Kejsarn av Portugallien/Kapitel 46
| ← Kattrinnas död |
|
Kejsarn av Portugallien 1919.djvu → |
KEJSARNS JORDAFÄRD
Det var söndagen före jul, som Kattrinna i Skrolycka skulle begravas, och då brukar det ju inte vara mycket folk vid kyrkan, för de flesta vill ju spara sina kyrkbesök till de stora helgdagarna.
Men när de, som åkte med i det lilla likföljet från Askedalarna, körde upp på talbacken mellan kyrkan och sockenstugan, blev de nästan förlägna. För en sådan stor skara människor, som var församlad här den dagen, skulle man knappt ha sett, ens då den gamla prosten i Bro kom för att predika i Svartsjö en gång om året, eller då det var prästval.
Det sade sig ju själv, att inte var det för att följa den gamla Kattrinna till graven, som folk hade gått man ur huse, utan det måste vara något annat, som stod på. Kanske att det var någon storkarl, som väntades till kyrkan, eller att det var en annan präst än den vanliga, som skulle predika? De bodde ju så långt ur vägen där borta i Askedalarna, så att det kunde hända mycket i socknen, utan att de fick reda på det.
Begravningsfolket körde fram som vanligt till platsen bakom sockenstugan och steg sedan ur kärrorna. Det var fullt med folk där som på talbacken, men annars såg de inte till något märkvärdigt. De blev allt mer och mer förundrade, men de drog sig för att fråga om vad som stod på. De, som åker med i ett begravningsfölje, bör ju helst hålla sig för sig själva och inte ge sig i språk med dem, som inte har del i sorgen.
Kistan blev nerflyttad från flakvagnen, där den hade stått under färden till kyrkan, och nersatt på ett par svarta bockar, som var uppställda på förhand utanför sockenstugan. Där skulle nu den och de, som hörde den till, stå och vänta, till dess att klockorna började ringa och prästen och klockarn var färdiga att gå med ut på kyrkogården.
Det var ett Herrans väder hela tiden. Regnet kom i piskande skurar och smattrade mot kistlocket. Ett var då säkert: vad det än var, som hade lockat hit det myckna kyrkfolket, så inte var det för det vackra vädrets skull, som de hade gett sig ut.
Men det var, som skulle ingen ha frågat efter regn och blåst den här dagen. Folk stod tysta och tålmodiga ute i det fria utan att söka skydd varken i kyrkan eller i sockenstugan.
De sex bärarna och de andra, som var församlade omkring Kattrinna, lade märke till att det var ännu ett par bockar utsatta utom dem, som hennes kista vilade på. Det skulle alltså bli ett lik till att begrava. Inte heller detta hade de hört talas om förut. Och det syntes inte, att något likfölje var i antågande. Tiden var annars så långt framskriden, att det redan borde vara framme vid kyrkan.
När klockan kunde fattas en tio minuter i tio, så att det när som helst var tid att gå till kyrkogården, märkte folket från Askedalarna, att alla människor drog sig bort mot Där Nol i Prästerud, en gård, som låg bara ett par minuters väg från kyrkan.
De såg nu, vad de förut inte hade lagt märke till, att det var utstrött granris från sockenstugan ända fram till manbyggningen, och att det var uppsatt granar på bägge sidor om ingången. Det var väl alltså där, som de hade en död i huset. Men de förstod alltjämt inte hur det var möjligt, att det inte hade sports något om ett dödsfall i en sådan gård. Och inte heller var det lakan uppsatta för fönsterna, som det skall vara, då det är sorg i ett hus.
Nu slogs förstudörrarna upp på vid gavel, och ut genom dem kom det i alla fall ett liktåg. August Där Nol gick först med prestav i handen, och efter honom kom bärarna med kistan.
Sedan slöt de sig till detta tåget, alla de massor av folk, som hade stått och väntat utanför kyrkan. För denna dödes skull var det alltså, som de var ditkomna.
De bar fram kistan till sockenstugan och satte ner den till höger om den andra, som redan stod där. August Där Nol flyttade på bockarna, så att de två kistorna skulle komma att stå riktigt jämsides.
Kistan, som nu anlände, var inte så ny och blank som Kattrinnas. Det såg ut, som skulle den ha blivit översköljd av många regnskurar redan före denna dagen. Den hade hanterats ovarsamt, så att den var både repad och kantstött.
Allt folket från Askedalarna drog på en gång ett djupt andetag, för nu började de på att förstå. Det var nog ingen frände till August Där Nol, som låg i denna kistan. Det var inte för någon främmande storkarls skull, som det hade kommit så många människor till kyrkan.
Nu flög allas blickar till Klara Gulla för att se om också hon förstod. Och det märktes nog på henne, att hon det gjorde.
Hon hade stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors kista hela tiden, och då hon nu kände igen den andra kistan, som de kom bärande med från Där Nol, såg hon ut att bli alldeles ifrån sig av glad förväntan, som man gör, då man får det, som man länge har strävat efter. Men hon lugnade sig strax. Hon smålog bara sorgmodigt och strök sakta ett par gånger över kistlocket. »Nu har du fått det så gott, som du någonsin kan önska dig,» tycktes hon vilja säga till den döda modern.
August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne i hand.
»Klara Gulla har väl inte någe emot, att vi har ställt på det här sättet?» sa han. »Vi fann honom i fredags först. Jag tänkte, att det kunde bli lättare för Klara Gulla så här.»
Klara Gulla svarade bara ett par ord. Och läpparna skälvde, så att dessa var knappt hörbara.
»Tack! Det är nog bra. Jag vet han kommer inte te mej, utan te mor.»
»Han kommer nog te er båda, ska Klara Gulla få se,» sa August Där Nol.
Den gamla mor i Falla, som var åttio år och böjd av många sorger, hade åkt med till kyrkan för att hedra Kattrinna, som i långa tider hade varit henne en trogen tjänarinna och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen och mössan, som hade blivit återlämnade till henne. Det var hennes mening, att hon skulle lägga ner dem i graven till Kattrinna. Hon tänkte, att modern skulle tycka om att ha hos sig något, som påminde om Jan.
Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad henne om kejsarklenoderna, och sedan stödde hon den långa käppen mot Jans kista och satte mössan över knappen. Folk förstod, att hon tänkte på att hon inte hade velat låta Jan styra ut sig i kejsarstassen, sedan hon kom hem. Hon ville gottgöra det lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra för en död.
Knappast stod käppen där, förrän det började ringa i kyrktornet, och samtidigt kom prästen och klockarn och kyrkvaktarn ut ur sakristian och ställde sig i spetsen för liktåget.
Regnet kom skurvis den dagen, och det var så lyckligt, att det blev uppehåll nu, medan församlingen ordnade sig led vid led, först karlarna och sedan kvinnfolken, för att följa de två gamla ut till kyrkogården.
De, som ställde upp sig, hade en min på sig, liksom om de förvånades över att de var med här. För inte kände de någon sorg precis, och inte heller ville de särskilt hedra någon av de döda. Det var bara så, att när den nyheten hade spritt sig genom socknen, att Jan i Skrolycka hade kommit till rätta just i passande tid för att kunna läggas i samma grav som Kattrinna, så hade alla tyckt, att det var något vackert och märkvärdigt i detta, och man hade velat vara med och se hur de gamla makarna förenades i döden.
Man hade ju inte kunnat tro, att så många andra skulle få samma tanke. Nu blev det nästan för stor uppståndelse för ett par så fattiga och ringa människors skull. Folk såg på varandra och skämdes smått, men när de nu var där, så kunde de ju inte annat göra än gå med bort till kyrkogården.
De fick ju också lov att småle för sig själva, när de tänkte på att detta skulle kejsarn av Portugallien ha tyckt om. Två prestaver, för det var ju en med från Askedalarna också, gick före hans och Kattrinnas kistor, och nästan hela socknen följde med i liktåget. Det kunde inte ha blivit bättre, om han själv hade fått styra om det.
Och det var ju heller inte så säkert, att inte alltihop var hans verk. Han hade blivit så märkvärdig efter döden, den gamla kejsarn. Han hade nog haft en mening med det, att han lät dottern sitta och vänta på sig, och en mening hade han haft nu, då han kom upp ur djupet alldeles i rättan tid, det var ju säkert och visst.
När de alla hade nått fram till den breda graven och kistorna var nedsänkta i den, började klockarn sjunga: »Jag går mot döden — — —
Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden. Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans, som hon inte hade velat lyssna till.
Minnet vållade henne en stor smärta. Hon tryckte händerna mot hjärtat och slöt till ögonen, för att de inte skulle förråda hur hon led.
Medan hon stod på det sättet med stängda ögonlock, såg hon framför sig sin far, sådan som han var i hennes ungdom, då hon och han var så goda vänner.
Hon kände igen hans ansikte, sådant hon hade sett det en morgon, då det hade varit yrväder på natten, så att vägen var igensnöad och han måste bära henne till kyrkan.
Hon kände igen det från den dagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen. Ingen människa hade väl sett så god och lycklig ut, som Jan då gjorde.
Sedan hade lyckan varit slut för honom, och hon hade just aldrig varit rätt till freds, hon heller. Hon strävade att behålla detta ansiktet för sina ögon. Det gjorde henne gott. Det steg upp en sådan stark våg av ömhet inom henne, då hon såg det.
Det ansiktet ville henne bara väl. Inte var det något att vara rädd för.
Det här var ju bara den gamla, beskedliga Jan i Skrolycka. Inte ville han sitta till doms över henne, inte ville han dra ner olycka och straff över sitt enda barn.
Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se honom, som han var förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville bara förlåta.
Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda henne. Det var det enda han ville.
Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas.
Klara Gulla vaknade upp som ur en dröm. Medan hon hade stått och sett sin fars goda ansikte, hade prästen förrättat jordfästningen. Och nu höll han på att säga ett par ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade kommit så mangrant till denna begravning. Det var ingen hög och förnäm man, som här vigdes åt vilan, sade han, men det var kanske den, som hade ägt den ortens varmaste och rikaste hjärta.
När prästen sade detta, tittade människorna igen på varandra, och nu såg de nöjda och belåtna ut. Prästen hade rätt. Just därför var det, som de hade kommit till begravningen.
Sedan riktade han också ett par ord till Klara Gulla. Hon hade fått större kärlek av sina föräldrar än någon annan han visste, och sådan kärlek måste vändas i välsignelse.
Då prästen sade detta, kom alla människor att se bort mot Klara Gulla, och de förundrade sig över vad de såg.
Prästens ord tycktes redan ha gått i uppfyllelse. Där stod Klara Fina Gulleborg ifrån Skrolycka, hon, som var uppkallad efter själva solen, vid sina föräldrars grav och lyste som en förklarad.
Hon var likaså vacker som den söndagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen, om inte vackrare.