Kapten Grants barn/Kapitel 19
| ← Människoätarna |
|
Ett rop i natten → |
NITTONDE KAPITLET.
En maorihövdings begravning.
“Tabu” är något, som ingår i hela den polynesiska rasens religion. Att vara “tabu” betyder att vara fridlyst. En människa, ett djur, ett ting, ett ställe kan vara tabu. Ibland faller det sig av sig självt. En inföding är till exempel “tabu” under vissa omständigheter, såsom då han nyss har klippt håret eller låtit tatuera sig, då han håller på att bygga en båt eller ett hus, eller då han är dödssjuk.
Men “tabu” kan också utlysas över vem och vad som helst av hövdingarna, som även äro beklädda med prästerlig värdighet. Och i deras händer blir “tabu” det förnämsta maktmedlet, varmed de styra sitt vildsinta folk. En hövding kan rädda en flod att bli uttömd på fisk genom att uttala sitt “tabu” över den. Han kan på samma sätt skydda ett skördefält från plundring eller göra sitt hus otillgängligt för misshagliga personer. Och att förgripa sig på det av “tabu” hägnade föremålet vore döden.
Det var detta mäktiga “tabu”, uttalat av Kai-Koumous läppar, som frälsat fångarna från en omedelbar död.
Men ingen av dem gjorde sig några förhoppningar om varaktigheten av detta skydd. Glenarvan hade dödat en maori, och hos vilda folkslag kan ingenting annat än mördarens död försona ett sådant brott. Och som den dödade var en hövding, skulle väl knappast ett liv vara nog som försoningsoffer. Men döden hos vildarna var blott slutet på ett långt martyrskap.
Det var förfärliga dagar, som de stackars innestängda nu genomlevde i väntan på att deras öde skulle gå i fullbordan och i grubbel över vad, som blivit av Robert och Paganel. Utan tvivel hade dessa redan fallit offer för infödingarnas hämndlystnad. John Mangles led vid åsynen av Marys stumma sorg, så han trodde sig förlora förståndet.
Och Glenarvan tänkte mest på sin älskade hustru, hur hon skulle bära sin lott, antingen hon måste lida dödskvalen eller bli kvarhållen i fångenskap efter hans död, ty hur skulle han kunna uppfylla hennes bön att icke låta henne levande falla i vildarnas händer. Han hade ju icke mer något vapen.
En gång, då han talade med John Mangles om denna sak, drog likväl den unge kaptenen till hälften fram en dolk, som han hade gömd innanför rocken.
— Jag tog den från Kara-Tété i samma ögonblick han föll till marken för våra fötter, sade han.
Stående på varandras axlar spejade fångarna allt som oftast ut genom springan mellan taket och väggen. Men på slätten utanför var det tyst och tomt. De hade väntat, att man skulle göra förberedelser till den dödes begravning, som troligtvis skulle försiggå på samma gång som dödsstraffet över mördaren gick i fullbordan. Men man dröjde dag efter dag.
Maorierna tro nämligen, att en död människas själ kvardröjer tre dagar i hennes kropp, och låter den därför under denna tid vara i stillhet.
På tredje dagen öppnades emellertid alla hyddorna, och maorierna, män, kvinnor och barn till ett antal av flera hundra rörde sig lugna och stumma på den öppna platsen.
Sist kom Kai-Koumou ut ur sin hydda, och omgiven av sina förnämsta krigare tog han plats på en jordkulle i mitten av inhägnaden. På ett tecken av honom närmade sig en krigare europeernas fängelse.
— Kom ihåg! sade lady Helena till sin man.
Glenarvan tryckte sin hustru mot sitt bröst. Och i detsamma gick Mary Grant bort till John Mangles.
— Lord Glenarvan vill hjälpa sin hustru att dö för att undslippa ett liv i slaveri och skam, sade hon. Men om en man kan göra sin hustru en sådan tjänst, kan väl en fästman också göra den åt sin fästmö. Och John … i detta ögonblick kan jag ju gärna säga det … Jag har läst i era ögon. Jag tror, att ni anser mig för er fästmö. Käre John, kan jag räkna på er, om det behövs?
— Mary! utbrast den unge mannen. Å, Mary..!
Han hann icke säga något mer, ty mattan för ingången lyfte sig, och fångarna släpades inför Kai-Koumou.
Denne fäste sin blick på Glenarvan.
— I morgon i soluppgången skall du dö, sade han.
— Ensam? frågade Glenarvan med klappande hjärta.
— Å, om vår Tohongas liv icke vore dyrbarare än era, så skulle ingen av er slippa undan utbrast hövdingen med ett uttryck av raseri.
I detta ögonblick förmärktes en rörelse bland infödingarna. Hopen delade sig och gav plats åt en krigare, som störtade fram, halvdöd av trötthet och badande i svett.
— Du har nyheter från vår Tohonga, sade Kai-Koumou på engelska i tydlig avsikt att bli förstådd av fångarna.
— Ja. Han är död. Engelsmännen ha skjutit honom.
Glenarvan och hans följeslagare ryckte till. Deras sista hopp hade brustit.
— I morgon vid daggryningen skola ni dö, alla, sade Kai-Koumou, vänd till fångarna.
Dessa blevo dock icke återförda till sitt fängelse utan måste under bevakning stanna kvar på slätten för att åse den döde hövdingens begravning.
Liket iklätt en lysande dräkt och insvept i en präktig matta, lades på en kulle i mitten av inhägnaden. En huvudbonad av plymer och en krona av löv sattes på den dödes huvud, och luften fylldes av skri och veklagan. Hans anförvanter revo till och med sönder sina ansikten till hans ära. Men ännu långt större blodsoffer fordrades det av hans närmaste.
Hans unga hustru fick enligt bruket hos maorierna icke överleva sin man. Och efter en stund fördes hon fram med utslaget hår och upphävande vilda klagoskrik. Mitt under dessa träffades hon emellertid av Kai-Koumous tunga klubba och föll död till jorden. Hennes kropp lades bredvid hennes herres och mans, och hopens tjut fördubblades.
Nu hade Kara-Tété fått sin hustru till sig på andra sidan graven. Men hur skulle de båda kunna reda sig därborta, om de icke hade den uppassning, de voro vana vid? Men även för detta fanns det råd. Sex slavar släpades fram till deras husbondfolks lik och dödades där med välmåttade klubbslag. Tortyren sparade vildarna för sina fiender.
Men nu började ett ohyggligt skådespel. Slavarnas kroppar voro icke skyddade av samma respekt som Kara-Tétés och hans hustrus. Och som rasande djur störtade sig infödingarna över de ihjälslagna och sleto dem i stycken och smulor. Var och en fick sin del. Snart tändes på slätten en massa eldar, över vilka det rykande köttet halstrades.
Fångarna vände rysande bort ögonen från den förfärliga synen, som visade dem vad de själva hade att vänta sig.
Efter måltiden började dödsdanserna, och därefter kom själva begravningen, som dock icke bestod i att överlämna liken åt jorden. Detta skulle först ske, sedan de voro förmultnade; så att endast benen återstodo. Nu skulle de blott i väntan därpå utsättas på ett litet berg på högra sidan om floden.
De sattes i hopsjunken ställning på var sin bår och buros ditupp av krigarna, följda av ett långt slingrande tåg av infödingar. På berget hade en plats inhägnats, och pålar, prydda med målade ansiken, omgåvo den grop, vari de båda makarna skulle vila. Bårarna nedsattes i gropen och övertäcktes löst med blad och jord. De dödas kläder och vapen jämte en god del livsmedel lades kring gropens kant. Och så slingrade sig tåget tyst och stilla tillbaka utför berget, som härefter vid dödsstraff var förbjudet att beträda, ty liksom varje annan dödens boning var det nu “tabu”.
⁎
Solen hade redan försvunnit, då fångarna åter inneslötos i hyddan. De hade nu blott en natt på sig att bereda sig till döden.
Oaktat sin ångest intogo de en måltid av de matförråd, man lämnat dem, ty de ville hämta krafter för att kunna dö med värdighet. Därefter läste lady Helena högt en bön, och en stund senare lade de sig ned på sina mattor.
Den barmhärtiga sömnen tillyckte inom kort de båda kvinnornas ögonlock. Men deras manliga kamrater kunde icke somna. Oaktat det icke fanns någon möjlighet till flykt, rörde sig deras tankar dock oavlåtligt om en sådan. Hyddans bakre vägg stödde sig mot den överskjutande klippan. Från sidoväggarna stupade grunden rakt ner i ett bråddjup. Och blott från den enda utgången kunde man över ett smalt näs komma till slätten. Men framför detta näs posterade ett tjugotal infödingar kring en eld, som klart upplyste den närmaste delen av nejden. Vildarna själva voro så säkra på att fångarna icke kunde rymma, att de icke en gång bundit dem.
— Om vi endast vore ensamna, sade Glenarvan, då kunde vi nog våga ett utfall. Men se …
Och han kastade en outsägligt sorgsen blick på sin hustru och Mary.
— Du har lovat Mary detsamma, som jag lovat Helena, fortsatte han vänd till John Mangles. Den av oss, som överlever den andra, skall uppfylla deras bön.
Den unge kaptenen tryckte lordens hand, och en lång tystnad rådde därpå i hyddan. Men plötsligt lyfte majoren ett finger.
— Hör! sade han sakta.
De andra lyssnade uppmärksamt. Och nu hörde de alla ett skrapande ljud, som tycktes komma ur jordgolvet intill klippväggen. Det lät, som när sand och småsten gnissla mot något skarpt föremål.
— Ett djur, som gräver i sin håla, sade John Mangles.
— Men om det skulle vara en människa, utbrast Glenarvan halvhögt.
— Djur eller människa, så måste vi hjälpa honom, förklarade majoren.
Han hade kastat sig ned och började med en spetsig sten gräva i marken, där ljudet hördes tydligast, och Glenarvan, Wilson och Olbinett följde hans exempel. John Mangles borrade upp jorden med sin dolk. Och endast Mulrady stod på vakt vid dörren, för att vildarna icke skulle överraska dem.
Skrapandet på andra sidan hördes allt närmare, och snart blev det klart, att en eller flera människor höllo på att gräva en gång inåt hyddan. Var det vän eller fiende? Och vad kunde avsikten vara? Men vilken den än var, så fortsatte fångarna att gräva, så att fingrarna blödde. Jorden var lyckligtvis lös, och efter en halvtimmes arbete hade de gjort ett djupt hål.
Då drog majoren hastigt sin hand tillbaka. Den hade blivit sårad av en vass egg.
John Mangles parerade emellertid med sin dolk denna egg, som rörde sig under jorden och grep i detsamma tag i en hand, liten som ett barns eller en kvinnas, men en vit hand.
Varken från den ena eller andra sidan hade emellertid ett ord yttrats, förrän Glenarvan nu viskade:
— Är det Robert?
Hur tyst detta namn än utsagts, hade likväl Mary Grant hört det. Hon rusade fram, fattade den lilla jordiga handen och överhöljde den med kyssar.
— Du, Robert, — mumlade hon.
— Ja, lilla syster, det är jag, svarade Robert, som nu börjat arbeta sig fram ur jorden. Jag har kommit för att rädda er alla. Men tyst, tyst ..!
Han var nu uppe och trycktes hårt men ljudlöst i den ena famnen efter den andra.
— Mitt barn, mitt kära barn, du är då inte död, sade Glenarvan.
Och Robert omtalade nu hastigt, hur han lyckats smyga sig bort under den allmänna villervallan, då Kara-Tété blivit nedskjuten. Under två dagar hade han legat gömd i busksnåren. Under nätterna hade han irrat omkring och upptäckt en grotta i berget, varifrån han börjat gräva gången fram till fängelset. Medan vildarna voro sysselsatta med begravningen, hade han varit inne i en hydda och tagit en kniv och ett rep. Och nu var han här.
— Och Paganel, är han därnere? frågade Glenarvan.
— Herr Paganel? upprepade gossen förvånad. Jag trodde, han var här.
Det var en stor missräkning att höra, det Paganel icke var med Robert. Men majoren skyndade på de andra. De hade icke en minut att förlora. Mörkret var visserligen tätt ännu, men en gråaktig strimma vid horisonten tydde på att dagningen var nära.
De kröpo nu en efter en genom den trånga gången in i grottan. John Mangles var den siste och innan han lämnade hyddan, makade han ihop den uppgrävda jorden till öppningen, som han täckte med mattorna så att hålet icke genast skulle kunna upptäckas av vildarna. Nu gällde det att komma nedför den lodräta klippväggen och detta skulle ha varit omöjligt utan Roberts rep. Men han lindade snabbt upp det, fäste det vid en utskjutande klippkant, och hissade sig först ned, ty han ville visa de efterföljande ett ställe, där de kunde gömma sig, tills alla voro nere.
Stödjande varann firade de sig sedan ned två och två, nådde lyckligt sluttningen och började klättra ned för den, fasthållande sig i tuvor och stenar. De hade redan hunnit halvvägs ner i dalen, då John Mangles hejdade dem. Och då de blickade uppåt, märkte de en viss rörelse bland vakterna utanför hyddan.
En av krigarna, troligen oroad av något buller, hade gått fram till den och stod en minut med framsträckt huvud och lyssnade vid dörröppningen. Men sedan återvände han lugnad till de andra, kastade ett fång torra grenar på elden och värmde sina frusna händer.
De flyende fortsatte sin väg. Men de gingo på måfå. Paganel fanns icke ibland dem för att styra deras steg. Det enda, de hade klart för sig, var, att de måste undvika de befolkade trakterna kring sjön. Och de skyndade därför bort åt bergen allt högre och högre. Innan solen gick upp, måste de ha hunnit så långt bort, att de voro ur sikte för vildarna.
Men uppstigningen var besvärlig. De själva voro uttröttade. Himlen blev allt ljusare. Och plötsligt hörde de ett mångstämmigt, vilt tjut från dälden inunder sig, som ännu doldes av morgondimmorna. Det var uppenbart, att maorierna nu upptäckt, att deras offer hade flytt.
De påskyndade sina steg. Skulle de hinna undan, innan de blevo sedda? Men nu lyfte dimman sig, och hundra meter under sig sågo de vildarnas myllrande skaror.
På samma gång de sågo dem, hade de emellertid själva blivit sedda. Ohyggliga skrän blandade med hundtjut höjde sig emot dem, och vildarna, som först förgäves försökt klättra upp för klippan ovanför hyddan, störtade sig nu utom inhägnaden för att på sina välkända bergstigar nå de flyktande.
Dessa skyndade vidare, så fort deras krafter tilläto. De måste hinna toppen av berget och komma ned på andra sidan, innan vildarna omringade dem. Slutligen nådde de också den översta platån. Men då voro maorierna heller icke mer än ett par hundra meter ifrån dem.
— Och nu nedför! Nedför! ropade Glenarvan.
De stackars kvinnorna samlade sina sista krafter för att följa honom. Men i detsamma drog Mac Nabbs lorden i armen och pekade bakom dem.
— Se! sade han.
Någonting oförklarligt hade hejdat vildarna i deras framstormande. Tjutande och skakande sina bössor och klubbor hade de stannat nedanför berget liksom på någon mäktig befallning. Vilken makt var det väl, som höll dem tillbaka.
Plötsligt gav emellertid John Mangles till ett rop och tecknade åt sina kamrater att vända sig om. På bergspetsen hade han upptäckt en pålbyggnad, som såg ut som ett slags fästning.
— Kara-Tétés grav, sade Robert.
Och så var det verkligen. Under deras nattliga vandring hade slumpen fört dem till detta ställe, dit de dagen förut sett infödingarna föra sin hövdings lik. Glenarvan och hans följeslagare närmade sig pålbyggnaden, och lorden lyfte upp mattan, som täckte ingången.
Men han släppte den strax, i det han ryggade tillbaka.
— En vilde, mumlade han.
— En vilde inne i graven, undrade majoren. Nå, vad gör det då!
Han lyfte i sin tur mattan, och Glenarvan, Robert och John Mangles följde honom innanför pålarna.
En maoriman klädd i en stor mantel satt verkligen därinne, men så hopsjunken i skuggan, att hans ansikte icke syntes. Han var sysselsatt med att äta frukost och lät alls inte störa sig. Och just som Glenarvan skulle tilltala honom, öppnade han själv munnen och sade vänligt på god engelska:
— Var så god och sitt ned, mylord! Frukosten är i ordning.
Det var Paganel. Vid ljudet av hans röst störtade alla förtjusta fram till honom, omfamnade honom eller tryckte hans hand. Paganel var återfunnen! Man började redan fråga, hur och varför han kommit hit upp på berget, då Glenarvan avbröt allt tidsödande tal med ordet “vildarna!” Man måste ju tänka på att undkomma dem.
— Å, vildarna, sade Paganel med en föraktlig axelryckning. De där dumbommarna behöva vi då rakt inte bry oss om. Kom, så gå vi ut och titta på dem!
Han gick ut ur inhägnaden, följd av de andra och ställde sig att se ned på maorierna, som stodo kvar på samma ställe, fyllande luften med sina ohyggliga tjut.
— Ja, skräna ni, enfaldiga kräk! sade Paganel. Hit upp till oss kan ni ändå inte komma.
Hur så? frågade Glenarvan.
— Därför att hövdingens grav beskyddar oss. Därför att berget är “tabu”.
Och geografen, som visste allting, förklarade för sina åhörare detta underliga “tabus” stora betydelse.
Sedan Paganel liksom Robert begagnat sig av den allmänna uppståndelsen vid Kara-Tétés död för att fly, hade han gömt sig i skogarna icke allt för långt från infödingarnas hyddor. Han ville icke överge trakten, förrän han fått erfara något om sina kamraters öde. Och då han på avstånd åsett maorihövdingens begravning, förstod han, att berget, dit denne förts, var den tryggaste platsen på många mils omkrets. Vildarnas “tabu” hade dragit en oöverstiglig trollkrets omkring det. Smygande på omvägar hade han nått fram till det och kommit till toppen. Och här hade man det så bra, man kunde önska, ty det var icke blott huld och skydd som Kara-Tétés grav hade att erbjuda, utan också mat och dryck och kläder.
Och Paganel skakade sin präktiga, varma mantel, som han valt ut åt sig bland dräkterna kring graven och pekade på de krukor med vatten och korgar med ätliga ormbunkar, potatis, frukter och gröna gummikakor, som stodo uppradade innanför pålstängslet. Här fanns mat åt dem allesammans för minst fjorton dagar.
Olbinett, som strax tog matvarorna i betraktande, fick dock en bekymrad min. Hur skulle man kunna tillaga rotfrukterna, när det icke fanns något bränsle.
— Ingenting är enklare, svarade Paganel. Det är bara att sticka ned dem i jorden. Vi befinna oss på ett av de vulkaniska berg, varpå den här trakten är så rik. Jag tror, att en termometer skulle visa sextio eller sextiofem grader, om man körde ned den ett stycke i marken.
Rådet befanns värt att följas, och Olbinett började genast gräva en grop, men for snart förskräckt tillbaka. En stråle av vattenånga hade rusat emot honom och steg väsande upp i luften.
— Å, utbrast Paganel, i det han lade armarna i kors över bröstet. Det vore ett sätt! Det vore kanske ett sätt!
— Vad menar ni? frågade Glenarvan.
— Ingenting, jag funderar bara, svarade geografen.
Och i detsamma övergav han sina funderingar för att hjälpa Olbinett att lägga ner rotfrukterna i hålet, där värmen och vattenångan på en liten stund gjorde dem färdiga att serveras.
De smakade också Kara-Tétés gäster förträffligt. Och efter måltiden började de, styrkta och upplivade, att rådlägga om hur de skulle fortsätta sin flykt, ty hur gott och bra de än hade det för närvarande, kunde de icke stanna där i evighet. Matvarorna skulle taga slut, och det vulkaniska berget ingav oro. Man kunde ju när som helst befara ett utbrott.
Glenarvan föreslog, att de, medan de ännu hade så mycket livsmedel kvar, att det räckte till reskost, i skydd av mörkret skulle försöka smyga sig igenom vildarnas utsatta vakter.
— Gott, sade Paganel, bara maorierna äro så snälla och släppa oss igenom.
— Men om de inte äro så snälla? frågade John Mangles.
— Ja, då få vi ta till de stora medlen, sade Paganel.
Men när man bad att få veta, vilka dessa stora medel voro, ville han icke säga det. Först skulle man pröva Glenarvans förslag.
Så fort natten inbröt, begåvo sig också lorden och John Mangles ut för att speja. Vildarna hade icke lämnat sin ställning. Stora bål, som de tänt runt kring berget, utvisade deras vaksamhet. Och för övrigt hördes deras skrik och mummel ända upp till toppen av berget.
De båda spejarna smögo försiktigt nedåt den bergås, som sänkte sig mot öster. Allt gick bra under tio minuter, och maorierna, som lågo utsträckta kring sina eldar, tycktes icke ha märkt flyktingarna. Men plötsligt susade två kulor alldeles intill dem. De skyndade sig tillbaka, och vid återkomsten till de andra upptäckte Glenarvan, att hans hatt var sönderskjuten på två ställen. Bägge kulorna hade träffat. Dessa vildar måtte ha ögon som kattor och de präktigaste bössor. Det fanns icke något hopp om att kunna undgå dem.
— Så nu ha vi ingenting annat att göra än att taga till de stora medlen, sade lorden till Paganel.
Denne var nu också beredvillig att bryta sin hemlighetsfullhet.
— Vi ha vanhelgat en maorihövdings grav, sade han. Vi ha trotsat det heliga “tabu”. Vad är naturligare än att maoriernas gud straffar oss. Jag tänker låta maorierna få se, att han gjort det. Och när de blivit övertygade om att han själv gjort sig besvär med att döda oss, hoppas jag, de inte anse det nödvändigt att stanna längre här för att vakta oss.
— På vad sätt tänker du då låta oss dö, vän Paganel? frågade majoren.
— Jag tänker låta oss dö en död, som helgerånare förtjäna. De hämnande lågorna lura under våra fötter. Låt oss släppa ut dem.
— Vad för slag! Tänker ni göra en vulkan? utbrast John Mangles.
— Bra påhittat, Paganel, sade majoren med ett erkännande så mycket värdefullare, som det var så sällsynt.
Även de andra uttömde sig i lovord över den goda idéen. Och Paganel utvecklade den närmare. Så fort de fått vulkanen i gång, hade de ingenting annat att göra än att gömma sig i Kara-Tétés grav och hålla sig dolda där, tills maorierna blivit riktigt säkra på att de omkommit och uppgåvo belägringen.
— Och när skall planen utföras? frågade lady Helena.
— I kväll, då det blivit mörkt.
— Avgjort, instämde Mac Nabbs. De kära vildarna skola få sig ett litet underverk, som nog kommer att kvarhålla dem i deras tro ett helt sekel.
— Det enda som var betänkligt i förslaget, var den fara, för vilken flyktingarna utsatte sig själva. Skulle man kunna behärska utbrottet? Skulle det icke bli så våldsamt, att hela berget insveptes i eld, ånga och lava? Men Paganel hade övervägt risken och beslutat att handla försiktigt.
Himlen tycktes för övrigt gynna deras förehavande, ty framåt aftonen betäckte den sig med moln, blixtar ljungade, och åskan mullrade. Det var, som om den hämnande maoriguden lät förnimma sitt annalkande. Då det blivit så mörkt, att vildarna icke kunde se människorna uppe på berget, började dessa sitt arbete. Och stället för kratern valdes ett gott stycke nedanför Kara-Tétés grav. Det var viktigt, att denna skulle bli oberörd, ty om den förstördes, vore bergets “tabu” därmed upphävt. Paganel hade upptäckt ett stenblock, kring vilket underjordiska ångor oupphörligt trängde fram, och kunde man skjuta detta block ur sin håla, skulle säkert de mäktiga, innestängda krafterna bli fria. Med pålar uppryckta från inhägnaden, började nu Glenarvan, Paganel, Mac Nabbs, Robert, Olbinett och de två matroserna att söka upplyfta stenen. Den rörde sig också snart. Ångor frustade fram ur jordsprickorna. Ett dovt mullrande hördes under deras fötter. Och på en gång gav blocket vika och rullade nedför sluttningen. Det var med knapp nöd, de arbetande hunno springa tillbaka och rädda sig inom pålstängslet innan en tjock eldpelare höjde sig mot himlen och hela kaskader med lava och kokande vatten sprutade upp för att sedan strömma nedför berget mot infödingarnas läger.
Hela bergskedjan skakade under trycket av de våldsamma element, som nu äntligen blivit frigjorda. Dalen och de kringliggande höjderna upplystes av eldskenet. Och vildarna, som överrumplats av lavaströmmarna, sprungo tjutande upp ur sömnen. Glenarvan och hans kamrater kunde mellan pålarna se, hur de flydde hals över huvud. De, som hunno undan den flytande elden, klättrade uppåt de närmaste bergstopparna och stodo skräckslagna vid åsynen av denna underjordiska eld, varmed deras gud själv förgjorde helgerånarna. Och mellan vulkanutbrotten kunde man höra dem skrika: “Tabu! tabu! tabu!”
Vulkanen fortsatte emellertid att allt häftigare utslunga sina glödande lavamassor, och de tio européerna innanför pålstängslet darrade mer än en gång under nattan för sina liv. Icke ens morgonen därpå hade utbrotten avtagit i styrka. Men nu kunde de instängda iakttaga, vilken verkan katastrofen haft på vildarna. Där deras läger varit, kvarlåg här och där förbrända kroppar. En del av deras hyddor hade även nåtts av den brinnande lavan och rykte nu som askhögar. Och maorierna stodo i grupper på slätten utanför sin by och sågo uppåt berget.
Flyktingarna däruppe kunde mycket väl urskilja dem, och de kände till och med igen Kai-Koumou, där han stod i sina krigares krets.
Bäst det var tog han några steg framåt, sträckte ut armarna mot berget och gjorde en massa åtbörder, som om han varit en besvärjande trollkarl. Det var omöjligt att misstaga sig på dess betydelse. Han utslungade ett ännu strängare “tabu” över gravberget än det, som vilat över det förut.
Och när detta var gjort, gick han bort i spetsen för sina krigare. De andra maorierna följde dem i långa rader. Hela stammen tycktes avtåga. Den kunde väl inte längre dväljas i närheten av detta berg, som överskyggades av ett sådant hemskt “tabu”.
Kara-Tétés gäster vågade likväl ej genast lämna sin tillflyktsort. Kanske var vildarnas avmarsch endast en list för att narra dem? Ännu ett dygn stannade de därför innanför pålstängslet, uppgörande planer för vidare flykt. Och först tredje natten efter vulkanutbrottet smögo de sig ljudlöst nedför bergsluttningen åt öster, medtagande de återstående livsmedlen och försedda med de bössor, som man givit Kara-Tété med sig i döden för att användas i en annan värld.
Vid minsta prassel hejdade de sig, uppskrämda vid föreställningen om att maorierna kunde ligga gömda i något bakhåll, och det dröjde länge, innan de åter togo mod till sig att fortsätta sin väg. Då de hunnit ner till foten av berget, där intet “tabu” längre skyddade dem, kröpo de nedhukade längs marken. Men trakten tycktes verkligen vara övergiven av maorierna, och sedan flyktingarna hunnit tillryggalägga en sträcka av ett par kilometer andades de åter fritt. Den fara, de fruktat, syntes dem icke längre omedelbart överhängande.
Det fanns dock flera maoristammar än den, i vars händer de varit. Och som dessa till största delen höllo till i de västra trakterna, beslöto de resande att fortsätta sin vandring åt öster och försöka komma fram till Plentybukten, där de kunde vila sig och i säkerhet avvakta en lägenhet att uppnå Auckland.
De beredde sig på en tio dagars vandring, om allt gick väl. Och de första dagarna mötte dem heller inga svårigheter. Trakten, som bestod av buskbeväxta slätter, var lätt att genomströva, och av vildar syntes icke ett spår. Men längre fram blev marken oländigare. De måste taga sig fram genom bergstrakter och urskogar av jättelika cypresser, mellan vilka sega lianer spänt sina spärrande nät. Och därtill kom, att det villebråd, de hoppats kunna skjuta, nästan saknades. Endast då och då lyckades de komma över ett par “kiwis”, som slukades med glupskhet, ty matförrådet var nära att taga slut, och de märkte, att vandringen skulle taga betydligt längre tid, än de beräknat.
Den trettonde och fjortonde dagen voro de så utmattade, att de håglöst släpade sig fram utan att säga många ord åt varann. Var och en gick i sina egna dystra tankar. Glenarvan hade åter börjat grubbla på Duncan och dess mördade besättning. Mary och Robert tänkte på sin stackars far, vars namn de icke längre ville nämna högt, ty vad stod nu mera att göra för honom? Det var endast John Mangles, som allt som oftast talade om honom med Mary. Han sade henne, att han icke förlorat hoppet ännu, om också alla andra gjort det. Han var beredd, att närhelst en utväg yppade sig, börja forskningarna efter honom på nytt.
Och på detta sätt styrkte han den unga flickan och intalade henne nytt mod. Det var det enda sätt, varpå han vågade visa henne sin kärlek, ty om de ord, hon yttrat till honom den natten, de trodde sig vara nära att lida döden bland vildarna, ville han icke påminna henne. De kunde ju blott ha blivit sagda i överilning.
På den femtonde dagen tillkom en ny anledning till bekymmer. De visste, att de nu hunnit in i ett område, som beboddes av vildar. Deras försiktighet mångdubblades. Och då de vid middagstiden träffade på en nedbränd infödingsby, som tydde på att kriget rasat även i dessa trakter, framsmögo de med lika stor varsamhet, som de gjort, då de gåvo sig av från Kara-Tétés berg.
De lyckades också verkligen hinna ända till kusten av Stilla Havet utan att ha blivit oroade. Men då de vandrade längs stranden, upptäckte de plötsligt en trupp beväpnade vildar, som ur ett skogssnår störtade sig emot dem.
De resande gåvo sig förlorade. Flykt var omöjlig. Och männen beredde sig på en förtvivlad strid, då John Mangles utbrast:
— En kanot! En kanot!
Och mycket riktigt. Där låg en pirog vid stranden. De resande kastade sig i den. John Mangles, Mac Nabbs, Wilsson och Mulrady grepo årorna och rodde utåt av alla krafter.
Havet var lugnt. På tio minuter hade de hunnit ett gott stycke från kusten. Och John Mangles ämnade just ändra kurs och hålla längs stranden, då han fick sikte på tre piroger, som sköto ut från det ställe, där vildarna visat sig, och i snabb fart började förfölja de hatade euroéerna.
Dessa fortsatte att styra utåt. Men roddarna, uttröttade av så många dagars mödor, kände snart sina krafter minskas. Vildarna vunno synbart på dem. Ännu ett par minuter, och de skulle vara inom skotthåll för deras bössor.
Plötsligt reste sig Glenarvan upp med handen utsträckt framför sig.
— Ett fartyg, mina vänner, ett fartyg! utropade han.
Ingen av roddarna vände sig om. De hade, icke ett årtag att förlora. Men Paganel förde sin kikare till ögonen.
— Ja, en ångare, sade han. Den styr rakt ner på oss. Mod, kamrater!
Flyktingarna rodde med förtvivlade ansträngningar mot ångaren, som syntes allt tydligare. Glenarvan fattade Paganels kikare och observerade i sin tur fartyget. Men på en gång förvredos hans drag. Han bleknade och sänkte kikaren.
— Duncan! utbrast han. Duncan och straffångarna!
— Duncan! utropade John Mangles, i det han släppte åran och vände sig om för att övertyga sig om att lorden sett rätt. Ja, Duncan! Döden på två sidor!
Pirogen överlämnades åt sig själv. Vart skulle man styra? Vilken död skulle man välja?
Nu smällde emellertid ett skott från den närmaste av vildarnas kanoter och träffade Wilsons åra. De stackars kvinnorna föllo på knä och bådo. Männen sutto rådvilla. Ett par av dem började på måfå ro framåt. Men infödingarna hade närmat sig ännu mer, och kulorna veno kring flyktingarna.
Då brakade ett kanonskott över deras huvuden. Det var jakten, som fyrat av. Och fångade mellan tvenne eldar kände sig de förföljda vigda åt undergången. Utom sig av förtvivlan grep John Mangles sin hacka för att med ens sänka båten och dem alla, då han hejdades av ett rop från Robert.
— Tom Austin! skrek gossen. Jag ser honom. Han har känt igen oss! Han svänger sin hatt emot oss!
I samma ögonblick ven en andra kula över dem och borrade de närmaste av vildarnas piroger i sank. Förskräckta vände de andra och togo till flykten. Men John Mangles skrek med hög röst:
— Hitåt Tom! Hitåt!
Och några minuter senare befunno sig de tio flyktingarna, utan att de riktigt visste, hur det gått till, på Duncans däck.