Kejsarn av Portugallien/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Agrippa
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Den förbjudna frukten
Lars Gunnarsson  →


[ 72 ]

DEN FÖRBJUDNA FRUKTEN.

Det var många, som spådde Jan i Skrolycka, att han skulle få glädje av den lilla flickan, då hon blev stor. Folk begrep visst inte, att hon allaredan nu gjorde honom lycklig var dag och var stund, som Gud gav. Det var bara en enda gång under hela hennes uppväxttid, som han blev både förargad och skamsen för hennes skull.

Den sommarn, då den lilla flickan var elva år, vandrade Jan och hon över höjden till Lövdala den sjuttonde augusti, som var ägarns, löjtnant Liljecronas, födelsedag.

Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag, att man längtade efter den året runt både i Svartsjö och Bro. Och det inte bara bland herrskaperna, som fick vara med om all firningen, utan också bland barn och ungdom ute på bondbygden. De strömmade i stora skaror till Lövdala för att se på grannklätt folk och höra på sång och dansmusik.

Det var allt en sak till, som gjorde det rätt lockande för de unga att vandra till Lövdala den sjuttonde augusti, och det var allt det goda, som fanns i trädgården vid den tiden. De var nog [ 73 ]upplärda till sträng ärlighet i alla andra fall, men av sådant, som hängde på buskar och träd ute i det fria, kunde man då plocka till sig så mycket man ville, om man bara aktade sig för att bli ertappad.

När nu Jan och Klara Gulla kom in i trädgården, så märkte han nog hur storögd den lilla flickan blev, då hon fick se alla de vackra äppleträden, som stod fulla av grön, svällande kart. Och Jan skulle ju visst inte ha nekat henne att smaka på den, om han inte hade sett, att rättar Söderlind och ett par till av gårdsfolket gick och vaktade under träden, för att det inte skulle ske någon åverkan.

Han tog Klara Gulla med sig till gårdsplanen, där det inte fanns något, som frestade. Men han märkte allt, att hon hade sina tankar kvar hos krusbärsbuskar och äppleträd. Hon såg varken åt den finklädda herrskapsungdomen eller åt de granna blomsterrabatterna. Han kunde inte få henne att höra på de vackra talen, som hölls för löjtnant Liljecrona av prosten i Bro och av ingenjör Boræus på Borg. Ja, inte en gång klockar Svartlings gratulationsvers ville hon lyssna till.

Anders Östers klarinett hördes inifrån rummen. Den spelade en dansmusik så munter, att det var svårt att hålla sig stilla. Men den lilla flickan hon sökte bara att hitta på en förevändning att få komma tillbaka till trädgården.

Jan höll henne troget i handen hela tiden. Han släppte inte taget, vad hon än fann på för [ 74 ]att slippa lös. Det gick också bra för honom, ända till dess att det blev mörkt fram på kvällssidan.

Då sattes det ut kulörta lyktor inte bara uppe i träden, utan också nere på marken inne bland blommorna och i de yviga rankorna, som slingrade sig uppför husväggen. Det blev så vackert, att Jan, som aldrig förr hade sett något sådant, blev yr i huvudet och inte visste om han var kvar på jorden.

Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.

Handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror och Anders Öster och hans brorson ställde sig att sjunga, då lyktorna var tända, och medan de sjöng, kände Jan, att det strömmade fram en besynnerlig glädje genom luften. Den tog bort allt, som tyngde en och gjorde en bekymrad. Den kom så stilla och ljuvlig i den ljumma natten, att Jan inte kunde stå emot den. Och på samma sätt var det med allihop. De var så lyckliga över att de fanns till och hade en så vacker värld till att leva i.

»Ja, nu märks det, att det är den sjuttonde augusti,» viskade de omkring honom.

»Så här kändes det väl för dom, som bodde i paradiset,» sa en ung karl och såg riktigt högtidlig ut.

Jan tyckte som de, men ännu hade han så pass besinning kvar, att han inte släppte den lilla barnhanden.

[ 75 ]Efter sången kastades det upp några raketer. Och när de små eldkulorna for rakt upp i den djupblåa natthimlen och sedan föll sönder i ett regn av röda och blåa och gula stjärnor, då blev Jan så försagd och så upplyftad på samma gång, att han för ett ögonblick glömde bort Klara Gulla. Och när han kom till sig själv igen, så var hon försvunnen.

»Ja, det är det ingen råd med,» tänkte Jan. »Vi ska väl tro det går bra för'na, som det plär göra, å att varken rättar Söderlind eller nån åv di andra vaktkarlarna får tag i'na.»

Det var inte lönt för honom att försöka leta reda på henne i den stora, mörka trädgården. Det klokaste han kunde göra var att stå kvar på samma ställe och vänta på henne.

Det blev inte heller någon lång väntan. Det sjöngs än en sång, och nätt och jämnt var det slut på den, då han fick se rättar Söderlind komma gående med Klara Gulla på armen.

Löjtnant Liljecrona stod med flera andra herrar på översta steget av förstutrappan och hörde på sången. Rättar Söderlind stannade framför honom och satte ner den lilla flickan på marken.

Klara Gulla varken skrek eller gjorde något försök att fly. Hon hade plockat förklädet fullt av äpplekart, och hon tänkte inte på något annat än att hålla upp det med ett säkert grepp, så att ingenting föll ur.

»Den här ungen satt oppe i ett äppleträ,» sa [ 76 ]rättar Söderlind. »Å löjtnanten sa ju, att om jag fick fatt i nåra äppletjuvar, så ville löjtnanten själv tala med dom.»

Löjtnant Liljecrona såg på den lilla flickan, och så började det på att rycka i smårynkorna omkring ögonen, så att man inte kunde veta om han skulle komma att skratta eller gråta i nästa sekund.

Han hade väl tänkt, att han skulle säga ett par allvarsord till den, som stal hans äpplen, men när han nu såg hur tösen knep ihop händerna om förklädet, fick han i stället en sådan innerlig medkänsla med henne. Han visste bara inte hur han skulle kunna ställa det så, att hon fick ha kvar sina äpplen. För släppte han henne lös utan vidare, så kunde det leda till att hela hans trädgård blev ödelagd.

»Jaså, du har varit oppe i äppleträna, du,» sa han. »Du har ju gått i skolan å läst om Adam å Eva, så du skulle väl veta hur farligt det är å stjäla äpplen.»

I detta ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid Klara Gulla. Han var riktigt missnöjd med henne för att hon hade stört glädjen för honom, men han fick ju lov att stå henne bi i alla fall.

»Gör inte någe åt den lilla flickan, löjtnanten!» sa han. »För det var jag, som gav'na lov te å kliva opp i trät efter äpplena.»

Knappt var det sagt, förrän Klara Gulla gav fadern en harmsen blick och bröt sin tystnad.

[ 77 ]»Nej, det är inte sant,» sa hon. »Det var jag, som ville ha äpplena. Far har stått å hållt mej i hand hela kvälln, för att jag inte skulle få ta ner dom.»

Nu blev löjtnanten stornöjd.

»Se, det var rätt, det, flickan min,» sa han. »Det var rätt, att du inte lät far din ta skulden på sej. Se, du vet, att när Vår Herre blev så ond på Adam å Eva, så var det inte därför, att di stal äpplen, utan därför att di var fega å skyllde undan, den ena på den andra. Du får gå din väg å ta äpplena med dej, därför att du inte var rädd för å säja sanningen.»

Därmed vände han sig till en av sönerna sina.

»Ge Jan ett glas punsch!» sa han. »Vi ska skåla med honom, därför att hans tös svarade bättre för sej, än moder Eva gjorde förr i världen. Det hade varit väl för oss alla, om Klara Gulla hade stått i paradisets lustgård i hennes ställe.»