Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 36
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Passepartouts klocka gick nog rätt
Kap 38  →


[ 163 ]

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Passepartouts klocka gick nog rätt.

Att Fileas Foggs bana än en gång skulle korsa hans tjänares är lätt att förstå, när vi få veta, att Fiskmåsens signaler blevo bemärkta ombord på Jokohamabåten. Kaptenen höll kurs ned på den lilla kuttern, John Bunsby fick sin överenskomna frakt samt därtill den utfästa belöningen, och så stego herrar Fogg och Fix samt fru Aoda ombord på ångaren, som genast styrde mot Nagasaki och Jokohama, dit den anlände på bestämd tid den 14 november.

Fileas Fogg lät Fix sköta sina egna affärer samt begav sig genast ombord på Carnatic och fick där veta, att Passepartout kvällen förut anlänt till Jokohama. Vid denna underrättelse blev Aoda synnerligen glad, och så var kanske även Fogg, men det kunde naturligtvis ej falla honom in att visa det. Emellertid satte han sig strax i rörelse för att få fatt i sin betjänt. Förgäves vände han sig dock till både engelska och franska konsulaten, förgäves [ 164 ]genomströvade han gatorna kors och tvärs, och han började redan misströsta om att finna den han sökte. Då förde honom en slump eller kanske en inre dunkel aning till cirkus Batulcar. Han skulle naturligtvis ej ha känt igen sin tjänare i dennes vidunderliga utstyrsel, men Passepartout, som låg på rygg och såg uppåt galleriet, kände ögonblickligen igen sin husbonde, rörde på näsan en smula, och så brakade hela pyramiden samt föll sönder och samman.

Den överlycklige tjänaren skyndade att så fort möjligt var göra sig sin konstnärsnäsa kvitt såväl som vingarna. Fru Aoda berättade nu, hur de gjort överresan med Fiskmåsen tillsammans med en herre, som hette Fix.

Passepartout spratt till en smula, när han hörde namnet Fix, men förändrade ej en min. Han fann ögonblicket ej ännu vara inne att berätta för sin husbonde, vad som tilldragit sig mellan honom och detektiven. Han omtalade väl för sin herre, att han blivit överraskad och bedövad av opiumrökning i Hongkong men nämnde ej vem som lockat honom dit och satt opiumpipan i hans mun.

På hans böner om ursäkt svarade herr Fogg ej ett ord men visade ej heller tecken till vrede. Han drog också strax försorg om, att Passepartout fick en mera tidsenlig och lämplig dräkt än den medeltida häroldskostymen.

Den ångbåt, på vilken färden nu gick vidare, hette General Grant, var väl proportionerad och mycket snabbgående, för övrigt en väldig hjulångare om 2,500 tons dräktighet, tacklad som tremastad skonert, samt förfogande över en stor segelyta. På tjuguen dagar borde den kunna fullborda överfarten över Stilla oceanen. Fileas Fogg kunde således [ 165 ]påräkna att vara i San Francisko den 2 december, i New-York den elfte och i London den tjugonde, det vill säga några timmar före den tjuguförsta, då vadet skulle avgöras.

Intet anmärkningsvärt inträffade under överresan. Stilla havet gjorde skäl för sitt namn — det var lika lugnt som självaste Fileas Fogg. Han var sig ock fortfarande alldeles lik. Den unga änkan kände sig allt mer dragen till honom, och snart var det icke blott tacksamhetens känslor, som bundo henne vid hennes räddare, ehuru hon nog ej gjorde sig reda för den tysta kärlek, som spirade upp i hennes hjärta. Hon intresserade sig allt livligare för hans djärva företag och oroade sig över de svårigheter, som kunde ställa sig hindrande i vägen för dess lyckliga utgång. Fileas Fogg tycktes ej ana den tilltagande ömhet, som besjälade hans vackra skyddsling.

Passepartout läste däremot mellan raderna och hade ganska klart för sig, att hon höll av hans husbonde. Själv hyste han numera ett obegränsat förtroende för sin herre och tröttnade aldrig att prisa dennes ädla, redbara och självuppoffrande karaktär. Likaledes var han säker om den lyckliga utgången av det vågade företaget, helst som färden nu skulle gå genom civiliserade länder.

När General Grant den 23 november passerade den 180 :e längdgraden, hade Fogg tillryggalagt hälften av sin resa. Visserligen hade redan 52 dagar gått av de 80 han hade att draga på, och han hade således blott 28 kvar. Men i själva verket hade han hunnit över två tredjedelar av våglängden. Han hade ju måst göra en mängd omvägar: från London till Aden, från Aden till Bombay, från Kalkutta till Singapore, därifrån till Shanghaj och så till [ 166 ]Jokohama. Hade han kunnat följa den femtionde breddgraden, på vilken London är beläget, hade vägen ej varit ens hälften så lång. Nu låg resten av vägen rakt framför honom.

— Och nu finns inte Fix med för att ställa till oreda och lägga hinder i vägen, tänkte Passepartout för sig själv.

Den gode gossen hade för övrigt just den 23 november firat en stor triumf. Med hårdnackad envishet hade han låtit sin ovärderliga familjerova gå efter Londontid och rynkade på näsan åt uren i alla de länder han reste igenom — de gingo ju rakt uppåt väggarna! Nu stämde hans ur precis med kronometrarna ombord, och ändå hade han ej vridit den en sekund varken fram eller tillbaka! Han skulle velat se Fix nu, den där stollen, som pratat en hop gallimatias om meridianer, sol och måne! Det skulle bli skönt, om urmakarna skulle fästa sig vid sådana tokerier! Har man en bra och pålitlig klocka, rättar sig nog solen efter den förr eller senare.

Hade Passepartout haft tjugufyra timmar på sin urtavla, såsom man hade på en del amerikanska och italienska ur, skulle han triumferat så lagom. Då skulle hans ur visat, icke som nu nio på morgonen utan nio på aftonen, det vill säga tjuguen timmar efter midnatt, eller just tidsskillnaden mellan London och den 180:e meridianen. Men för resten hade han nog aldrig erkänt sitt misstag, om han också kunnat inse det.