Kejsarn av Portugallien/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fiskafänget
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Agrippa
Den förbjudna frukten  →


[ 66 ]

AGRIPPA.

Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.

Om man bara tänker på hur han såg ut, med de gula, rödkantade ögonen under de buskiga ögonbrynen, med den förskräckliga näsan, som slog bukt på bukt, med det stora, toviga skägget, som stod ut omkring munnen som resta borst, med de djupa rynkorna i pannan, med den långa, skrangliga kroppen och med den trasiga soldatmössan på huvudet, så får man medge, att vem som helst kunde bli rädd för att komma i delo med honom. — — —

Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.

Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.

Men hon tappade inte besinningen fördenskull. Utan för det första bröt hon ihop smörgåsen och lade skivorna på varandra, så att de inte [ 67 ]skulle smeta av sig, och så stoppade hon in dem under förklädet.

Och sedan varken sprang hon sin väg eller försökte bomma igen stugan, för det visste hon inte skulle ha tjänat något till med en sådan karl, utan hon blev sittande. Det enda hon gjorde, det var, att hon tog strumpstickningen, som Kattrinna hade lämnat efter sig på stenhällen, då hon gick bort till Jan med hans aftonvard för en liten stund sedan, och började på att sticka, så att det skramlade i spetorna.

Hon satt, som om hon skulle vara riktigt lugn och belåten, hon, men hon tittade allt i smyg bort till grinden. Jo då, det slog inte fel, att han ämnade sig in till dem. Han höll just på att lyfta av kroken.

Hon flyttade sig litet högre upp på stenen och bredde ut kjolarna, för nu kände hon på sig, att det var hon, som fick lov att ta vård om hemmet.

Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han sådan, att han slogs, om man bara inte kallade honom för »Greppa» eller bjöd honom på smörgås. Inte heller stannade han länge på vart ställe, om det inte var så olyckligt, att man hade en dalkarlsklocka i huset.

Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig [ 68 ]inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.

Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått hand om en klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg ta vård om den, annars slutade den upp att gå. Gubben försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, men det stod inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.

Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med ens klocka. Det visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte någon utväg att rädda dalkarlsuret, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg hade reda på att det fanns där, och han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, då han hade visat sig där, hade Kattrinna varit hemma och hindrat honom.

När gubben kom till stugan, stannade han mitt framför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:

»Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?»

Klara Gulla behövde ingenting svara. Han [ 69 ]tågade förbi henne rätt in i stugan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan. Flickan sprang in efter honom och försökte tala om för honom hur bra den gick. Den varken drog sig efter eller före. Den behövde rakt inte lagas.

»Hur ska en klocka kunna gå rätt, som inte Johan Utter Agrippa Prästberg har skött om?» sa gubben.

Han var så lång, att han kunde öppna klockfodralet utan att stiga upp på en stol. I nästa ögonblick hade han lossat urtavlan och verket och satt dem på bordet. Klara Gulla knöt ihop näven under förklädet och fick tårarna i ögonen, men inte hade hon någon makt att hindra honom.

Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, innan Jan eller Kattrinna skulle komma hem och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av innehållet föll till golvet.

Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit. Och vem helst, som har sett Agrippa Prästberg, förstår nog, att hon inte tordes göra annat än lyda. Hon lade sig ner på golvet och räckte honom en liten såg och en mejsel.

»Är det någe mer?» röt gubben. »Du ska vara glad, att du får passa opp kunglig majestäts [ 70 ]å kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.»

»Nej, inte som jag ser,» sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta viset.

»Nå, än glasögona då?» frågade Prästberg. »Di måtte ha fallit, di med.»

»Neej,» sa flickan, »här finns inga glasögon.»

Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon ! Tänk, om de var bortkomna för honom!

Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordbenet.

Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fjädrar, som han hade i knytet. Kanske att det skulle gå så lyckligt, att han inte fann reda på glasögonen?

»Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta,» sa han. »Opp mä dej, torparunge!»

Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.

»Kom opp mä dej!» brummade gubben. »Jag tror dej inte mer än jämnt. Vad är det, som du håller under förklät? Fram mä't, säjer jag dej!»

Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit under förklädet. [ 71 ]Nu måste hon visa den också; och så fick han se smörgåsen.

»Usch! Jag tror, att det är smörgås,» sa Agrippa Prästberg och for tillbaka, som om tösen hade gått och burit på en huggorm.

»Jag satt å åt på'na, när ni kom, å jag stack'na undan, för jag vet ju, att ni inte tycker om smör.»

Gubben lade sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.

»Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist,» sa Klara Gulla.

Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro, att det var så.

Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med klockan, då glasögonen var borta. Det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen.

Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet.

Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem. Han hade löst upp knytet för att visa, att de inte fanns där, och då var glasögonsfodralet det första han såg.

Nästa gång han fick se Jan och Kattrinna på talbacken vid kyrkan, gick han fram till dem.

»Den därå jänta era,» sa han, »den dära lilla behändiga jänta era, den kommer ni allt te å få glädje åv.»