Kejsarn av Portugallien/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skoltävlan
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Fiskafänget
Agrippa  →


[ 60 ]

FISKAFÄNGET.

Det var omöjligt förstås för någon människa att tycka lika mycket om den lilla flickan i Skrolycka, som hennes far gjorde. Men nog kan man säga så mycket, som att hon hade en riktigt god vän i den gamla Notbindar-Ola.

Vänskapen mellan dem började på det sättet, att Klara Gulla en vår hade tagit sig för att lägga ut ståndkrok i Tvättbäcken för de små laxöringarna, som drev fram där. Det gick bättre för henne, än man skulle ha tänkt sig. Hon kom hem med ett par fiskpinnar redan första dagen.

Hon var styv på saken, som man kan förstå, och hon fick beröm till och med av mor sin för att hon kunde dra hem mat till huset, då hon inte var mer än åtta år gammal. Och för att uppmuntra henne lät Kattrinna henne rensa fisken och steka den, och Jan åt av den och sade, att maken till fisk hade han aldrig smakat. Detta var säkert rena sanningen, för fisken var så benig och torr och nerrökt, att den lilla flickan själv knappast kunde få ner en munsbit.

Men hon var lika ivrig med fiskafänget fördenskull. Hon steg upp vid samma tid på mor[ 61 ]narna som Jan själv. Hon tog en korg på armen för att bära hem fisken i, och mask till att sätta på de avätna krokarna förde hon med i en liten blecklåda. På det sättet rustad gick hon uppåt Tvättbäcken, som kom dansande ner ifrån höjden med många branta fall och långa forsdrag, men däremellan också hade mörka, stillsamma dödvatten och klara ställen, där vattnet flöt sakta och genomskinligt över sand och släta hällar.

Men tänk, att det tog slut med fiskelyckan efter den första veckan! Masken var borta för det mesta från alla krokarna, men ingen fisk hade fastnat på dem i dess ställe. Hon flyttade sina don från forsar till dödvatten och från dödvatten till branta fall, och hon bytte om krokar, men det blev ingen bättring.

Hon frågade pojkarna hos Börjes och hos Eriks i Falla om det var de, som steg upp i ottan och tog bort fisken för henne, men de ville knappt svara på en sådan fråga, för det var ingen pojke, som nedlät sig till att ta fisk i Tvättbäcken. De hade ju hela Duvsjön att meta i. Det var lagom för småjäntor, som inte fick gå ner till sjöstranden, att springa och leta efter fisk i skogsbackarna.

Men hur sturskt än pojkarna svarade, så trodde hon dem inte mer än jämnt. Det fick väl i all världen lov att vara någon, som tog fisken av krokarna, för det var riktiga krokar och inte bara krökta knappnålar, som hon lade ut i Tvättbäcken.

[ 62 ]För att få klarhet i saken steg hon till sist upp en morgon tidigare än både Jan och Kattrinna och sprang bort till bäcken. När hon kom nära den, saktade hon farten, gick med små, små steg och aktade sig för att halka på stenar och rassla i buskar.

Och tänk bara! Hon tyckte, att hon blev stel i hela kroppen, när hon kom fram till bäckkanten och såg, att hon hade haft rätt. Det stod en tjuvfiskare just på det stället, där hon hade lagt ut sina krokar förra morgonen, och vittjade dem.

Det var ingen av pojkarna, såsom hon hade väntat, utan det var en vuxen karl. Han stod lutad över vattnet och drog just upp en fisk. Hon såg hur den blänkte till, då han tog den av kroken. Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon aldrig, och nu rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.

»Jaså, det är ni, som går här å tar min fisk!» sa hon. »Det var då väl, att jag kom på er en gång, så att det kan bli slut på detta tjuveriet.»

Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte. Det var den gamla notbindarn, som bodde i en av grannstugorna.

»Jag vet allt, att det är dina don, di här,» sa han alldeles lugnt utan att bli förargad och häftig, som folk eljest brukar bli, då man kommer på dem med något orätt.

»Men hur understår ni er å ta någe, som inte är ert?» sa flickstackarn.

[ 63 ]Då såg karlen på henne, och den blicken glömde hon aldrig. Hon tyckte, att hon såg ner i två tomma, öppna svalg, där det låg ett par halvslocknade ögon, som var utanför både sorg och glädje.

»Jo, ser du, jag vet, att du får vad du behöver åv föräldrarna dina, å att du fiskar bara för ro skull. Men hemma hos mej håller vi på å svälta ihjäl.»

Den lilla flickan blev röd över hela ansiktet. Hon begrep inte hur det kom sig, men nu var det hon, som skämdes.

Notbindarn sade inte något mer. Han tog upp mössan, som hade fallit av honom, medan han hade böjt sig över krokarna, och gick sin väg.

Klara Gulla sade ingenting, hon heller. Det låg ett par fiskar och sprattlade på stranden, men hon tog inte upp dem. När hon hade stått och sett på dem en stund, sparkade hon till dem med foten, så att de for ut i vattnet tillbaka.

Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med sig själv, utan att hon förstod varför. Det var ju i alla fall inte hon, som hade gjort orätt.

Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sade om honom, att han hade varit rik en gång i tiden. Han skulle ha ägt sju gårdar, som var för sig var lika mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var han utfattig.

[ 64 ]Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg efter sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem, utan hon fann fisk på varenda en. Hon lossade fiskarna från krokarna och lade dem i korgen, men hon gick inte hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till notbindarns.

Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, då Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och såg på honom, innan hon steg över. Han var bra fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far sin se ut på det sättet.

Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som hade bjudit honom att bo hos dem ända till döddagar. Men han hade i stället flyttat till en sonhustru, som bodde här i Askedalarna, för att hjälpa henne, så gott han kunde. Hon hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort för länge sedan och skulle nu vara död.

»Det var allt fisk på krokarna i dag!» ropade den lilla flickan, där hon stod på stättan.

»Jaså, du,» sa notbindarn, »det var bra, det, du.»

»Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får. om jag bara får sköta om fiskninga själv,» sa den lilla flickan.

Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken bredvid honom, och hon väntade sig, att notbindarn skulle bli glad och berömma henne, såsom hon var van, att Jan, far [ 65 ]hennes, blev glad över allt, vad hon sade eller gjorde.

Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.

»Behåll du det, som är ditt!» sa han. »Vi är så vana å svälta här, så nog kan vi undvara ett par småfiskar.»

Det var något eget med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde inte ge sig med mindre, än att han skulle tycka om henne.

»Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får ta alltsammans,» erbjöd hon.

»Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej,» sa gubben.

Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg, förrän hon hade funderat ut ett sätt att få honom nöjd.

»Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron, å att vi ska ta opp krokarna tesammans, å att vi ska ta hälften var åv fisken?» frågade hon.

Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de besynnerliga, slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende for över hans ansikte.

»Ja, nu fick du napp te sist,» sa han. »Det förslaget ska jag inte säja nej te.»