Käringen mot strömmen
| ← Smörbock |
|
Gertrudsfågeln → |
Käringen mot strömmen.
Det var en gång en man som hade en käring, och hon var så arg och tvär, att det icke var godt att vara i lag med henne; mannen, han visste sig nu ingen lefvande råd med henne; allt hvad han ville, ville hon tvärtom. Så var det en söndag om sommaren, då mannen och hustrun gingo ut för att se efter hur grödan såg ut.
Då de kommo till en åker på andra sidan om ån, sade mannen:
»Ja, nu är den mogen; i morgon ska’ vi väl till och skära,» tyckte han.
»Ja, i morgon kunna vi börja på och klippa den,» sade käringen.
»Hvad för något? ska’ vi klippa? ska’ vi inte få lof till att skära nu heller?» sade mannen.
Nej, klippa den skulle de, påstod käringen.
»Det är aldrig värre än att litet veta,» sade mannen, »men nu måste du ha blifvit af med den smula vett du förut hade, också. Har du sett att någon klippt åkern, du?» sade han.
»Litet vet jag och litet vill jag veta.» sade käringen, »men det vet jag då visst, att åkern skall klippas och inte skäras,» sade hon. Det var inte tu tal om det, klippas skulle den.
Så gingo de vidare och kifvades och grälade, tills de kommo på bron öfver ån tätt invid en djup göl.
»Det är ett gammalt ord,» sade mannen, »att god redskap gör godt arbete; men det tycker jag skall bli en hygglig skörd, som klippes med fårsax,» sade han. »Få vi platt inte lof att skära åkern nu då?» sade han.
»Nej, klippa, klippa, klippa!» skrek käringen och hoppade upp och klippte med fingrarna efter näsan på mannen. I ilskan tog hon sig icke bättre till vara, än att hon snafvade öfver en bjelkända på bron och plumsade ned i ån.
»Gammal vana är svår att vända,» tänkte mannen, »men det skulle vara eget om inte jag skulle få rätt en gång, jag också.»
Han böjde sig ut öfver vattnet och fick tag i en hårtest på henne, så att hon fick hufvudet öfver vattnet.
»Ska’ vi skära åkern?» sade han.
»Klippa, klippa, klippa!» skrek käringen.
»Ja, jag skall ge dig för klippa, jag,» tänkte mannen och doppade ned henne under vattnet; men det hjelpte icke; de skulle klippa, sade hon, då mannen drog upp henne igen.
»Jag kan inte tro annat än att käringen är galen,» sade mannen för sig sjelf, »mången är galen och vet
det inte, mången har vett och begagnar det inte;
sade han.
Men han hade knapt fått henne under vattnet igen, förrän hon räckte upp armen och gaf sig till att klippa med fingrarna som med en sax. Då blef mannen ond och doppade henne både länge och väl; men rätt som det var sjönk handen ned under vattnet, och käringen blef så tung med ens, att han måste släppa sitt tag.
»Vill du dra mig ned i gölen till dig också nu, så kan du ligga der, din markatta,» sade mannen.
Och så blef käringen qvar i sjön.
Men om en stund tyckte han det var illa, att hon skulle ligga der och icke komma i kristen jord, och så gick han ned längs med ån och letade och spanade efter henne; men hur han letade och hur han spanade, så fann han henne icke. Han fick med sig gårdsfolket och annat folk från grannskapet, och de gåfvo sig till att söka och dragga nedefter hela ån, hvar enda en; men hur de än letade, så funno de ingen käring.
»Nej,» sade mannen, »det här lönar inte mödan. Se, den käringen hade sitt hufvud för sig, hon,» sade han; »medan hon lefde, satte hon sig alltid rakt på tvären, och hon kan väl inte vara annorlunda nu heller,» sade han; »vi få väl ge oss till att leta uppåt ån och fresta på ofvanför forsen; kanske hon har flutit uppåt.»
Nå ja, de gingo uppåt ån och letade och spanade ofvanför forsen; der låg käringen, det egde nog sin riktighet. Och det var käringen mot strömmen, det.
