tänka öfver till i morgon. Kom nu!
Mr Fogg, mrs Aouda, Fix och Passepartout passerade öfver Hudsonfloden och stego upp i en vagn, som förde dem till Fifth Avenue Hotel vid Broadway. Rum ställdes till deras disposition och natten förflöt hastigt för Phileas Fogg, som sof djupt, men mycket långsamt för mrs Aouda och de andra, hvilkas oro var så stor, att de ej kunde få en blund i sina ögon.
Följande dag var den 12 december. Från den 12 klockan sju på morgonen till den 21 klockan 10,35 min. aftonen återstodo nio dagar, femton timmar och trettiofem minuter. Hade Phileas afrest qvällen förut med China, en af de mest snabbgående ångarne på Cunard-linien, så skulle han ha ankommit till Liverpool och vidare till London innan tiden hade utlupit.
Mr Fogg lemnade ensam hotellet, efter att ha befallt sin betjent att invänta honom och tillsäga mrs Aouda, att hon hvarje ögonblick skulle vara i ordning.
Mr Fogg begaf sig till Hudsonflodens strand och bland de fartyg, som lågo vid kajen eller till ankars ute på floden, spejade han omsorgsfullt bland dem som skulle afgå. Flera fartyg hade afgångsflaggan hissad och gjorde sig i ordning att bege sig till hafs i god tid på morgonen; ty i denna Newyorks ofantliga hamn förgår icke en dag, att icke hundratals fartyg derifrån utgå till alla verldens kanter. Men de flesta voro segelfartyg och de dugde ej för Phileas Foggs uppgift.
Denne gentleman tycktes alldeles duka under vid detta sitt sista försök, då han hastigt observerade förankradt utanför batteriet på en kabellängds afstånd ett handelsfartyg för ånga med smäckra former, ur hvars skorsten stego svarta rökmoln, hvilket antydde att det snart skulle gå till sjös.
Phileas Fogg prejade an en båt, steg ombord i den och efter några årtag befann han sig på fallrepstrappan till Henrietta, en jernångare med öfverbyggnad af trä.
Kaptenen på Henrietta var ombord. Phileas Fogg gick upp på däck och begärde att få tala vid kaptenen. Denne infann sig straxt.
Han var en femtio års karl, en riktig sjöbjörn. Han hade stora ögon i oxiderad kopparfärg, rödt hår, han var groft byggd — ingenting af s. k. bättre karl fanns hos honom.
— Kaptenen? frågade mr Fogg.
— Ja, det är jag det.
— Jag är Phileas Fogg, från London.
— Och jag Andrew Speedy, från Cardiff.
— När går ni?
— Om en timme.
— Och destinationsorten?
— Bordeaux.
— Er last?
— Bara sten i skrofvet, jag är inte befraktad.
— Har ni passagerare?
— Nej, inga, har aldrig några passagerare, det är bara hinderligt och resonnerande gods.
— Ert fartyg går raskt?
— Mellan elfva och tolf knop. Åh, Henrietta är väl känd. Förr i tid var hon blokadbrytare.
— Jag är förtjust, kapten Speedy.
— Men hvarför alla dessa frågor? frågade kaptenen.
— Vill ni taga med er fyra passagerare? sade Phileas Fogg.
— Nej.
— Och gå till Liverpool?
— Till Liverpool?
— Och sedan går ni till Bordeaux. Det är bara en kort afväg.
— Nej.
— Men om man bjuder er en hygglig summa?
— Ja, om ni betalar två hundra dollars pr passagerare...
— Jag ger er två tusen.
— Pr styck?
— Ja, pr styck.
— Och det är fyra?
— Ja, fyra!
Kapten Speedy kliade sig så hårdt i pannan, att huden följde med.
— Är ert förslag allvarsamt menadt? frågade han gentlemannen.
— Fullkomligt allvarsamt. Det ligger i mitt intresse att befinna mig i London den 21 dennes före kl. 10,35 på qvällen, och om jag anländer dit i tid, så skall jag tillägga en premie af två tusen dollars.
— Således tillsammans tio tusen?
— Ja, tio tusen.
— Får lof att tala vid redarne, sade kaptenen, som var mycket lifvad.
Detta anbud af tio tusen dollars för att göra en nästan ingenting betydande afväg, dessa tio tusen dollars som föllo i redarnes och kaptenens ficka — ty Andrew Speedy rådde om två femtedelar i Henrietta — och det fastän fartyget var i ballast, ej hade någon frakt, det var ett lyckligt »kap.»
En fjerdedels timme derefter kommo mr Fogg och kapten Speedy till hrr Formanby & komp:s kontor vid Highstreet; tio minuter derefter gingo de derifrån: affären var afslutad.
Mr Fogg hade till hrr Formanby & komp. utbetalat sina åtta tusen dollars, men icke premien, som utlofvats för ankomsten i rättan tid, ifall den icke blef vunnen, och hrr Formanby & komp. utfärdade å sin sida en i laglig form utfärdad förbindelse, enligt hvilken tremastade ångaren Henrietta från Newyork ställdes till disposition af Phileas Fogg, esq., för att öfverföra honom till Liverpool.
— Jag återvänder nu ombord, sade Speedy.
— Och jag till hotellet, sade mr Fogg.
— Klockan är åtta nu. Vi få lof att skynda oss.
— Klockan nio skola vi vara ombord, svarade mr Fogg.
På utsatt tid voro mr Fogg, mrs Aouda, Passepartout och Fix — hvilken vår gentleman artigt erbjudit att få göra öfverresan — ombord på Henrietta.
Då Passepartout fick veta hvad denna färd från Newyork till Liverpool kostade, utbrast han:
— Usch, sådana färder, som gå genom alla intervallerna på den kromatiska skalan, både upp och ned!
Hvad Fix angick, så sade han till sig sjelf som så: inte kommer Bank of England alldeles sauverad ur den här affären. När Fogg’en kommer fram till Liverpool och om han inte kastar några näfvar banknoter i sjön, så felas ändå mer än åtta tusen pund i banknotbundten!