Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 05

←  Kap 4

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne Översättare: Henrik Wranér Telegrammet

Kap 6  →

FEMTE KAPITLET.
Telegrammet.

När Fileas Fogg lämnade London, hade han säkerligen ingen aning om den uppståndelse hans resa skulle väcka. Nyheten om hans vad spridde sig bland klubbens medlemmar och banade sig därpå väg till tidningarna både i London och landsorten.

Frågan om en resa jorden runt dryftades, blöttes och stöttes med samma lidelsefulla iver, som om det gällt en riksviktig angelägenhet. Några få ställde sig på Fileas Foggs sida, men de flesta togo parti emot honom. Att räkna ut en sådan resa på papperet kunde vara en sak, men att med dåtida samfärdsmedel verkligen göra den på bestämd tid — det var icke blott orimligt, det stötte på vanvett.

De närmaste dagarna efter herr Foggs avresa ingingos betydande vad, huruvida han skulle lyckas — vurmen att slå vad om likt och olikt är vida utbredd bland engelsmännen. Det var icke blott i »Framstegsklubben», som en hel mängd vad kommo till stånd; många andra personer rycktes med. De större tidningarna togo emellertid parti mot Fileas Fogg och förklarade hans företag outförbart, och snart ville ingen hålla ett mot hundra på hans framgång. Och en vecka efter hans avfärd inträffade en oförutsedd händelse, som gjorde, att man inte ville våga ett kopparöre på honom och hans resa jorden runt.

Klockan 9 på kvällen hade nämligen polismästaren i London mottagit följande

Telegram
	Från Suez till London.
Rowan, polismästare,
	Centralpolisbyrån.
Förföljer banktjuven Fileas Fogg. Skicka ögonblickligen häktningsorder till Bombay, Ostindien.
	Fix, detektiv.

Detta telegram hade ögonblicklig verkan. Det var alltså ej längre fråga om en gentleman utan om en banktjuv! Foggs fotografi, som fanns i »Framstegsklubbens» album, blev föremål för undersökning, och det visade sig då, att det drag för drag återgav bilden av den man, som vid undersökningen i banken beskrivits som tjuven.

Nu erinrade man sig också, att Fogg fört en hemlighetsfull tillvaro, icke umgåtts med någon samt plötsligen lämnat London, och det föreföll solklart, att han med denna resa jorden runt icke avsett annat än att bringa den engelska upptäcktspolisen på villospår.

Detta telegram hade blivit avsänt under följande omständigheter.

Onsdagen den 9 oktober bortåt kl. 11 på förmiddagen väntades i Suez ångaren Mongolia, kommande från Brindisi, varifrån den gjorde regelbundna turer genom Suezkanalen till Bombay.

På skeppsbron gingo två personer fram och åter och väntade på Mongolia. Omkring dem rörde sig en ström av infödda och turister.

Den ene av dessa män var engelske konsuln i Suez. Den andre var en liten mager, kraftfull man med klokt ansiktsuttryck samt spejande och spelande ögon under de skarpt sammandragna ögonbrynen. Han var synbarligen högst otålig och kunde ej vara stilla. Han hette Fix och var er av de detektiver, som de engelska polismyndigheterna efter stölden i engelska banken sänt ut till de stora hamnstäderna. Hans åliggande var att hålla skarp utkik på alla dem, som färdades på Suezkanalen, och om han misstänkte någon följa denne som en skugga, tills han erhållit vederbörlig order att häkta honom.

Två dagar förut hade Fix från Londonpolisen erhållit fullständigt signalement på den, som misstänktes för stölden. Och nu gick han och väntade med lätt förklarlig oro på Mongolia; kanske skulle han här få spaning på tjuven och skörda icke blott ära för sin raskhet och sitt fina väderkorn utan även inhösta både de 50,000 kronor och de procent av den tillrättaskaffade summan, vilka tillförsäkrats den, som fasttog rymmaren.

Konsuln återupptog det avbrutna samtalet.

— Lugna er nu — vi har båten här i detsamma. Emellertid förstår jag inte, hur ni ska kunna med tillhjälp av det där signalementet få korn på karlen, även om han är med på Mongolia. Att döma efter det där papperet ser han ju ut som folk gör mest.

— Herr konsul, sade Fix och kråmade sig en smula, sådant där folk vädrar man snarare än man känner igen dem. Ty vad som behövs är

väderkorn: det är ett särskilt sinne. Jag har häktat mer

än en sådan där gynnare i mina dar, och är bara karlen ombord, ska han inte gå mig ur händerna.

— Det skulle glädja mig, ty det gäller ju betydliga belopp, sade konsuln artigt.

— Det är en dråplig stöld, extrafin stöld! utbrast polisagenten förtjust och gnuggade händerna. En million tvåhundrafemtiotusen kronor! Det är inte ofta det vankas så feta stekar! Tjuvarna slår sig på tarvliga affärer nu för tiden och låter hänga sig för tillgrepp av en spottstyver.

— Ja, lycka till! Men nog tycker jag, att beskrivningen kan passa in på många hederliga karlar.

— Alla stora brottslingar ser ut som hederligt folk. Den, som har ett skurkansikte, är rent av piskad att vara hederlig — annars blir han knipen på fläcken. Nej, det är just de ärliga ansiktena man måste hålla utkik på. Det är en svår uppgift, det medger jag, och det är snarare en konst än ett yrke.

Och han gjorde ett misslyckat försök att se anspråkslös ut.

Livet vid hamnen blev allt mera rörligt och brokigt. Sjömän från alla världens länder, köpmän, mäklare, formän, bärare och infödda egyptier blandades i brokigt vimmel.

Klockan halv elva hördes ångvisslan från Mongolia.

— Är tjuven med på denna båt, sade Fix, bör det ingå i hans planer att landstiga i Suez för att med annan lägenhet bege sig till franska eller holländska kolonierna. I Indien, som är en engelsk besittning, kan han inte känna sig trygg.

— Är han riktigt slipad, vågar han nog. Som ni vet, är en engelsk brottsling aldrig säkrare gömd än i London.

Detektiven blev tyst och tankfull.

Nu syntes Mongolias väldiga skrov nalkas, och då klockan slog elva lade båten till vid bryggan, under det ångan frustade ut med ett bedövande larm.

Fix tog plats ett stycke från landgången.

Ombord var där en hel mängd resande. Somliga stannade på däcket för att betrakta livet på kajen och utsikten över staden, men de flesta gingo i land.

Fix granskade dem alla med sin skarpa blick, då de satte foten på land. Just som han stod där och spejade, kom en person bort till honom och frågade honom om vägen till engelska konsultatet. Samtidigt tog den nykomne fram ett pass, som han synbarligen ämnade söka få påtecknat.

Som driven av en aning tog Fix papperet, och med en snabb blick ögnade han igenom signalementet. Han gjorde en ofrivillig rörelse, papperet darrade i hans hand — det var ord för ord den beskrivning, som han fått angående den engelske banktjuvens utseende.

— Är detta pass ert? sporde han.

— Nej, min husbondes.

— Är han ombord?

— Ja.

— Han lär nog själv få infinna sig på konsulatet för att passet ska bli påtecknat.

— Är det nödvändigt?

— Oundgängligt.

— Var ligger konsulatet?

— Där, vid hörnet av torget.

— Nå, då får jag väl underrätta min husbonde om saken. Han är annars just inte förtjust i att gå.

Därmed sade främlingen farväl till Fix och gick åter ombord på Mongolia.

---