Jul-Kalender 1887/Kalle Petter
| ← Arf. |
|
Grafven i ödemarken. → |
Kalle Petter.
Utkast.
Lille Kalle Petter viste intet högre nöje än att
gå i byn om söndagsqvällarne och höra på
„visdiktar Jeppe". Denne hade så märkvärdigt
vackra visor att sjunga, så man blef riktigt
underlig af dem. Kalle Petter gick för
öfrigt gerna och snodde omkring med sina randa
bara fötter och pappas gamla slokhatt öfver öronen.
Det hade nästan låtit göra sig för Kalle Petter att
bosätta sig i denna gamla slokhatt, så stor tycktes
han vara.
Kalle Petter gick i parfveltankar och grublade öfver, huru det kunde vara möjligt att sätta hop sådan saker som visdiktar Jeppe. Han kunde ju hitta så vackra ord, så det kändes som någonting skulle gå genom ryggraden, då en hörde det sjungas, såsom visorna om „Herr Hindriks ynkeliga seglasjon i fjor“, om „Eldens grufveliga framfart på Lillböle den andra dennes“ och „H. Herr Tjörkherrns dödeliga frånfälle.“
Hvad var det som inte visdiktar Jeppe kunde! Han spolade ju orgorna ibland, då orgelnisten var borta, och hade så granna melodier att det tillochmed tog tårarna ur farmors torra ögon.
Far kunde aldrig förstå hvarför farmor grät i högmässan då „orgarna gick“ men det förstod Kalle Petter, ty han hade i sig något, man viste inte hvad, kanske man möjligen kunde tala om räsonansbotten.
Kalle Petter skulle ta torpstället efter fadren, var det sagdt, och erhöll goda råd i potatissättning på land och fiskafänge i sjön. Han fick veta hvar man skulle lägga näten med sunnan om våren då isen sköt, för att få sik, han fick reda på hvar aborren lekte och hvar flundran höll till. Men Kalle Petter stirrade under dessa lektioner ned på bottnen bland algerna och bara tänkte på visdiktar Jeppe, hvar denne hade lärt sig så mycket.
Till slut märkte fadren det där och blef mycket förargad. En dag slog han ett slag med flathanden efter sonen, då denne låg på båtsuden och „ritade strunt“ med en blypinne.
Pojken var länge tyst efter det där.
Längre fram på sommaren kom det en lärd herre, en läkare från staden, dit ut i skären. Han sökte saltsjöbad, och hur det var, råkade han en gång på sina ströftåg ta in hos Friskens, Kalle Petters föräldrar.
Första fråga gästen gjorde var, om folket hade barn, och den andra om barnen kunde läsa.
Nu stod Kalle Petters pappa något flat och stälde ut en bred läpp som sköld mot möjliga förebråelser, men mor vinkade fram Kalle Petter, hvilken stod på post bakom muren med visdiktar Jeppes typiska rynkor i pannan. Han såg mäkta beskäftig ut, gossen, där han stannade framför den främmande herrn, rak och knubbig som en cigarr.
― Nå, min gosse, kan du läsa för mig något, skall du få denhär.
Herrn höll en silfverslant mellan pekfingret och tummen.
Kalle Petter, som ej var van vid penningar, tog på sig en förnäm min, som verkligen icke klädde honom illa.
Modren blef förskräckt och generad.
Ingen kan säga hvad som i detta ögonblick genomfor den lilles själ, men doktorns-fysionomistens ansikte klarnade märkbart.
― Läs något, sade han, jag vill behålla slanten sjelf.
Tårarna stego Kallo Petter i ögonen. Af hvad orsak känner blott den, som någon gång sett sitt ädlaste mål i lifvet stämplas som tiggeri ― ― ― och detta kände Kalle Petter trots sin ungdom, trots sin enfald. Han läste ej en rad för den främmande herrn, utan sprang ut på gården och gömde sig.
Då doktorn rest, fick gossen ris af modren. Märkvärdigt, han grät icke nu, fast agan var tämligen hårdhändt.
Men dagens händelse blef en epok i Kalle Petters lif. Doktorn hade blickat in i hans lilla hjerta måtte ha funnit något sällsamt deri, eftersom och han åtog sig honom helt och hållet.
Kalle Petter kom i skola och fick lära så många märkvärdiga saker. Han fick läsa riktiga skaldestycken och lära känna så många stora andar genom deras skrifter. Hvad detta ändå var någonting helt annat, än att stryka kring der hemma på backarna!
Ja, det var tillochmed något, som kom hela författaren till „H. Herr Tjörkherrns dödeliga frånfälle“ att förblekna.
* * *
Sen dess hade nu öfver tio år förflutit. Huru mycket hade icke under den tiden förändrats! Farmor hade dött för länge sen, den goda doktorn hvilade också i mullen. Gubben Frisk hade grånat i torpet vid hafsstranden, men gjorde ännu lik för sitt namn och var kry och rödbrusig. Gumman stod honom icke heller efter, men glasögon måste hon begagna ändå, om hon gjorde aldrig så litet der man måste ha ögonen med sig.
Torpet deremot säg helt föryngradt ut. Det hade blifvit rödmäladt med hvita knutar och fönsterlister, fastän gubben tyckte att lönnarna, dem Kalle Petter planterat som pojke, började skymma utsigten åt fjärden nog mycket. Hagtornbuskar hade uppspirat ur själfva stenramlet vid åkertäppan, och stället såg riktigt frodigt och fylligt ut.
Inne i stugan låg far i skjortärmarna på sängen med långpipan i munnen. Mor stökade med löfruskor, häggblommor och oxlägg.
Gubben Frisk stödde sig på armbågen och såg på klockan.
― Vi ha midsommarsqvällen inne i rappet, mor, sade han med en ton, som om han på timmen hade att lyfta ett arf.
― Jaa, svarade gumman, i det hon trädde den sista rönnqvisten i mursköran. ― Ja vist, ja! Stugan borde vara tillräckligt klädd nu, far! Och du skulle se in i kammaren sen!
― Menar det alt skall vara bra, biföll gubben. Tror inte, han borde dröja länge. Qvick bris och vestsydvest. Vore bäst kanske att få ut rosket bara. Det var också i god tid som stugan blef i ordning, ty en stor hvitmålad slup med svällande segel och fullsatt med flaggor skar just om udden. En sirlig lof ännu, en behagfull knyck i den koketta riggen, och sakta som en svan sam slupen i hamn vid bryggan.
― Syns godt på manövern, att jag lärt honom hålla i rodret, då han var pojke, mumlade Frisk, och så skyndade man ut att ta mot den käre gästen.
Men han var inte ensam, det kunde gubben se. Der var tydligen utom den hvita mössan ett rosenrödt parasoll, som lyste i solskenet. Och så tycktes några ljusa band fladdra under parasollet, och så uppdök en liten luftig qvinnogestalt, lyftad på bryggan af ett par raska armar.
Mor Lena stannade och såg på gubben. Denne tog sig bakom örat och tyckte han råkat i en mycket kinkig belägenhet.
Under tiden hade ett ungt blomstrande par närmat sig. Han hög och ståtlig med fri och klar blick, solbrända kinder och friska tänder, som lyste under mustascherna, då han skrattade. Hon, elastisk som en fjäder, hade hjertliga blågrå ögon och saftiga röda läppar.
Hafsvinden hade lekt med hennes mörka hår derute och neddragit i pannan en lock, som såg så sjelfsvåldigt täck ut.
― Här ha’n I er Kalle Petter åter! utropade den unge mannen. Och här är hans unga brud. Är hon inte söt, mamma? ― ― ― Kan hon inte segla, pappa?
― Herre min jemine, en så’n liten guds ängel! utropade mor Lena, och tårarna strålade i hennes ögon mot kvällsolen.
― Menar du, det var detdär barnet, som stagvände slupen så snörligt därborta vid skäret? frågade gubben.
― Ja, vist, pappa, så menar jag.
― Ska säga att hon inte är af årets dufungar hon! Gud signe henne, vackra barn! Menar om hon styr och ställer så bra i ditt hus som i din båt, så ska ni båda en gång landa vid den andra stranden därborta lika vackert som här hos far och mor i afton. ― Så, gån in nu, så få vi riktigt språkas vid.
* * *
En solig sommarfrid utgöt sig öfver naturen och insvepte torpet med dess omgifvande jungfruligt unga grönska i en rosig slöja. Ack, hur klart, hur friskt mot stadsluften, tyckte Ruby och såg förtrollande glad ut. Hur hon sprang i kapp med kalfven i hagen så hon var riktigt röd och upphettad. Hon hade tagit de gamles hjertan med storm. Gubben Frisk kände tjugu år flytta från sina skuldror och gum man var så glad som då hon var flicka i världen. Aftonen var också i sanning härlig. Fjärden tindrade i solglansen och ådan lät höra sitt „kock, kock, kock“ och allarna sin egendomligt stämningsfulla körsång därute bland skären. Göken i hagen förkunnade också med hög röst hela aftonen, att det var midsommartid.
Senare på kvällen såg man en glad och lycklig grupp ute i det gröna i skuggan af slokbjörkarne.
Ett ungt par och ett gammalt par, kärleken i lifvets vår ― kärleken vid lifvets höst.
Öfver deras hufvuden qvittrade foglarne, omkring dem doftade blommorna, inom dem gästade den stilla sällhet, som endast beskäres goda själar och hvilken därför är så sällspord i världen.
Men ännu af en medläm bestod sällskapet. Det var en gubbe med rynkor i pannan och krokiga brillor på näsan, som satt där bredvid Kalle Frisk, den unge medicinaren, och småpratade om tider, som gått och om tider, som stunda.
Det var „visdiktar Jeppe“, det. Det var han, som kommit den forne Kalle Petter att få lust att läsa, det var han, som sjungit för honom så många visor. Nog hade han med sig ett qväde nu också till den blifvande doktorns ära, som han skulle läsa upp längre fram på qvällen; nu var han upptagen af detaljstudier under det han pratade.
Det tog sig så inbjudande och hemtrefligt ut, det hela. Här ångade det blankskurade teköket på en tufva, där blandade den konstigt brygda bålen sin fina arom med blomsterdoften, och därborta på bärget hurrade pojkarne från byn vid de första midsommarskotten. Lusteldar tändes redan här och där för den stundande midsomroarvakan och en och annan bland bygdens tärnor sågs skymta fram mellan alarne, där hon letade efter sju olika slags blommor, för att ställa under hufvudkudden.
Man satt här och uppgjorde planer för framtiden. Så ljus denna framtid hägrade, så storartade planer man uppgjorde! Den ena födde den andra. Man gjorde förslag, man gillade och förkastade.
Då den unge läkaren endera året skulle gifta sig och börja sin praktik i hufvudstaden, skulle far och mor nödvändigt inflytta i hans våning, menade De skulle ha det så sorgfritt, så bekvämt, så trefligt där.
― Menar att gammal tall svårligen tål vid omplantering, invände gubben. Trifves bäst i sin förra bärgskrefva. Tycker om att luta sin hjässa öfver hafvet, som kastar sitt stänk ditupp. Är så friskt att genomblåsas af vädret ibland.
― Men en varm kammare, ett lif midt bland glada varelser, som skulle kalla pappa för farfar? Alt möjligt för dagen från hufvudstaden?
― Skulle inte få luft i stora världen, skulle skämma bort altihop. ― ― ― Trifs bäst härute i blaggarnsbyxor och svala skjortärmar. Tycker bäst om att få lefva här, käre barn, och somna sen efter lifvets väl och ve, som vågen somnar i viken, när det qvällas. Menar jag har det bäst så, mina barn.