Kapten Grants barn/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till Nya Zeeland
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Människoätarna
En Maorihövdings begravning  →


[ 203 ]

ADERTONDE KAPITLET.
Människoätarna.

Förbi av ansträngningar släpade de sig norrut längs stranden under ett häftigt regn, då Mulrady lyckligtvis upptäckte en grotta i berget. Där fingo de välbehövligt skydd både under den återstående dagen och följande natt, kunde torka sina kläder och stärka sig med mat och dryck. Och nästa morgon anträdde de med förnyade krafter fotvandringen mot Auckland.

Paganel, som hade en utmärkt karta, var som vanligt vägvisare och efter hans råd drogo de sig så småningom inåt landet för att uppsöka det ställe, där floderna Waipa och Waikato flyta tillsammans, och varifrån man lättare kunde komma in på engelskt område.

[ 204 ]Den största försiktighet blev emellertid iakttagen. Man gick med laddade bössor, skildes aldrig mer än några steg ifrån varandra och gjorde icke upp någon lägereld om nätterna för att icke ådraga sig infödingarnas uppmärksamhet. Och endast ett par tre gånger vågade Robert och Paganel, expeditionens jägare, att skjuta några beckasiner och morkullor eller genomsöka de höga ormbunkarna för att leta efter någon “kiwis”, en besynnerlig nya-zeeländsk hönsfågel utan vingar och stjärt och med fyra stora tår på fötterna.

Ingenstädes sågo de likväl till spår efter infödingarna, och då dag efter dag förflöt utan äventyr, blevo de modigare. De hunno till Waipa utan att ens ha sett en upptrampad stig, och en kväll i skymningen anlände de till denna flods sammanflöde med Waikato. Det var dock så skumt och dimmigt, att de icke kunde se den sistnämnda. Men de hörde bruset av virvlarna, som uppstodo, då floderna blandade sina vattenmassor. Och hoppfulla lade sig de resande till vila, glädjande sig åt den vackra syn, som skulle erbjudas dem nästa morgon, och att farorna och vedermödorna nu i det närmaste voro över. Ty härifrån var det endast två eller tre dagsmarscher till huvudstaden, och mötte de diligensen, kunde de vara där på åtta timmar.

*              *
*

[ 205 ]Då dimmorna följande dag lyfte sig, så att de kunde skåda sig omkring, gjorde de det likväl icke med så glada blickar, som de tänkt sig. De voro nämligen icke längre på väg till huvudstaden utan bort därifrån. De kunde icke längre fritt röra sina lemmar efter egen vilja. Deras fötter voro bundna, och de lågo på en bädd av torra ormbunkar på bottnen av en tjugo meter lång kanot, som, rodd av åtta maoriinfödingar, hastigt sköt uppför Waikato.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 205.jpg

Mitt i natten hade de helt plötsligt blivit överrumplade, övermannade och bortförda. Och de befunno sig nu hjälplösa i händerna på de fiender, de mest av alla hade fruktat.

Vid styråran stod en storväxt inföding av ett så majestätiskt utseende, att man strax såg, att han var en hövding, något som också bestyrktes av hans tatuering, som var mycket omsorgsfullare än [ 206 ]den en vanlig maoriman har rättighet att bära. Hans dräkt bestod av en blodig mantel, flätad av gräs och garnerad med hundskinn. I hans uttänjda örsnibbar hängde örhängen av gröna stenar, och på hans breda bröst skramlade ett halsband av ett annat slags stenar. Bredvid honom låg en bössa av engelsk tillverkning och en tveeggad yxa.

Nio krigare, blödande ur färska sår och välbeväpnade som han, sutto omkring honom, och tre hundar med vild uppsyn lågo vid hans fötter.

Uppfångande några engelska ord, varmed infödingarna då och då blandade sitt tal, kunde de resande förstå, att den lilla krigartruppen just hade dragit sig tillbaka från en sammandrabbning med engelsmännen. Hövdingen, som kallades “Kai-Kou-mou”, vilket betyder “han som äter sina fienders lemmar”, hade förlorat sitt bästa folk i striden och var nu på väg till sin hembygd för att skaffa sig förstärkning. Han var en grym och mäktig man. Guvernören över Nya-Zeeland hade satt ett pris på hans huvud, och fångarna förstodo, att av honom var ingen barmhärtighet att vänta.

Men hur hopplös deras belägenhet än var, läto de icke märka sin förtvivlan. Lord Glenarvan mötte fast och stolt infödingarnas blickar. Han visste, att det var enda sättet att undgå misshandel, ty ingenting utom mod och självbehärskning kunde inge dessa vildar någon respekt. [ 207 ]Dessutom ålåg det ju honom att med sitt exempel stålsätta de sina, och hur hans hjärta än skälvde, när han såg på sin hustru, på Mary och på Robert, förrådde hans drag intet av hans rörelse.

— Vart för du oss, hövding? frågade han till sist, eftersom han märkt att Kai-Koumou förstod engelska.

Kai-Koumou betraktade honom likväl kallt utan att svara.

— Vad tänker du göra med oss? fortsatte Glenarvan.

— Utväxla dig, om dina landsmän vilja ha dig; döda dig, om de inte vilja det.

Hoppet återvände till de fängslade. Utan tvivel hade några maorihövdingar fallit i engelsmännens händer, och mot dem kunde de kanske utlösas. Kanske fördes de till och med mot engelsmännens förposter.

Farkosten gled emellertid snabbt uppför floden, och Paganel, som betraktade kartan, fann snart, att de voro på väg mot trakter, där någon europé ytterst sällan satte sin fot. Tre gånger lade de i land för att rasta under nätterna. Fångarna fingo sin egen mat, som icke tycktes fresta infödingarna. De misshandlades ej heller men bevakades ytterst noga. Det gavs icke det ringaste tillfälle att fly. Och allt eftersom de kommo längre uppåt Waikato, blevo deras vak[ 208 ]tare talrikare. Den ena krigarekanoten efter den andra dök fram vid stränderna och sällade sig till deras följe, och alla dessa infödingar tycktes förbittrade vända hemåt efter lidna nederlag.

På tredje dagen blev flodens vatten oroligt och fullt av virvlar. Stränderna utgjordes av en röd gyttja, som utsände en svavelaktig lukt, och en mängd varma källor sprungo överallt upp ur jorden. Här och där reste sig en krater från klippgrunden och utsläppte gaser ur den vulkaniska marken. Hela luften var full av vita och gula ångor, vilka lågo som ett valv över båtarna.

Men vid middagstiden dagen därpå blev luften åter klar. Waikato vidgade ut sig till sjön Taupo, och kanoterna lade i land nedanför ett slags högt liggande fäste, inhägnat av två pålrader. Fångarna fördes dit upp över stora fält av “formium”, infödingarnas nyttigaste växt, som ger dem både föda, kläder och andra förnödenheter. Av dess blommor bereda de honung, av dess stjälkar fläta de mantlar, mattor, rep m. m. Men då europeerna kommo till den andra pålraden, vände de bort sina huvuden med avsky och förfäran, ty pålarna voro prydda med grinande människohuvuden, vilka tillhört hövdingar, som fallit i strid med maorierna.

På platån innanför låg Kai-Koumous oansenliga hydda, omgiven av flera andra ännu oansenligare, och framför dem sträckte sig en stor naken slätt, [ 209 ]på vilken alla hyddornas invånare nu samlade sig för att hälsa de återvändande krigarna.

Kai-Koumou började tala. Och att döma efter hans åtbörder och de förtvivlade skrik, varmed hans ord mottogas, skildrade han de olyckliga striderna. Hans åhörare tjöto och sörjde över sina förlorade anförvanter, och kvinnornas vrede vände sig snart mot fångarna, som de närmade sig så hotande, som ville de slita dem i stycken för att svalka sin hämndlystnad.

Lady Helena gjorde våld på sig och försökte vara lugn för att hjälpa Glenarvan att bevara sin kallblodighet, men den stackars Mary Grant var nära att svimma i John Mangles armar.

Lorden gick emellertid rakt fram till Kai-Koumou.

— Jaga bort dem! sade han, visande på den skränande kvinnohopen.

Utan att svara betraktade maorihövdingen sin djärve fånge. Men efter ett ögonblick lyfte han handen mot kvinnorna och fick dem att tiga.

Då han efter en stund skulle rådpläga med de andra hövdingarna, fruktade han likväl att fientligheterna mot fångarna skulle börja på nytt och stängde därför in dessa på ett heligt ställe, en hydda, som låg vid slutet av inhägnaden, där platån stupade brant nedåt, under det hyddans ena vägg stödde sig mot ett klippblock, som reste sig trettio meter över den.

[ 210 ]Så fort de blivit ensamma, klev Robert upp på Wilsons axlar för att genom en springa mellan taket och väggen se, vad som försiggick därutanför. Och allt vad han såg, berättade han för de andra.

Nu samlades infödingarna kring Kai-Koumou. Nu talade han till dem. Nu tjöto och svängde de med armarna. Nu talade Kai-Koumou igen. De andra lugnade sig och lyssnade till honom.

— Troligtvis föreslår Kai-Koumou dem att utväxla oss mot deras tillfångatagna hövdingar, sade majoren. Bara de nu gå in på det?

— Ja, sade Robert, de böja på huvudet. De skingra sig och gå in i sina hyddor. Det är bara Kai-Koumou, hans krigare och en av de andra hövdingarna, som de kallade Kara-Tété, som stanna kvar … Å, nu kommer en av infödingarna hit, kanske för att hämta oss! …

Robert hoppade ned. Och lady Helena grep hastigt sin mans arm.

— Edvard, sade hon med fast stämma, varken Mary eller jag får falla levande i vildarnas händer.

Och i detsamma räckte hon Glenarvan en laddad revolver.

— Ett vapen, utbrast denne med lysande ögon.

— Ja, sade hon. Maorierna visiterade inte oss

[ 211 ]
Robert klev upp på Wilsons axlar för att genom en springa se, vad som försiggick därutanför.

[ 212 ]kvinnor. Men revolvern är för oss, Edvard, inte för dem.

Vapnet försvann innanför Glenarvans rock, och i samma ögonblick syntes i dörröppningen en inföding, som tecknade åt fångarna att följa sig. Dessa lydde och stodo strax därpå framför Kai-Koumou och Kara-Tété, ett namn, som på deras språk betyder “Den vredgade”. Den senares tatuering angav, att han hade lika hög rang som Kai-Koumou. Och det syntes på de båda männen, att de voro rivaler om makten inom stammen.

— Du är engelsman? frågade Kai-Koumou Glenarvan.

— Ja, liksom mina kamrater, svarade lorden. Men vi ha inte tagit någon del i kriget. Vi äro resande skeppsbrutna …

— Det är detsamma. Alla engelsmän äro våra fiender, avbröt Kara-Tété brutalt.

Och vid tanken på de lidna nederlagen förvreds även Kai-Koumous ansikte.

— Jag skulle ha velat rycka hjärtat ur bröstet på dig, sade han. Jag skulle ha velat se ditt och dina kamraters huvuden på pålarna här. Men vår store präst Tohonga har fallit i dina bröders händer, och vår gud befaller oss att köpa hans liv. Tror du, att engelsmännen vilja utbyta honom mot dig?

Glenarvan tvekade.

[ 213 ]— Nej, sade han slutligen, jag är varken någon präst eller någon hövding bland de mina.

Paganel betraktade förvånad Glenarvan och även Kai-Koumou syntes överraskad.

— Mot mig ensam skulle ni säkert icke kunna lösa ut er präst, fortsatte lorden, men kanske mot oss alla tillsammans.

— Vi maorier utväxla blott huvud mot huvud, sade Kai-Koumou stolt.

— Erbjud då först de här två damerna i utbyte mot er präst, sade Glenarvan, visande på sin hustru och Mary. De inneha en hög rang i vårt hemland.

Lady Helena ville störta sig fram mot Glenarvan, men majoren höll henne tillbaka. Och Kai-Koumou betraktade lorden med ett kallt småleende.

— Tror du dig kunna bedraga Kai-Koumou med falskt tal? sade han. Tror du inte Kai-Koumou kan läsa i ditt hjärta.

Och pekande på lady Helena, tillade han:

— Hon är din hustru.

— Nej, min, sade Kara-Tété, i det han lade handen på lady Glenarvans axel.

— Edvard! skrek den unga kvinnan förfärad.

Glenarvan lyfte armen utan att yttra ett ord. Ett skott smällde, och Kara-Tété tumlade död till marken.

[ 214 ]Ljudet av skottet hade emellertid ögonblickligen lockat fram alla invånarna ur hyddorna och slätten fylldes av ursinniga infödingar, som så fort de sågo, vad som hänt, i vilt raseri rusade fram mot fångarna.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 214.jpg

Men Kai-Koumou kastade en egendomlig blick på Glenarvan, och sedan han vridit revolvern ur hans hand, ställde han sig skyddande framför honom och de övriga främlingarna.

— Tabu! Tabu! ropade han.

Som påverkad av en trollformel vek hopen tillbaka, GlenaKran och hans sällskap fördes oan[ 215 ]tastade tillbaka till hyddan, där de nyss förut hållits i förvar. Men två av fångarna fattades. Robert och Paganel voro icke med de andra.