Kejsarn av Portugallien/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Klara Fina Gulleborg
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Dopet
Vaccineringen  →


[ 20 ]

DOPET.

När den lilla flickan från Skrolycka skulle till prästen för att döpas, bar sig Jan, far hennes, så dumt åt, att han höll på att få bannor både av Kattrinna och gudföräldrarna.

Det var Erik i Fallas hustru, som skulle bära barnet till dopet. Hon åkte till prästgården med den lilla flickan i sina armar, och Erik i Falla själv gick bredvid kärran och körde. Den första vägbiten ända fram till Duvnäs bruk var ju så dålig, att den knappt kunde kallas för väg, och Erik i Falla ville vara försiktig, då han hade det odöpta barnet att köra för.

Jan i Skrolycka hade stått och sett på avfärden. Han hade själv hämtat ut barnet ur stugan, och ingen visste bättre än han vad det var för ett präktigt folk, som nu tog hand om det. Han visste, att Erik i Falla var likaså säker som körkarl som i allt annat, och om mor i Falla visste han, att hon hade fött och vårdat sju barn, så att han borde inte ha känt den minsta oro.

Men när de väl var borta och Jan igen hade tagit till med dikningen på Erik i Fallas träde, då kom det en sådan förskräcklig ängslan över [ 21 ]honom. Tänk, om Erik i Fallas häst skulle skena, eller tänk, om prästen skulle tappa barnet, när han tog emot det av gudmodern, eller tänk, om mor i Falla skulle lägga för många schalar omkring den lilla flickan, så att hon vore kvävd, då de kom fram till prästgården med henne!

Han sade till sig själv, att det var orätt, att han gjorde sig sådana bekymmer, då han hade Erik i Falla och hans hustru till gudfolk. Men oron ville inte ge med sig. Och rätt som det var, satte han ifrån sig spaden och gav sig i väg till prästgården, just sådan som han gick och stod. Han tog genvägen över höjden, och han skyndade sig så, att när Erik i Falla kom körande in på stallgården hos prästens, så var Jan Andersson i Skrolycka den första, som hans ögon mötte.

Det är ju inte alls passande, att far eller mor är med, då barn skall döpas, och Jan såg strax, att de i Falla blev misslynta över att han hade sprungit till prästgården. Erik vinkade inte fram honom för att få hjälp med hästen, utan spände själv ifrån, och mor i Falla lyfte barnet högt på armen, och utan att säga ett ord till Jan gick hon uppför backen in i prästgårdsköket.

När gudföräldrarna inte ville låtsa om honom, tordes Jan inte närma sig dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet, när grannmoran gick förbi, så att han fick åtminstone veta, att barnet inte hade blivit kvävt på vägen.

Han tyckte själv, att han bar sig dumt åt, som inte gick hem med detsamma, men nu kände han [ 22 ]sig så säker, att prästen skulle tappa barnet, så att han blev nödsakad att stanna.

En stund väntade han på stallgården, sedan gick han upp till manbyggningen och trädde in i förstugan.

Det är så opassande, som något kan vara, att fadern kommer med in till prästen, framför allt då han har sådant gudfolk för sitt barn som Erik i Falla och Erik i Fallas hustru. Och när dörrn till prästens ämbetsrum gick upp och Jan Andersson i Skrolycka i sina dåliga arbetskläder sakta sköt sig in i rummet, strax efter att prästen hade börjat läsningen, så att det inte var någon möjlighet att köra ut den inträdande, då lovade sig båda gudföräldrarna, att bara de kom hem, skulle han få veta hur illa han hade burit sig åt.

Det gick med dopet, som det skulle, utan det minsta tillbud till olycksfall, och Jan Andersson hade alls ingenting för, att han hade trängt sig in. Strax innan akten var slut, öppnade han dörrn och sköt sig sakta ut igen i förstugan. Han såg ju, att allt gick lyckligt och väl honom förutan.

Om en liten stund kom Erik i Falla och hans hustru också ut i förstugan. De skulle gå över till köket, där mor i Falla hade klätt av barnet alla överflödiga schalar.

Erik i Falla gick före och öppnade köksdörrn för hustrun, men som han detta gjorde, kom två kattungar rusande ut i förstugan och tumlade [ 23 ]över varandra rätt framför fötterna på mor i Falla, så att hon kom att snäva över dem och höll på att falla framstupa. Hon hann just tänka: »Nu faller jag med barnet, å det slår ihjäl sej, å jag blir olycklig i alla mina dar,» då en kraftig hand fick fatt i henne och höll henne uppe. Och när hon såg sig om, så fann hon, att hjälparen var Jan Andersson i Skrolycka, som hade stannat i förstugan, alldeles som om han visste, att här skulle han komma att behövas.

Innan hon hann att sansa sig och säga något till honom, var han borta. Och när hon och hennes man kom hemkörande, stod han igen och dikade.

Han hade känt på sig, att då det där olyckstillbudet var tillbakaslaget, kunde han tryggt gå hem.

Men varken Erik eller mor i Falla sade något till honom om att han hade burit sig opassande åt. I stället bjöd mor i Falla in honom på kaffe, just så lerig och nersmord som han gick där ute på det höstsura trädet.