Kejsarn av Portugallien/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dopet
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Vaccineringen
Födelsedagen  →


[ 24 ]

VACCINERINGEN.

När den lilla flickan från Skrolycka skulle vaccineras, var det ingen, som satte i fråga annat, än att Jan, far hennes, skulle få gå med, då han själv så ville. Vaccinationen skulle försiggå en kväll långt fram i augusti, och det var så mörkt redan, när Kattrinna gick hemifrån, att hon var glad att ha någon med sig, som kunde hjälpa henne över stättor och diken och alla andra svårigheter på den eländiga vägen.

Det var vaccineringsmöte hos Erik i Falla, och mor i Falla hade lagt ett så stort bål på spisen, att hon säkert ansåg, att hon inte behövde bestå annan upplysning, förutom ett smalt talgljus, som brann på ett litet bord, där klockarn skulle hålla till med sitt arbete.

Folket ifrån Skrolycka tyckte som alla andra, att det var ovanligt ljust i rummet, men i alla fall var det inte bättre beställt, än att mörkret stod som en gråsvart mur längs med väggarna och gjorde stugan mindre, än den var. Och i detta mörkret skymtade fram en hop kvinnor med barn, som inte var mer än årsgamla, och som måste [ 25 ]bäras på armen, gungas och matas och skötas om på alla möjliga sätt.

De flesta höll på att rulla fram sina småttingar ur schalar och höljen. Sedan drog de av dem deras brokiga sitströjor och löste upp banden, som höll ihop skjortan, för att det skulle gå lätt att blotta deras överkropp, när klockarn kallade fram dem till vaccineringsbordet.

Det var märkvärdigt tyst i rummet, fastän det fanns så många små skrikhalsar samlade på ett ställe. De tycktes ha så roligt av att se på varandra, att de glömde bort att väsnas. Mödrarna återigen var tysta för att bättre höra vad klockarn sade. Han höll på och småpratade hela tiden.

»Det kan väl inte finnas något roligare än att fara omkring å vaccinera å titta på alla di vackra småbarnen,» sa klockarn. »Nu ska vi se om det är en fin årgång, som ni har att bjuda på.»

Han var inte bara klockare, utan också skollärare och hade bott i socknen all sin tid. Han hade vaccinerat mödrarna, läst med dem, sett dem konfirmeras och vigas, och nu skulle han vaccinera deras barn. Det var det första, som de små fick att göra med honom, som sedan skulle spela en så stor roll i deras liv.

Det tycktes vara en god början. Den ena modern kom fram efter den andra, satte sig på en stol bredvid bordet och höll sitt barn så, att ljusskenet föll på den nakna vänstra armen. Allt medan klockarn pratade, satte han därpå in de [ 26 ]tre skårorna i det blanka, vita skinnet, utan att den lille gav ett ljud ifrån sig.

Sedan gick modern fram till spisen med barnet och stannade i närheten av brasan, för att vaccinen skulle torka in. Under tiden tänkte hon på vad klockarn hade sagt till henne om hennes barn: att det var stort och vackert och skulle göra heder åt gården, bli lika duktigt som far och farfar, ja, kanske än bättre.

Så fortsatte det i lugn och ro, ända tills turen kom till Kattrinna i Skrolycka att sätta sig vid vaccinationsbordet med sin Klara.

Den lilla flickan ville rakt inte veta av någon vaccinering. Hon skrek och slog och sparkade. Kattrinna hyssjade på henne, och klockarn talade milt och vänligt till henne, men hon var lika ostyrligt rädd.

Kattrinna måste bära bort henne och försöka att få henne lugn. En stor, stark pojke blev därpå vaccinerad utan att låta höra ett enda skrik, men då Kattrinna återigen kom fram med flickan, blev det samma elände. Hon kunde inte förmå barnet att hålla sig stilla så länge, att klockarn fick göra ett enda stick.

Det var ingen mer kvar nu att vaccinera utom Klara ifrån Skrolycka, och Kattrinna var alldeles över sig given för att hennes barn skulle bära sig så illa åt. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, då Jan helt hastigt kom fram ur mörkret vid dörrn.

Han tog barnet i sina armar, och Kattrinna [ 27 ]steg upp från stolen och lämnade platsen åt honom, »Ja, försök du, om det går bättre för dej!» sa hon med litet försmädlig röst, för hon var inte den, som tyckte, att den lilla utslitna drängen hos Erik i Falla, som hon hade gift sig med, var bättre än hon själv på något sätt.

Men innan Jan satte sig ner, kastade han tillbaka tröjan, och nu visade det sig, att han hade kavlat upp skjortärmen där borta i mörkret, så att vänstra armen var bar.

Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade aldrig blivit vaccinerad mer än en gång, och det fanns ingenting i världen, som han var så rädd för som för smittkoppor.

I detsamma som flickan såg den nakna armen, blev hon stilla och stirrade på fadern med stora, kloka ögon.

Hon följde helt uppmärksamt med, då kloc- karn satte in de tre röda strecken i armen. Hon såg från den ena till den andra, och hon märkte väl, att fadern inte for så värst illa.

När Jan Andersson var färdig, vände han sig till klockarn.

»Nu är jänta så stilla, så klockarn kanske kan försöka sej på'na.»

Ja, klockarn försökte, och denna gången gick det bra. Flickan satt med samma förnumstiga min hela tiden och lät inte höra ett enda rop.

Klockarn var också tyst, ända tills han hade slutat sitt arbete. »Om Jan gjorde det där bara [ 28 ]för att lugna barnet,» sa han, »så kunde vi ju ha låtsats — — —

Men då sa Jan: »Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte maken te barn. Det är inte te å tänka, att en ska få'na te å tro på någe, som inte är vad det ger sej ut för å vara.»