Kejsarn av Portugallien/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Stjärnor
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

I väntan
Kejsarinnan  →


[ 152 ]

I VÄNTAN.

Ingenjör Boræus på Borg brukade nästan var förmiddag göra sig en vändning ner till bryggan för att ta emot ångbåten, och det kunde ingen undra över. Han hade bara ett kort stycke väg att gå genom den vackra granparken, och alltid kom det väl någon människa med båten, som han kunde byta ett par ord med för att på så sätt skaffa sig en liten omväxling i enformigheten på landsbygden.

Just i parkgränsen, där vägen stöp tvärbrant ner mot bryggan, stack några stora, nakna hällar upp ur marken, och det hände ofta, att långväga folk slog sig ner på dem, medan de väntade. Och det var alltid många väntande vid Borgs brygga, för man var aldrig riktigt säker när båten skulle komma. Före tolv var det ju sällan den kom, men man var heller inte riktigt trygg för att den inte kunde vara vid bryggan redan klockan elva. Att den dröjde ända till ett och två, var ju heller inte alldeles omöjligt, så att påpassligt folk, som gick ner till bryggan vid tiotiden, kunde bli sittande där hela förmiddagen.

[ 153 ]Ingenjör Boræus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på Borg. Han såg när ångbåten stack fram bakom uddarna och visade sig aldrig vid bryggan förrän i lagom tid. Han behövde alltså inte själv slå sig ner på de där väntestenarna och gav bara en blick i förbifarten åt dem, som hade tagit plats där.

Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag. Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut.

Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och trött ut. Man kunde nästan vara rädd, att han inte skulle ha kraft att komma uppför backen.

Ingenjör Boræus kände inte karlen, men en vacker solskensdag, när han återigen såg honom sitta där och stirra utåt sjön, gav han sig i tal med honom. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma hem i dag.

»Vet ni då så säkert, att hon kommer i dag?» frågade ingenjörn. »Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månader. Hon måtte ha gett er orätt besked förut.»

[ 154 ]»Ånej, det har hon väl inte,» sa mannen saktmodigt. »Inte har hon gett oriktigt besked, inte.»

»Men i Herrans namn,» sa ingenjörn och tog till en smula häftigt, för han var en hetlevrad herre, »vad menar ni? Ni har suttit här å väntat dag efter dag, utan att hon har kommit, å hon skulle inte ha gett orätt besked!»

»Nej,» sa den lilla karlen och såg upp på ingenjörn med sina vänliga, vattenklara ögon, »det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe besked alls.»

»Har ni inte haft något brev?» frågade ingenjörn.

»Nej, vi har inte haft brev sen i fjol den första oktober.»

»Men varför går ni då hit ner?» undrade ingenjörn. »Här sitter ni alla förmiddagar utan att göra något. Har ni tid att gå ifrån arbetet på det sättet?»

»Ånej, det är väl illa gjort åv mej,» sa karlen och smålog för sig själv, »men det blir väl bra med den saken.»

»Men är det möjligt, att ni är ett sådant nöt,» utropade ingenjör Boraeus och var helt förgrymmad, »att ni sitter här å väntar utan all orsak? Ni borde sättas på dårhus.»

Mannen svarade ingenting. Han satt med armarna knäppta om knäna, fullkomligt oberörd. Småleendet lekte alltjämt omkring munnen, ja, det blev alltmer segervisst för var sekund, som gick.

Ingenjörn ryckte på axlarna och gick ifrån [ 155 ]honom. Men då han hade hunnit halvvägs neråt backen, ångrade han sig och vände om. Han hade fått en god min på sig, allt det bittra, som vanligen låg utbrett över de stränga dragen, var försvunnet, och han räckte mannen sin hand.

»Jag ville bara skaka hand med er,» sa han. »Förut har jag trott, att jag var den, som bäst förstod mig på att längta i den här socken, men nu ser jag, att jag har fått min överman.»