Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 04
| ← Kap 3 |
|
Kap 5 → |
FJÄRDE KAPITLET.
Herr Fogg förvånar sin betjänt.
Tjugufem minuter senare hade Fogg gjort sin motspelare »matt» och vunnit den vanliga summan, tvåhundra kronor. Han sade farväl till de andra ledamöterna och lämnade klubben. Klockan 7,50 öppnade han sin port och steg in i sin våning.
Passepartout, som nu kunde dagordningen »som ett vatten», blev alldeles förbluffad, när han hörde sin husbonde komma hem. Vad ville detta säga?
Från talröret ropades:
— Passepartout!
Passepartout rörde sig inte ur fläcken och svarade inte heller. Detta kunde ju inte röra honom — det var inte så dags än.
— Passepartout! ljöd det för andra gången. Då gick han, skakande på huvudet.
— Jag har ropat två gånger! sade herr Fogg.
— Men det är inte så dags än! svarade han.
— Jag vet det och gör dig inga förebråelser! Om tio minuter reser vi till Dover och Calais.
Passepartout gjorde stora ögon.
— Ska herrn resa? sporde han tveksamt.
— Ja, vi ska resa jorden runt.
Passepartout kände benen skälva under sig.
— Jorden runt!
— Ja, på åttio dagar. Vi har således inte en minut att förlora.
— Men resgodset? Packningen?
— Intet resgods? Bara en nattsäck med två ylleskjortor och tre par strumpor. Lika mycket för din räkning! Resten köper vi under resan. Ta med min regnkappa och min resfilt och starka skor! För resten kommer vi inte att gå så synnerligen mycket! Rör på spelet!
Passepartout skulle velat svara, men han kunde ej få fram ett ord. Han sprang upp på sitt rum och gjorde rent maskinmässigt sina förberedelser till resan, allt under det han talade för sig själv som i yrsel.
Jorden runt på åttio dagar! Var hans husbonde från sina sinnen? Åh — det var naturligtvis bara gyckel! En liten tur ned till Dover — en tripp till
Calais också, kanske. Det skulle ju inte vara så
dumt — han fick då återse sitt fädernesland. Kanhända kvista in ett slag till Paris, där han inte varit på fem år? Inte kunde en man, som var så rädd om fjäten som Fileas Fogg, resa längre än till Paris på sin höjd! Vad behöver väl en engelsman se, när han sett den staden? Men i alla fall — vem skulle ha tänkt, att den mannen, som var stel som en vaxbild, skulle falla på den idén att fara ut och lufta på sig!
Klockan 8 hade Passepartout kappsäcken klar; helt huvudyr låste han dörren till sitt rum och uppsökte sin husbonde.
Denne var redan färdig. Han tog kappsäcken, öppnade den, stack ned en stor packe sedlar och lämnade den åter till Passepartout.
— Ingenting glömt?
— Nej.
— Min regnkappa och min filt?
— Här.
— Ta väl vara på kappsäcken! Det är en halv million i den.
Passepartout höll på att tappa den, så tung föreföll den honom nu — alldeles som om summan varit i guld- och silvermynt.
Husbonde och tjänare lämnade nu huset, låste porten omsorgsfullt och togo en droska, som i stark fart förde dem till stationen. Dit anlände de klockan 8,20.
När Fogg gjort upp med droskkusken, fick han syn på en fattig tiggerska, som ledde ett barn vid handen. Hon gick barfota i gatsmutsen, hade en utnött hattskrålla på huvudet och en trasig schal över axlarna. Tveksamt och skyggt närmade hon sig Fogg, räckte fram handen och bad om en allmosa.
Fogg tog upp ur sin ficka de tjugu guldmynt, som han vunnit på klubben, och gav dem åt den förvånade kvinnan.
— Var så god! sade han.
Passepartout fick något fuktigt i ögonvrån. Hans husbonde hade då också ett hjärta under den kalla ytan!
Två första-klass-biljetter till Paris köptes. Då de båda resenärerna skulle gå ut på perrongen, stodo de fem vadhållarna från »Framstegsklubben» vid deras sida.
— Farväl, mina herrar! sade Fogg. Jag ska låta påteckna mitt pass, så att ni kan kontrollera min resa!
— Åh, det är alldeles överflödigt! genmälde Ralph artigt. Vi litar fullkomligt på ert hedersord.
— Ja, det är enklast! svarade Fogg.
— Ni ska således vara tillbaka…
Om åttio dagar, lördagen den 21 december detta år klockan 8,45 eftermiddagen. Farväl till dess, mina herrar!
De resande togo plats i samma kupé, en vissling ljöd från lokomotivet, och tåget satte sig i gång.
Kvällen var mörk, och det föll ett fint duggregn. Herr Fogg kröp ihop i sitt hörn, slöt ögonen och sade inte ett ord. I andra hörnet satt Passepartout, som nästan trodde, att alltsamman var en dröm men i alla fall med verklig oro tryckte kappsäcken med sedlarna tätt intill sig.
Men tåget hade knappast varit i gång fem minuter, förrän han gav till ett förtvivlans rop.
— Vad står på? sporde Fogg.
— Ooo!
— Nå?
— I förskräckelsen — i brådskan — så glömde jag…
— Vad!
— Att släcka gaslågan på mitt rum!
— Nå, så får den brinna på ditt konto, min gosse! sade Fogg helt lugnt.
Passepartout kände kalla kårar på ryggen. Hur dyrt kunde månne det nöjet bli?