Kossan (Sehlstedt 1861)
| ← Från en husmamsell på landet |
|
November → |
Kossan.
Skulle jag bland djuren välja,
Valde jag att vara ko;
Kan hon bara riktigt svälja,
Har hon lifvets högsta ro.
Aldrig hon behöfver tänka,
Aldrig kan hon blifva enka.
Öfverallt hon bergning finner,
Aldrig saknar hon ett bo.
Sämsta torparhustru spinner
För att köpa sig en ko.
Aldrig har hon minsta möda
Att på ärligt sätt sig föda.
Lefver, fast hon ej arbetar,
Lugnt, der hon på ängen går.
Gräset, dagen om, hon betar,
Liknöjd, hvilken som består:
Kungar må det gerna vara,
Grefvar, eller bönder bara.
Klagar hela verlden öfver
Penningbrist och dålig skörd.
Brist på timotej och klöfver,
Att en sten kan blifva rörd:
Aldrig tycks det kossan röra.
Hennes lugn kan ingen störa.
Längst i söder, högst i norden
Är hon hemma öfverallt —
Ja, hon är för hela jorden
En barmhertighets-anstalt.
Hvad hon gör, gör hon med allvar —
Mjölk och smör och ost och kalfvar.
Nobelt vet hon sig att skicka,
Ädel är dess själs natur,
Ögon har hon som en flicka,
Allt för goda åt en tjur.
Mången fröken, som vi tycka,
Skulle dermed göra lycka.
Hvart man än må henne flytta,
Aldrig hör man hennes knot.
Medan hon gör verlden nytta,
Gör hon ej en mask emot.
Alla hon betjenar lika:
Både fattiga och rika.
Skada, då berömd hon blifver,
Att hon i min bok så här
Ej kan läsa hvad jag skrifver,
Annars blef hon i mig kär.
Säkert skulle hon ej glömma
Att min poesi berömma.
