Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 23
| ← Kap 22 |
|
Kap 24 → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Passepartout begriper alltsamman.
Från den dagen togo sig Passepartout och Fix en och annan gång en bägare samman och pratade om varjehanda, men polisagenten var förbehållsam och butter samt ledde aldrig samtalet på Fileas Fogg. Han sköt visserligen skulden till sitt dåliga lynne på sjösjukan, men Passepartout började allt mer undra, hur det kommit sig att denne älskvärde och tjänstvillige man alltjämt korsat deras väg — i Suez, på Mongolia, i Bombay, på Rangoon. Det tycktes nästan, som han följde efter Fogg. Men varför? Passepartout rev sig i huvudet och funderade allt ivrigare.
Med ens var honom allt klart!
Visst följde Fix efter hans husbonde. Han hade naturligtvis blivit utsänd av »Framstegsklubbens» medlemmar för att övervaka, att Fogg verkligen reste jorden runt! Att inte Passepartout genast kunnat begripa en så enkel sak!
Men så mycket mera stolt var han över det skarpsinne, varmed han nu genomskådat hela den lumpna listen, på samma gång som han kände sig högeligen förnärmad över det misstroende, som de andra vadhållarna visade gent emot hans herre. Och han gav sig själv ett heligt löfte att, om han kunde, skulle han spela den eländige spionen ett spratt.
Han beslöt emellertid att inte säga någonting till sin husbonde för att ej oroa eller förtreta denne.
Onsdagen den 30 oktober passerade Rangoon Malacka-sundet, som skiljer ön Sumatra från halvön Malacka, och klockan fyra följande morgon lade ångaren till i den på en mindre ö vid Malackas sydände belägna hamnen Singapore, där kol skulle intagas. Ångaren väntades först sex timmar senare, vadan Fogg kunde i sin anteckningsbok införa en liten tidsvinst.
På Aodas önskan företogo hon och Fogg en tur i vagn på ön Singapore. Dess utseende är mera täckt än storslaget. Inga fjäll eller vilda klippor finnas här men i stället en oerhört rik och omväxlande växtvärld. Hela ön ser ut som en välansad park. Palmer med yppiga och underligt formade blad bilda vackra häckar, och där är gott om nejliketräd, vilkas blomknoppar utgöra den kända kryddnejlikan, pepparbuskar, jättelika ormbunkar och en mängd andra växtformer. Luften var mättad med alla slags dofter, och i skogarna tittade livliga apor fram och gjorde lustiga grimaser.
Efter denna färd, varunder Aoda i fulla drag njöt av den härliga naturen under det att Fogg satt helt och hållet oberörd av all dess fägring, alldeles som: om han sovit med öppna ögon, återkommo de till staden, vars trånga och låga hus till största delen äro omgivna av trädgårdar, vilkas frukter höra till de läckraste i världen.
Fix, som ej vågade släppa Fogg ur sikte, hade tagit en vagn och följde efter sin förmente banktjuv. Passepartout såg det och log i mjugg; själv gick han som vanligt och ombesörjde nödiga uppköp.
Klockan elva skulle Rangoon åter lägga ut, och en timme tidigare voro Fogg och hans ledsagarinna åter ombord. På däcket väntade dem Passepartout, som köpt en del ananas och mangostanäpplen, frukter av mangostanträdet, vilka till storleken äro ungefär som våra men utanpå mörkbruna och inuti livligt röda. Den vita kärnan är så läcker, att den smälter i munnen, och till följd därav högt värderad av finsmakare. Också erhöll Passepartout av fru Aoda ett hjärtligt tack och av sin herre en vänlig, fast nästan omärklig nick.
På bestämd tid avgick Rangoon, och snart förlorade passagerarna ur sikte Malackas berg, vilkas väldiga skogar gömma jordens vackraste tigrar. På sex dagar borde Fogg vara framme i Hongkong, om han skulle kunna hinna ombord på den ångare, som den 6 november skulle avgå till Jokohama, en av Japans viktigaste hamnar.
Ångbåten var ganska tungt lastad, ty i Singapore hade en stor mängd resande kommit ombord, folk av alla stånd, stammar och tungomål. Negrer, araber, kineser, bengaler, perser, singaleser, malajer och portugiser. De flesta reste på andra klass.
Sedan månen gått in i sista kvarteret, förändrades det vackra vädret, och sjön började gå hög. Visserligen var den sydostliga vinden gynnsam nog, enär den gjorde det möjligt att med större eller mindre segelyta understödja ångkraften, men stundom blev sjön så hård, att seglen måste revas, när vindstötarna tjöto i tackel och tåg. Många av passagerarna fingo erfara, vad sjösjuka vill säga.
Passepartout kunde icke lägga band på sig, när ångbåten låg så där och stampade. Han såg snett på kapten, maskinist och alla människor och önskade tusen olyckor över alla ångbåtsbolag, som av för långt driven sparsamhet låta de resande färdas på sådana usla »tråg», som inte förmå hålla sjön i en liten storm. Hur skulle det här sluta? När skulle de komma fram? Hur länge skulle hans gaslåga hemma i London brinna till ingen nytta? Eländige skeppsbyggmästare!
— Ni är således mycket angelägna att komma fram till Hongkong? sporde Fix en dag Passepartout, då de sutto samman vid en grogg.
— Mycket! medgav den sistnämnde.
— Er husbonde rusar sålunda genast ombord på Jokohamabåten, tror ni?
— Ögonblickligen!
— Nå, tror ni själv på den där historien om vadet och resan jorden runt, va?
— Ja, visst gör jag det.
— Men det gör inte jag.
— Hycklare! sade Passepartout och slog honom skämtsamt på magen.
Fix blev förbluffad. Skulle Passepartout ana något? Hade han upptäckt, att Fix var detektiv?
— Man vet nog, vems ärenden ni går, tillade Passepartout.
Fix började känna sig obehaglig till mods. En polis, som är ute för att göra upptäckter men själv blir avslöjad, spelar en sämre roll. Men han försökte se obesvärad ut.
— Ska vi skiljas nu när vi kommit till Hongkong? fortsatte Passepartout och kisade med ena ögat.
— Hm! Jag vet inte riktigt, stammade Fix. Det kan ju — hm, det skulle kunna hända…
— Hör nu, sade Passepartout. Det skulle vara så roligt att njuta av ert sällskap hela turen — res med! Vi är snart i Kina — därifrån är det bara ett tuppfjät till Japan och ett litet skutt till Amerika. Och från Amerika till Europa kommer man i en handvändning. Följ ni med bara!
Fix såg skarpt på den pratsamme fransmannen men kunde ej upptäcka någon baktanke hos honom. Passepartout såg så ärlig och hjärtlig ut som helst.
— Får se, sade Fix således och log gemytligt.
— Är det mycket lönande att resa si så där som ni gör, va? sporde Passepartout skälmaktigt.
— Hm, ja ibland. Man kan ju göra goda affärer en gång och sämre en annan. Men naturligtvis består jag inte själv resekostnaderna.
— Nej, det begriper jag nog, hahaha! sade Passepartout och blinkade klipskt med båda ögonen. Många om det. va? Jo, jo, ni intresserar er nog för vår resa, fast ni ser så menlös ut!