Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 53
| ← Kap 52 |
|
Kap 54 → |
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
»God afton, mina herrar!»
När det blev bekant i London, att den verklige förövaren av stölden i Englands bank, en herre vid namn Strand, den sjuttonde december hade blivit häktad i Edinburgh, blev det en stor uppståndelse i den engelska huvudstaden, och man erinrade sig genast Fileas Fogg och hans märkvärdiga vad om en resa jorden runt. Man hade en tid ansett honom som en lumpen tjuv, vilken efterspanades av polisen; nu stod han rentvagen från dessa misstankar, och man talade överallt om hans vad. Alla, som sysslat med denna affär, talat, skrivit om den, hållit på Fogg eller emot honom, började på nytt livligt intressera sig för hans öde. Nya vad ingingos, och hans namn blev åter ett värdepapper på börsmarknaden.
Men var kunde han vara? Hade han dukat under? Var han död eller försenad? Eller skulle han den tjuguförsta december klockan 8,45 på kvällen med sina kända lugna steg överskrida tröskeln till »Framstegsklubben»? Hans kamrater i klubben voro ej minst intresserade — det gällde ju betydande belopp! Man telegraferade till Amerika och Asien, man satte ut spioner att övervaka huset vid Drottninggatan men utan påföljd. Han var som bortblåst. Polisen visste ej ens vad som blivit av detektiven Fix, som kommit så illa på villospår.
Lördagskvällen blev det riktig folkträngsel i Pall Mall och angränsande gator, trafiken hämmades, och en stor massa mäklare och vadhållare höllo till vid ingångarna till klubbens lokal. Polisen kunde med möda upprätthålla ordningen.
I stora salongen stodo hans fem motståndare, alla offer för otålighet och oro.
Klockan slog 8,15.
— Om en halvtimme är tiden ute! sade ingenjör Stuart.
— När kom sista tåget från Liverpool? frågade Flanagan.
— Klockan 7,23. Nästa tåg kommer 12,10, upplyste Ralph.
— Hade han anlänt klockan 7,23, skulle han redan ha varit här; vi kan således anse oss ha vunnit vadet, menade Flanagan.
— Det är bäst att vänta, innan vi sjunger segersånger, invände Ralph. Vår gamle Fogg är en egendomlig man, som aldrig kommer för sent eller för tidigt. Jag skulle ej alls bli förvånad, om han steg in i sista minuten.
— Jag skulle knappt tro mina egna ögon, om han visade sig, sade Stuart, nervös som alltid.
— I själva verket var planen vanvettig, menade Flanagan. Hur punktlig en människa må vara, kan hon råka ut för oöverstigliga hinder, och ett dröjsmål på två eller tre dagar är ju nog för att förstöra hans planer.
— Dessutom, erinrade Sullivan, har man inte hört ett ord från honom eller om honom, fast han haft gott om telegrafstationer på resan.
— Visst har han förlorat! utropade Stuart. Kina kom i går från New-York till Liverpool — med någon annan postångare har han ej kunnat fara. Men han var ej med. På Sjöfartsunderrättelsernas passagerarlistor finns inte heller hans namn. Han har troligen inte ens hunnit till Amerika än.
— Ja, i morgon kan vi gå till Baring Brothers och lyfta vår vinst, menade Ralph.
Klockan visade 8,40.
— Fem minuter till! sade Stuart med hes röst.
Allas hjärtan klappade häftigt, men var och en sökte behärska sig, och de slogo sig ned vid spelborden.
— Jag skulle inte avstå min andel i vadet, om man bjöd mig nittioniotusen niohundranittionio kronor och nittionio öre, sade Stuart och försökte morska upp sig.
Visaren pekade på 8,42. Ingen hade mod att bryta tystnaden.
— 8 och 44! utropade Sullivan, och rösten darrade.
— En minut kvar! viskade Stuart.
Allas ögon följde sekundvisaren.
Vid den femtiofemte sekunden hördes utifrån hurrarop, tjut och oväsen. Vadhållarna reste sig.
När klockan felade tre sekunder i den utsatta tiden, öppnades dörren, och innan ännu visaren hunnit den sextionde sekunden, hördes Fileas Foggs lugna stämma:
— God afton, mina herrar!
En yrande folkhop hade trängt sig i hans spår.
