Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 1

←  Kapitel VIII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel I

Kapitel II  →

I.

»Alla eldar brinna ut omsider.»

Det kom en tid då dessa ord av Simon Darre återljödo i Kristins hjärta.

Det var om sommaren fjärde året efter Erlend Nikulaussons död, och av sönernas skara voro endast Gaute och Lavrans kvar hos modern på Jörundgård.

Två år förut hade den gamla smedjan brunnit och Gaute byggt upp en ny norr om gården. Gamla smedjan hade legat söder om husen ned mot älven, i en !åg sänka ute på gärdet mellan Jörundhögen och några väldiga rös, vars stenar skulle vara röjda från åkrarna i forna tider. Nästan varje år under vårfloden steg vattnet därinåt ända fram till smedjan.

Nu fanns det intet annat kvar på tomten än de sotsprängda, stora stenhällarna, som visade var dörren hade varit, och så den murade härden. Fint och mjukt, ljusgrönt gräs spirade nu upp ur den mörka kolgrunden.

Kristin Lavransdotter hade i år en linåker i närheten av den gamla smedjetomten; Gaute ville ha säd på de tegar närmre gården där husfruarna på Jörundgård sedan urminnes tid brukat så lin och odla lök. Och Kristin hade ofta ärende på detta håll utom för att se till sitt lin. Om torsdagskvällarna bar hon sin gärd av mat och öl till högbon; under ljusa sommaraftnar kunde då den ensamma eldstaden på ängen se ut som ett slags urgammalt hedniskt altare, där den skymtade fram i gräset, gråvit och flammig av sot. På solstekta, heta sommardagar gick hon med sin korg till stenrösen vid middagstid för att plocka hallon eller samla blad av epilobium, som äro så bra att brygga en läskedryck av åt febersjuka.

De sista tonerna av kyrkklockans middagshälsning till Guds moder dogo bort i den ljusmättade luften bland fjällen. Bygden tycktes lägga sig till ro under det flödande vita solskenet. Alltsedan den daggfriska gryningen hade liarnas sång på blomsterängen, slipstenens skripande mot järn och ropande röster ljudit när och fjärran från gårdarna. Nu tystnade alla arbetsbrådskans ljud; middagsvilan sänkte sig över nejden.

Kristin satt i röset och lyssnade. Endast älvbruset hördes nu, och lövet rörde sig litet i lunden. Ett svagt, svagt sjungande ljud och surr av insekter hördes över ängen; skällan på en ensam hemmabliven ko någonstans långt borta. En fågel sköt stum med snabba vingslag i väg utmed alsnåren, en annan fågel flög upp bland ängens tuvor och for med ett snattrande kvitter bort till ett högt tistelstånd.

Men de drivande blåa skuggorna längs liden, godvädersskyarna som vällde upp över fjällkanten och smälte på den blå sommarhimlen, glittret av Lågens vatten bakom träden, solljusets vita glimtar på allt lövverk — dessa ting förnam hon mera som tystnadens ljud, hörbara för ett inre öra än som ögats syner. Med huvudklädet framdraget över pannan, mot solen, satt Kristin och lyssnade till ljusets och skuggornas lek över dalen.

Alla eldar brinna ut omsider —.

I alskogen längs den myrlänta älvstranden glittrade vattenhål i mörkret mellan de täta videbuskarna. Starr växte här och tuvor av ängsull, men som täta mattor frodades kråkklövern med de grågröna femfingrade bladen och rödbruna blommorna. Kristin hade plockat ett rikligt fång av dem. Så många gånger hade hon grubblat över om inte denna ört skulle äga någon nyttig kraft: hon hade torkat den och kokat den och satt den till öl och mjöd. Men den tycktes inte duga till något. Ändå kunde Kristin aldrig låta bli att gå ut i myren och väta sina skor för att samla av den.

Nu repade hon alla blad av stjälkarna och flätade en krans av de mörka blomhuvudena. De liknade till färgen både rött vin och brunt mjöd, voro fuktiga i blombottnen under ståndarsträngarnas röda knippe såsom av honung. Ibland flätade Kristin en krans till bilden av Jungfru Maria uppe i höganloftstugan — de brukade det i sydlanden, hade hon hört av präster, som varit där.

Eljest hade hon nu ingen att göra kransar till. Här i dalen brukade inte de unga svennerna sätta på sig kransar, när de gingo till dans på lekvallen. I Tröndelagen hade de män som kommo hem från hirden infört denna sed på några ställen. Modern tänkte att den här tjocka svartröda kransen skulle varit så klädsam till Gautes ljusa ansikte och lingula hår — eller på Lavrans’ nötbruna man.

Evigt länge tycktes det vara sedan den tid då hon brukade gå med fostermödrarna och alla sina småsöner i beteshagen ovanför Husaby de sommarlånga godvädersdagarna. Då kunde inte hon och Frida få kransarna fort nog färdiga till de många otåliga små barnen. Hon kom ihåg när hon hade Lavrans vid bröstet ännu men Ivar och Skule tyckte att dibarnet också skulle ha en krans — den måste då vara av helt små blommor, tyckte fyraåringarna —.

Nu hade hon bara vuxna barn.

Lavrans unge var femton vintrar gammal, han skulle väl inte räknas för fullvuxen ännu. Men modern hade efter hand märkt att denne son stod henne fjärmast av alla barnen. Han höll sig ej undan från henne med avsikt, som Björgulf hade gjort, och han var ej sluten eller syntes tystlåten så som den blinda gossen —. Men han var visst i själva verket mycket mera tyst av sig, det var bara att ingen hade märkt det, så länge alla bröderna voro hemma. Han var ljus och frisk, tycktes alltid glad och blid, och alla höllo av det vänsälla barnet utan att tänka på att Lavrans nästan alltid gick för sig själv och teg.

Han ansågs för den vackraste av alla Kristins i Jörundgård vackra söner. Modern tyckte alltid att den som hon för ögonblicket tänkte på var nästan vackrast, men hon märkte, hon också hur det tycktes lysa om Lavrans Erlendsson. Hans ljusbruna hår och äpplefriska kinder voro liksom förgyllda, mättade av solsken; hans stora mörkgrå ögon tycktes också fullsådda med små gula gnistor — han var mycket lik henne själv, sådan hon varit i ungdomen, med sin ljusa fägring liksom övergjuten av solbrunt. Och han var stor och stark för sin ålder, klok och duktig i allt arbete han blev satt till, lydig mot sin mor och de äldre bröderna, munter, snäll och tillgänglig. Men ändå var där detta underligt frånvarande över gossen.

Under vinterkvällar, då husfolket samlats i vävstugan och förkortade tiden med skämt och prat, medan var och en hade sitt arbete att syssla med, då satt Lavrans där rent som i drömmar. Mången sommarkväll, när dagsarbetet på gården var slut, gick Kristin ut och satte sig bredvid gossen, där han låg på gräsmattan och tuggade kåda eller snurrade en syrestjälk i mungipan. Hon gav akt på hans ögon, medan hon talade till honom — det var som om han hämtat hem sina tankar långt bortifrån. Så log han upp mot sin mors ansikte, svarade henne klart och förståndigt; ofta kunde de två sitta tillsamman ute på marken i timtal och prata, i all trevnad och vänskap. Men så snart hon reste sig för att gå in, tycktes Lavrans draga ut i fjärran igen med sina tankar.

Och hon kunde omöjligt få reda på vad det var som gossen tänkte så djupt på. Han var ganska duktig i idrott och vapenfärdighet — men han var dock mycket mindre ivrig än de andra sönerna varit med sådant, och han strövade aldrig ut ensam på jägarstråt, fastän han blev glad när Gaute bad honom följa med på jakt. Ännu tycktes han i varje fall ej märka att kvinnorna sågo med blida ögon på den fagre ungersvennen. Han hade alldeles ingen håg för boklärdom, och allt talet om de äldsta brödernas föresats att gå i kloster tycktes den yngste föga lägga märke till. Kristin kunde ej finna att gossen tänkt annat om sin framtid än att han skulle bli gående härhemma i alla sina dagar och hjälpa Gaute med gårdens skötsel så som nu —.

Ibland tyckte Kristin att Lavrans påminde litet om fadern med detta underligt främmande väsen — men Erlends mjukt likgiltiga sätt hade omväxlat med muntert överdåd, och Lavrans hade alldeles ingenting av faderns bråda, häftiga lynne. Erlend hade aldrig varit så långt borta från det som tilldrog sig omkring honom —.

Lavrans var den yngste nu. Munan hade snart sovit länge däruppe i gravmullen hos sin far och den lilla brodern. Han dog tidigt på våren året efter det då Erlend blivit dräpt.

Änkan hade gått där efter mannens död som om hon varken hörde eller såg. Mer än smärtan och sorgen förnam hon en kölddomning, en känslolös vanmakt i hela sin kropp och sin själ, som om hon själv höll på att förblöda av hans banesår.

Hela hennes liv hade legat i hans famn alltsedan den åskdigra middagstimmen i utladan på Skog, då hon första gången gav sig hän åt Erlend Nikulausson. Då var hon så ung och oerfaren, så hon visste ej stort om vad hon gjorde, hon bara bemödade sig om att dölja att hon helst velat gråta, för att han gjort henne illa, men hon log, ty hon trodde att hon gav sin älskare den dyrbaraste gåva. Och antingen det nu varit en god gåva eller ej — hon hade dock givit honom sig själv, helt och för alltid. Sitt ungmöliv, som Gud misskundsamt prytt med fägring och hälsa, då han lät henne födas i trygga och hederliga förhållanden, och som hennes föräldrar värnat alla de år de fostrat henne med den kärleksfullaste stränghet — med båda händerna hade hon givit allt till Erlend, och sedan dess hade hon levat i hans famntag.

Så många gånger, under de år som följde, hade hon tagit mot hans smekningar hård och kall av vrede, lydigt fogat sig efter sin makes vilja, medan hon kände det som om hon måste gå under, utpinad av trötthet. Hon hade tänkt med ett slags skadefröjd, när hon såg på Erlends vackra ansikte och sunda, sköna kropp, att det kunde nu ej längre göra henne blind för mannens brister. Ja, han var lika ung och fager; ännu kunde han stormande överhopa henne med smekningar, lika hett som den tid då också hon var ung. Men hon hade åldrats, tänkte hon och kände liksom ett rus av högmod och segerstolthet därvid. Lätt att hålla sig ung för den som aldrig vill ta lärdom, som icke gitter lämpa sig efter livets krav och icke gitter kämpa för att tvinga livsvillkoren in under sin mänskliga vilja.

Men till och med då hon tog emot hans kyss med hårt slutna läppar, vände sig bort från honom med hela sitt väsen till kampen för sönernas framtid, anade hon att i detta värv hängav hon sig själv med den heta eld som mannen en gång tänt i hennes blod. Åren hade avkylt henne, trodde hon, ty hon blev ej längre het när Erlend fick den gamla glimten i ögat och den djupa klangen i rösten, som fått henne att sjunka samman viljelös och vanmäktig av lycka, första tiden hon kände honom. Men liksom hon på den tiden längtat efter att släcka skilsmässans hjärtekval och vedermöda i mötet med Erlend, så längtade hon nu dovt och likväl brinnande efter ett mål, som skulle vara nått när hon en gång långt om länge satt som en vithårig gammal kvinna och såg sina söner stå bärgade och trygga. Nu var det för Erlends söner hon led den gamla ångesten inför framtidens ovisshet. Ännu plågades hon av en åtrå som var lik hunger och brännande törst — att hon måtte få se sina söner i en säker ställning.

Och så som hon först hängivit sig åt Erlend, så hängav hon sig nu åt den värld som växt upp omkring deras samliv —; kastade sig över vart mötande krav, som skulle fyllas, påtog sig självmant varje arbete som behövde göras för att betrygga Erlends och hans barns välfärd. Halvt var hon medveten om att det var Erlends liv hon levde, när hon satt på Husaby och grubblade tillsamman med prästen över breven i mannens kista, när hon talade med hans arbetsfolk och dem som lejde hans jord, vandrade med sina tärnor till fatbur och eldhus, satt uppe i hästhagen med fostermödrarna och vaktade sina barn de vackra sommardagarna. Hon hade själv en känsla av att mot Erlend riktade hon sin vrede, när något gick på tok i huset och när barnen trotsade moderns vilja; mot honom strömmade hennes hjärteglädje, när de fingo in höet torrt om sommaren och rikligt med säd om hösten, när hennes kalvar frodades, och när hon hörde sina pojkar stoja och skratta ute på tunet. Att hon var hans, det glödde dolt i hennes hjärta, när hon lade från sig färdigsydd den sista av helgdagsdräkterna åt deras sju söner och stod glad och såg på hela högen av sitt eget vackra, fullbordade vinterarbete. Det var honom hon var trött och utledsen på, när hon en vårkväll gick hem från älven med sina tjänstekvinnor — de hade tvättat ullen efter sista fårklippningen, kokat vatten i en kittel vid stranden, sköljt i strömmen — och husfrun själv var som om hon fått hugg och slag över länderna, hon var kolsvart av smörja högt upp på armarna, fårlukt och fet smuts hade genompyrt hennes kläder, tills hon kände det som om hennes kropp inte kunde bli ren igen i tre badstugor.

Och nu då han var borta, tyckte änkan sig ej se någon mening mera i sitt livs rastlösa id. Han var fälld, och då måste hon dö, likt ett träd vars rötter genomskurits. De unga telningar som spirat upp kring hennes sköte, de fingo nu växa på egen rot. De voro gamla nog att råda var och en över sitt eget öde. Flyktigt for det genom Kristins sinne — om hon insett detta förr, då när Erlend sade det! Skugglika bilder av ett liv med Erlend uppe på fjällgården gledo genom hennes sinne — de två föryngrade, det lilla barnet mellan dem. Men det var ej så att hon ångrade eller sörjde. Hon hade icke själv kunnat skilja sitt liv från sönernas, nu skulle döden snart skilja dem åt, ty utan Erlend ägde hon ingen livskraft. Allt som hänt och som skulle hända, det var skickelsen — allting sker, som det är skickat.

Hon blev grå i håret och i hyn, gitte knappt tvätta sig eller hänga kläderna ordentligt på kroppen. Om nätterna låg hon och tänkte på sitt liv med Erlend, om dagarna gick hon som i dröm, talade aldrig oåtspord med någon människa, tycktes ej ens höra, när de små sönerna tilltalade henne. Den förut så driftiga, klarvakna kvinnan rörde ej händerna till något arbete. Älskogen hade legat under all hennes strävan med timliga ting — Erlend hade inte tackat henne mycket för det; det var ej så han velat bli älskad. Men hon kunde inte låta bli, det var hennes natur att älska med så mycket strävan och omsorg.

Hon tycktes på väg att glida mot dödsdvalan. Då kom farsot till bygden, kastade hennes söner på sotsängen, och modern vaknade upp.

Sjukdomen var farligare för vuxna än för barn Ivar angreps så svårt att ingen trodde han skulle leva. Den unga gossen fick kämpakrafter under febern, han tjöt, han ville upp och ta sina vapen — faderns död tycktes komma för honom igen. Med knapp nöd lyckades Nåkkve och Björgulf hålla fast honom. Till slut blev också Björgulf liggande. Lavrans låg med ansiktet till oigenkännlighet uppsvällt av utslag, ögonen glittrade dött inne i två smala springor — tycktes nära att brinna ut i glödande feber.

Modern vakade på loftet över dessa tre. Nåkkve och Gaute hade haft sjukdomen som små, och Skule var mycket mindre sjuk än bröderna; Frida skötte honom och Munan nere i stugan inunder. Ingen tänkte det var någon fara med Munan, men han hade aldrig varit stark, och en kväll, sedan de trott honom på bättringsvägen, blev han plötsligt medvetslös. Frida hann nätt och jämnt varsko modern — Kristin sprang ner, och strax därefter drog Munan sin sista suck i hennes armar.

Barnets död väckte henne till en ny, klarvaken förtvivlan. Hennes vilda sorg över spädbarnet, som dog från moderns bröst, det hade varit liksom rödfärgad av minnet av alla dräpta lyckodrömmar. Den gången uppehölls Kristin av själva stormen inom sig. Och den ytterliga spänning, som slutade med att hon såg sin make dräpt inför sina ögon, lämnade efter sig i själen en trötthet så stor, att Kristin själv säkert trodde hon snart skulle dö av sorg över Erlend. Men denna visshet förtog smärtans skärpa. Hon gick och kände skymning och skugga växa omkring sig, medan hon väntade på att dörren skulle öppnas också för henne —.

Framför Munans lilla lik stod modern vaken och grå. Den vackra, intagande lilla gossen hade varit minsta barnet i så många år, den sista lillen, som hon ännu tordes smeka och skratta åt, när hon borde vara sträng och allvarlig och tillrättavisa sin son för hans små förseelser och tanklösheter. Och han hade varit så öm och så kär i sin mor. In i levande köttet skar det — så bunden vid livet var hon ännu, så lätt som hon trott kunde inte en kvinna dö, när hon öst av sitt livsblod i så många nya hjärtan.

I kall, nykter förtvivlan gick hon mellan barnet, som låg på likhalm, och de sjuka sönerna. Munan låg i gamlaburen, där först spädbarnet och så fadern legat — tre lik i gården på mindre än ett år. Med hjärtat vissnat av ångest, men stel och stum, väntade hon att den nästa skulle dö — hon väntade det som ett oundvikligt öde. Hon hade aldrig nog förstått vad hon fick, då Gud gav henne så många barn. Och det värsta var att hon hade ändå fattat det på ett vis. Men hon hade tänkt mer på vedermödorna, smärta, ångest och strävan — fast hon lärde om och omigen av saknaden, varje gång ett barn växte ut ur hennes armar, av fröjden, var gång ett nytt låg vid hennes bröst — att glädjen var outsägligt mycket större än mödan och smärtan. Hon hade knotat över att hentes barns far var en sådan äventyrlig man, med föga omtanke för den ätt som skulle leva efter honom. Hon glömde alltid att han icke varit annorlunda den tid då hon bröt mot Guds bud och kränkte sin egen släkt för att få honom.

Nu hade han tagits bort från hennes sida. Och nu väntade hon att hon skulle få se sina söner dö, den ene efter den andre. Kanske skulle hon sitta kvar till sist som en barnlös mor.

Det var så många ting hon förr sett, men icke tänkt mycket över, på den tid då hon såg världen genom ett töcken av sin och Erlends kärlek. Hon hade nog förstått att Nåkkve tog det allvarligt, detta att han var den förstfödde och skulle vara liksom hövding för syskonskaran. Hon hade nog också sett att han var mycket fäst vid Munan. Men ändå skakade det henne som något oväntat, när hon såg hans häftiga sorg över den yngsta broderns död.

Men de andra sönerna tillfrisknade verkligen, fast det tog lång tid. Påskdagen kunde hon gå till kyrkan med fyra söner, men Björgulf låg ännu till sängs, och Ivar var för svag för att kunna gå ut. Lavrans hade vuxit mycket på längden, medan han låg sjuk, och även på annat vis var det som om detta halvårs händelser fört honom ett gott stycke framför hans ålder.

Då tycktes det Kristin att nu var hon en gammal kvinna. För henne tedde det sig så att en kvinna måste vara ung, så länge hon har små barn, som sova i hennes famn om natten, leka kring modern om dagen och kräva hennes omsorg dygnet runt. När hennes små vuxit från henne, är en mor en gammal kvinna.

Hennes nya svåger, Jammælt Halvardsson, talade om att Erlendsönerna ju voro så unga och hon själv bara något över fyrtio år gammal — hon skulle nog snart finna att hon måste gifta om sig, hon behövde en man, som kunde hjälpa henne med att sköta egendomen och uppfostra de yngre sönerna. Han nämnde flera goda män, som han menade kunde vara lämpligt gifte åt Kristin — hon måste hälsa på dem därhemma på Ælin i höst, så skulle han sörja för att hon finge träffa några, och sedan kunde de tala närmare om saken.

Kristin log blekt. Ja — hon var inte mer än fyrtio år gammal. Hade hon hört om någon annan hustru som blivit änka så pass ung med en skara uppväxande barn, så skulle hon ha sagt som Jammælt — hon måste gifta om sig, söka stöd hos en annan man, hon kunde ännu skänka honom flera barn. Men själv ville hon ej.

Det var strax efter påskhelgen som Jammælt av Ælin kom till Jörundgård och Kristin för andra gången träffade sin systers andra man. De hade inte kommit vare sig till fästningsölet på Dyfrin eller bröllopet på Ælin, hon och hennes söner. De två gästabuden hade hållits med kort tids mellanrum, den våren då hon gick med sitt sista barn. Så snart Jammælt fått höra om dråpet på Erlend Nikulausson, hade han skyndat till Sil; med råd och dåd bistod han sin hustrus syster och systersöner, ordnade, så gott han kunde, allt som måste göras efter husfaderns död, och tog sig an saken mot dråparna, eftersom ingen av Erlendssönerna ännu var myndig. Men vid den tiden var Kristin oberörd av allt vad som skedde omkring henne. Inte ens domen över Gudmund Toresson, som befunnits vara Erlends baneman, tycktes angå henne något vidare.

Den här gången talade hon mera med svågern, och han föreföll henne vara en hygglig karl. Ung var han ej, jämnårig med Simon Darre — en lugn och stadig man, stor och fyllig och mycket mörklagd, med riktigt vackra anletsdrag, men ganska krokryggig. Han och Gaute blevo goda vänner med ens. Nåkkve och Björgulf hade allt sedan faderns död hållit ännu mer ihop och dragit sig undan från alla andra. Men Ivar och Skule sade till modern att de tyckte om Jammælt, »— likaväl tyckes oss att Ramborg kunde hedrat Simons minne med att sitta som änka något längre — hans jämlike är nu hennes nye husbonde icke». Kristin märkte att dessa hennes två vildbasare ännu mindes Simon Andresson: av honom hade de låtit tillrättavisa sig både med skarpa ord och med lugnt skämt, fast de två otåliga pojkarna inte hörde ett förebrående ord av sina egna föräldrar, utan att deras ögon gnistrade av vrede och händerna knötos.

Medan Jammælt var på Jörundgård, kom också Munan Bårdsson dit för att gästa Kristin. Det var ej mycket kvar av riddar Dans nu. Stor och myndig hade han skilt sig från mängden i gamla dagar; då förde han sin digra gestalt icke utan värdighet, så att att han förföll mera hög och reslig än han var. Nu hade gikten krökt honom, och huden slank kring hans avmagrade kropp; han såg ut som en riktig ynkrygg, flintskallig, med en fattig krans av slaknade vita testar kring nacken. En gång hade tät, blåsvart skäggbotten skuggat det stinna, köttiga underansiktet, men nu frodades den gråa stubben i alla hakans och halsens slappa veck, där han inte kunde komma åt med rakkniven. Surögd hade han blivit, dräglade litet — och så var han illa ansatt av dålig mage.

Han hade med sig sin son Inge, som folk kallade Fluga efter modern; denne var redan en äldre man. Fadern hade hjälpt denna son mycket väl fram i världen, skaffat honom ett rikt gifte och förmått biskop Halvard att ta sig av Inge — Munan hade varit gift med biskopens syskonbarn, och herr Halvard ville gärna förhjälpa Inge till välstånd, så att han inte skulle beta undan för mycket för fru Katrins barn. Biskopen hade fått Hedemarkens fylke i förläning och hade då gjort Inge till sin ombudsman, så nu ägde han inte litet jord i Skaun och Ridabu. Hans mor hade också köpt sig en gård på det hållet; hon var nu en mycket from och välgörande kvinna och hade avgivit löfte om renlevnad till sin död. »Ja, hon är varken uråldrig eller förfallen», sade herr Munan stött, när han såg att Kristin smålog. Han ville nog mycket gärna få det så ställt att Brynhild skulle flytta till honom och sköta hushållet för honom på hans gård nära Hamar, men det ville hon ej.

Han hade så föga glädje på gamla dagar, klagade herr Munan. Hans barn voro så trätgiriga — de som hade samma mor voro oense sinsemellan och kivades och trätte dessutom med sina halvsyskon. Värst var den yngsta dottern; henne hade han fått med en frilla, medan han var gift man, så henne kunde han inte ge något arv efter sig, och därför plockade hon fadern, så mycket hon kunde medan han levde. Hon var änka och hade slagit sig ner på Skogheim, den gård som var herr Munans egentliga sätesgård; varken fadern eller syskonen förmådde rubba henne därifrån. Munan var ömkligt rädd för henne, men när han försökte sig på att rymma undan till något av sina övriga barn, så blev han plågad där också med klagomål över de andras nidskhet och oredliga uppförande. Bäst hade han det hos sin yngsta äktfödda dotter, som var nunna i Gimsöy; han tyckte om att vistas någon tid i gästhärbärget där, beflitade sig då mycket om att luttra sin själ med bot och böner under dotterns vägkdning, men han orkade ej med det livet länge åt gången. Kristin var inte säker på att Brynhilds söner voro så mycket snällare mot fadern än de övriga barnen, men det ville Munan Bårdsson ej höra talas om; han höll mest av dem av alla sina ättlingar.

Men så ömklig än denna hennes mans släkting var, så var det dock under samvaron med honom som Kristins förstenade sorg först tycktes börja tina litet. Herr Munan talade om Erlend bittida och sent när han inte jämrade sig över sina egna prövningar, så talade han bara om den döde systrungen och skröt med Erlends bedrifter — men helst med hans oförvägna ungdom: Erlends vilda överdåd, när han först slapp ut i världen, bort från hemmet på Husaby, där fru Magnhild gick och bar på agg mot hans far, och fadern retade sig på sin äldsta son, och från Hestnäs och den fromme, allvarlige fosterfadern, herr Bård. Herr Munans prat skulle man väl tycka var en underlig tröst för Erlends sörjande änka. Men på sitt vis hade riddaren älskat sin unge frände och alltid tyckt att Erlend stod framom alla andra män i fägring, mod — ja, i förstånd också, det var bara det att han icke gitte bruka det, sade Munan ivrigt. Och fast Kristin nog måste tänka att det inte var till sitt eget bästa Erlend kom ut till konungens hird sexton år gammal, med detta sitt syskonbarn till läromästare och vägvisare, så måste hon le, sorgset och ömt, när Munan Bårdsson pratade på, så spotten dräglade ur mungiporna och tårarna tillrade ur de gamla, rödkantade ögonen — om Erlends tindrande glada levnadsmod i ungdomens år, innan han trasslade in sig i olyckan med Eline Ormsdotter och brände sig för livstiden.

Jammælt, som satt i allvarligt samtal med Gaute och Nåkkve, såg undrande bort på svägerskan. Hon hade slagit sig ned på tvärbänken med den otäcka gubben och Ulv Haldorsson, som Jammælt tyckte såg något dyster ut, men hon skrattade, medan hon talade med dem och skänkte i — han hade inte sett henne le förut, men det klädde henne bra, och hennes lilla låga skratt var som en helt ung flickas.

Jammælt talade om att dessa sex bröder omöjligt kunde bli gående hemma på moderns gård. Det var ej antagligt att någon rik och jämbördig man skulle ge sin fränka till Nikulaus, om hans fem bröder skulle sammanbo med honom och kanske föda sig av gården, när de gifte sig. Och man borde nu se sig om efter en hustru åt svennen — han var redan tjugu vintrar gammal och tycktes ha en kraftig natur. Därför ville Jammælt ta med sig Ivar och Skule, när han nu for söderut igen; då skulle han nog finna någon väg till framgång för dem. När Erlend Nikulausson fick en så olycklig bane, hade det visat sig att nu kommo de ihåg, storhövdingarna i landet, att den dräpte varit en av deras egna jämlikar, genom börd och blod bestämd att gå framför de flesta av dem, vänsäll, storhågad på många sätt, en dristig och vapendjärv krigshövding — men han hade ej haft lyckan med sig. Den yttersta stränghet hade övats mot de män som varit delaktiga i dråpet på husbonden i hans egen gård. Och Jammælt kunde omtala att många frågat honom om Erlends söner. Sudrheimsmännen hade han träffat i julas, och då hade de nämnt att dessa unga gossar voro deras egna fränder; herr Jon hade bett honom hälsa och säga att som frände skulle han mottaga och bemöta Erlend Nikulaussons söner, om någon av dem ville gå honom tillhanda. Jon Haftorsson skulle nu gifta sig med jungfru Elin, Erling Vidkunssons äldsta dotter, och den unga bruden hade frågat om sönerna liknade sin far; hon mindes väl att Erlend gästat dem i Björgvin, medan hon var barn, och att han tycktes henne vara den vackraste av alla män. Men hennes bror, Bjarne Erlingsson, hade sagt att allt vad han kunde göra för Erlend Nikulaussons söner, det skulle han göra med hjärtans glädje.

Kristin satt och såg på sina tvillingssöner, medan Jammælt talade. De började mer och mer likna sin far: silkeslent, sotsvart hår smög sig slätt kring huvudet, men krusade sig litet i pannluggen och över den slanka, bruna nacken. De hade smala ansikten med hög, rakt framskjutande näsa, fin och liten mun med en muskelknut vid var mungipa. Men de hade mera kort och bred haka, mörkare ögon än Erlend. Och det var allramest detta som gjort Erlend så förunderligt vacker, tyckte hustrun nu, att när han slog upp ögonen i det magra, mörklagda ansiktet under ramsvart hår, så voro de så oväntat ljusblå och klara.

Men nu glimtade det stålblått i de unga gossarnas ögon, när Skule svarade sin mosters man — han brukade mest föra tvillingarnas talan:

»Vi tacka eder för detta goda tillbud, frände. Men vi ha redan talat med herr Munan och med Inge och rådfört oss med våra äldre bröder — det är nu så att vi gjort en överenskommelse med Inge och hans far. Dessa män äro våra nära fränder i farsätten, och vi följa nu med Inge söderut och ärna stanna i hans gård i sommar och en tid bortåt —»

Gossarna kommo ned till henne i stugan om kvällen, sedan hon lagt sig:

»Ja, vi förvänta av eder, mor, att I förstån detta», sade Ivar Erlendsson.

»Vi tigga ej frändehjälp och vänskap av de män som sutto och tego och sågo på, när vår far led orätt», tillade Skule.

Modern nickade.

Det tycktes henne att sönerna handlat rätt. Jammælt var en förståndig och rättänkande man, förstod hon, och hans erbjudande hade varit välment — men hon tyckte mycket om att gossarna ville vara trofasta mot sin far. Fast hon hade ju inte tänkt sig förr i tiden att hennes söner en gång skulle komma att tjäna under Brynhild Flugas son.

Tvillingarna foro med Inge Fluga, så snart Ivar var stark nog att rida. Det blev mycket stilla på gården efter dem. Modern mindes att i fjol vid denna tid hade hon legat i vävstugan med ett nyfött barn — det tycktes henne som en dröm. Så kort tid var det sedan hon känt sig ung, med sinnet upprört av en ung kvinnas längtan och sorger, av hopp och hat och älskog. — Nu hade hennes skara krympt ihop till fyra söner, och i hennes sinne rörde sig intet annat än oron för de vuxna unga männen. I denna stillhet, som föll över Jörundgård efter tvillingarnas avresa, slog hennes ängslan för Björgulf ut i ljusan låga.

Då hon fick gäster, flyttade han och Nåkkve bort till den gamla eldstugan. Han var uppe ur sängen om dagarna, men han hade ännu ej varit utanför dörren. Med hemlig fruktan lade Kristin märke till att Björgulf alltid satt stilla på samma fläck och aldrig gick ut på golvet. Han rörde sig på det hela taget föga, när hon var inne hos honom. Hon visste att det blivit värre med hans ögon under den sista sjukdomen. Nåkkve var mycket stilla — men det hade han varit alltsedan faderns död, och sin mor tycktes han undvika så mycket som möjligt var.

Äntligen en dag tog hon mod till sig och utfrågade den äldste om hur det var med Björgulfs syn. I det längsta svarade Nåkkve undvikande. Men till sist krävde hon av sonen att han skulle säga sin mor sanningen.

Nåkkve sade:

yHan kan skymta starkt ljus ännu —», själv blev den unge likblek i ansiktet med detsamma, vände sig hastigt om och gick ut ur rummet.

Långt fram på dagen, då modern gråtit sig så trött att nu trodde hon sig om att kunna tala lugnt med sin son, gick hon bort i gamlastugan.

Björgulf låg i sängen. Genast då hon satte sig hos honom på sängkanten, kunde hon se på hans ansikte att han visste av att hon talat med Nåkkve:

»Mor! I fån icke gråta, mor!» sade han bedjande och ängsligt.

Helst ville hon ha kastat sig ned över sin son, tagit honom i sina armar, gråtit över honom och jämrat sig över hans hårda lott. Men hon smög bara sin hand in i hans under täcket:

»Hårt prövar Gud din mandom, min son», sade hon hest.

Björgulfs ansiktsuttryck förändrades, blev fast och beslutsamt. Men det dröjde litet, innan han kunde svara:

»Jag har vetat länge, mor, att jag var korad till att bära detta. Redan vid den tid då vi voro på Tautra — broder Aslak talade med mig om att, skulle det gå på slikt sätt med mig, så —

— Liksom Vår Herre Jesus blev frestad i ödemarken, sade han —. Han sade att den rätta ödemarken för en kristen mans själ, det var när syn och förnimmelse äro lyckta — då följde han Drottens fotspår i ödemarken, även om hans lekamen var mitt bland hans bröder eller fränder. Han läste ur Sankt Bernhards böcker om dessa ting. Och att om en man spörjer att Gud särskilt korat hans själ till ett slikt hårt mandomsprov, då må han icke rädas för att han icke skall orka med det. Gud känner min själ bättre än själen känner sig själv —»

Han fortsatte att tala till modern på detta sätt, tröstade henne med visdom och själsstyrka, som tycktes långt utöver hans år.

Om kvällen kom Nåkkve till Kristin och bad att få tala med henne i enrum. Så sade han att det var hans och Björgulfs föresats att gå in i ett gudligt brödraskap och låta viga sig till munkar i Tautra.

Kristin stod handfallen, men Nåkkve fortfor mycket lugnt. De skulle vänta, tills Gaute blev myndig och kunde handla å moderns och de yngre syskonens vägnar. De ville klostergiva sig med så mycken egendom som hövdes sönerna efter Erlend Nikulausson av Husaby, men de ville också se sina bröders bärgning till godo. Efter sin far hade nu Erlendssönerna icke ärvt något nämnvärt, men de tre som voro födda innan Gunnulv Nikulausson gick i kloster ägde några gårdparter nordanfjälls — han hade givit gåvor till brorsönerna, när han skiftade sina rikedomar, fast det mesta som han ej gav till kyrkan och gudligt bruk efterlämnade han åt sin bror. Och då Nåkkve och Björgulf icke krävde full arvedel, blev det också en lättnad för Gaute, som nu skulle bli huvudet för släkten och föra den vidare, att de dogo för världen, sade Nåkkve.

Kristin var som bedövad. Aldrig hade hon drömt om att Nåkkve skulle kunna tänka på munklevnad. Men hon sade ej emot — hon var så överväldigad. Och hon tordes ej försöka övertala sina söner att frångå ett så fagert och nyttigt förehavande.

»Redan då vi voro piltar och sutto tillsamman hos munkarna där norrut, lovade vi två varandra att vi aldrig skulle skiljas åt», sade Nåkkve.

Modern nickade; hon visste det. Men hon hade tänkt, det var så menat att Björgulf skulle fortfara att bo tillsammans med Nåkkve, även när den äldre gift sig.

Det tycktes Kristin nästan ett järtecken att Björgulf, så ung som han var, kunde bära sin olycka så manligt. De gånger hon talade med honom därom under vårens lopp, hörde hon ingenting annat än gudfruktiga och modiga ord från hans mun. Ofattligt syntes det henne — men det måste väl vara för att han redan i många år förstått, att detta skulle bli slutet med hans svaga ögon, och så hade han väl bjudit och betvingat sin själ allt sedan den tid han var bland munkarna —.

Men då måste hon tänka på vilket hårt och tungt lidande detta hennes olyckliga barn fått bära — och att hon så föga märkt det, medan hon gick här och var upptagen av sitt eget. Nu smög Kristin Lavransdotter sig till att falla på knä, var stund hon var ensam, inför Jungfru Marias bild hemma på loftet och framför hennes altare i kyrkans norra ände, så ofta den öppnades. Klagande av hela sitt hjärta bad hon med ödmjuk gråt Frälsarens milda moder vara Björgulf i mors ställe och ersätta honom vad hans mor i köttet lämnat ogjort.

En sommarnatt låg Kristin vaken. Nåkkve och Björgulf hade då flyttat tillbaka till högloftstugan, men Gaute låg därnere hos Lavrans — för att de äldre bröderna ville öva sig i att vaka och bedja, hade Nåkkve sagt. Hon var nära att somna in omsider, då hon vaknade upp vid att hon hörde någon smyga uppe på loftsvalen. Det stapplade utför trappan — hon kände igen den blindes sätt att gå.

Han skulle väl bara ut ett ärende, tänkte hon — i alla fall steg hon upp och letade efter sina kläder. Då hörde hon hur dörren ovanpå slängdes upp — någon tog trappan i två, tre språng.

Modern sprang till förstugan och ut i dörren. Dimman låg så tät ute att det var nätt och jämnt man kunde skymta burarna på andra sidan tunet. Uppe vid gårdsgrinden kämpade Björgulf rasande för att befria sig ur broderns grepp:

»Mister du något du», skrek den blinde, »om du blir mig kvitt? — Då är du löst från alla eder — tarvar icke dö från denna världen —»

Vad Nåkkve svarade, kunde Kristin ej höra. Hon sprang på bara fötter ut i det genomvåta gräset. Björgulf hade lyckats slita sig lös nu — då stupade han, som fälld av ett slag, över den stora stenen, slog i den med knutna nävar.

Nåkkve såg modern, kom hastigt några steg emot henne:

»Gå in, mor — detta reder jag bäst upp ensam — I skolen gå in, säger jag», viskade han genomträngande, vände om och stod böjd över brodern igen.

Modern blev stående ett stycke därifrån. Gräsmattan var genomdränkt av väta, det dröp från alla tak, och droppar trillade av varje löv — det hade regnat hela dagen, men nu hade molnen sjunkit ned som tät, vit dimma. När sönerna kommo förbi om en stund — Nåkkve hade tagit Björgulf under armen och ledde honom så — vek Kristin undan inom förstudörren.

Hon såg att Björgulf blödde i ansiktet, han hade väl sårat sig på stenen. Ofrivilligt pressade Kristin sin hand in i munnen och bet i sitt eget kött.

I trappan försökte Björgulf ännu en gång slita sig från Nåkkve — han lutade sig inåt väggen och skrek:

»Förbannad, förbannad vare min födelses dag —!»

När hon hört Nåkkve stänga loftsdörren efter dem, smög modern sig ut och stod utanför i svalen. Länge hörde hon Björgulfs röst därinifrån — han rasade, skrek och förbannade — ett och annat av hans vilda ord kunde hon urskilja. Dessemellan förstod hon att Nåkkve talade med honom, men hans röst lät endast som ett dämpat mummel. Till sist snyftade Björgulf, högt och hjärtskärande.

Modern stod och skalv av köld och smärta. Hon hade bara fått på sig en kappa ovanpå linnet; hon stod där så länge att hennes utslagna hår blev vått av den råa nattluften. Äntligen blev det stilla på loftet.

Inkommen i stugan därnere gick hon bort till den säng där Gaute och Lavrans sovo. De hade ingenting märkt. Medan hennes tårar strömmade, sträckte hon in sin hand i mörkret, kände på de två varma ansiktena och lyssnade till gossarnas lugna, friska andhämtning. Det tycktes henne nu att dessa två voro allt vad hon hade kvar av sin rikedom.

Rysande av köld kröp hon upp i sin säng. En av hundarna, som lågo framför Gautes säng, tassade över golvet och hoppade upp till henne. Den lade sig i ring på hennes fötter. Så brukade han göra om nätterna, och hon hade ej hjärta att köra bort hunden, fast han var tung och tyngde hennes ben, så att de domnade; men Erlend hade ägt den, och det var hans älsklingshund, en kolsvart, stridraggig gammal björnhund. Nu i natt tyckte Kristin det var bra att den låg där och värmde hennes frusna fötter.

Hon såg ej till Nåkkve nästa morgon förrän vid frukostbordet. Då kom han in och satte sig i högsätet; den platsen hade varit hans, sedan fadern dog.

Han yttrade icke ett ord under måltiden, och han hade svarta ringar under ögonen. Modern följde efter, när han gick ut igen.

»Hur är det med Björgulf nu?» frågade hon tyst.

Nåkkve undvek fortfarande hennes blick, men han svarade lika sakta att Björgulf sov nu.

»Har han varit så förr?» viskade hon rädd.

Nåkkve nickade, vände sig från henne och gick upp igen till brodern.

Nåkkve vaktade nu Björgulf bittida och sent och höll modern undan för honom, så mycket han förmådde. Men Kristin förstod att de båda unga hade mången svår stund med varandra.

Det var Nikolaus Erlendsson som skulle vara husbonde på Jörundgard nu, men han fick ej tid att se det minsta efter gårdens skötsel. Han tycktes också ha föga lust och anlag för sådant alldeles som fadern. Kristin och Gaute förestodo därför det hela, ty denna sommar lämnade Ulv Haldorsson henne.

Efter de olyckliga händelser som slutade med Erlend Nikulaussons dråp hade Ulvs hustru följt med sina bröder hem. Ulv stannade på Jörundgård — han sade att han skulle visa folk att han ej läte driva ut sig av skvaller och lögner. Men han antydde dock att nu hade han väl levat sin längsta tid här; han tänkte kanske draga nordanfjälls till sin egen gård i Skaun, när så lång tid gått att ingen skulle kunna säga han rymde från ryktena.

Men så började biskopens ombudsman forska i saken — hade Ulv Haldorsson olagligen förskjutit sin hustru? Ulv gjorde sig då redo till uppbrott, hämtade Jartrud och skulle nu fara norrut, ty höstvädret gjorde vägen över fjället besvärlig. Till Gaute sade han att han skulle ingå bolag med sin halvsysters man, som var vapensmed i Nidaros, bo där och sätta Jartrud på Skjoldvirkstad, som brorsonen skulle fortfara att sköta åt honom.

Sista kvällen drack Kristin honom till ur den förgyllda silverbägare som hennes far hade ägt efter sin farfar, herr Ketil Svenske. Hon bad honom ta bägaren och gömma den till minne av henne; sedan satte hon en guldring, som varit Erlends, på hans finger, den skulle han bära efter sin frände.

Ulv kysste henne till tack: »Det hör också till frändesämja», sade han skrattande. »Du tänkte visst icke, Kristin, när vi först lärde känna varandra — då jag var tjänstesvennen, som hämtade dig och följde dig till min herre — att vi skulle skiljas på detta sätt?»

Kristin rodnade häftigt, ty han log mot henne med det gamla spotska leendet, men hon trodde sig se på hans ögon att han var bedrövad. Så sade hon:

»Längtar du ej i alla fall tillbaka till Tröndelagen, Ulv, du som är född och uppfödd där norrut? Jag längtar dit till fjorden mången stund, jag som endast levde där de få åren.» Ulv skrattade som förut; då sade hon stilla: »Kränkte jag dig någon gång i min ungdom, med högmod eller — ja, jag visste ej att I voren närskylda, du och Erlend — så du får förlåta mig!»

»Ånej, icke du — och icke var Erlend den som ej ville kännas vid frändskapen. Men jag var så stursk i min ungdom — hade far min stött ut mig ur farsätten, så icke ville jag tigga —», han reste sig brått, gick dit bort där Björgulf satt på bänken: »Hör du, Björgulf fostre — far din — och Gunnulv — de visade mig frändesinne, allt ifrån det vi möttes som barnungar — tvärtemot mina bröder och systrar på Hestnäs. Sedan dess — aldrig har jag trätt fram som Erlends frände, utom när jag såg att jag på det sättet bättre kunde tjäna honom — och hans hustru — och er, mina fostersöner. Förstår du?» sade han häftigt och lade sin hand över Björgulfs ansikte, döljande de släckta ögonen.

»Jag förstår.» Björgulfs svar kom halvkvävt bakom den andres fingrar; han nickade innanför Ulvs hand.

»Vi förstå, fosterfar», Nikulaus lade sin hand tungt på Ulvs axel, Gaute kom närmare.

Kristin blev underlig till mods — det var som om de talat om saker hon ej kände till. Så gick hon fram till männen, medan hon sade:

»Lita på det, Ulv frände, det förstå vi alla — icke har Erlend, och icke ha vi alla ägt så trofast vän som du varit. Gud signe dig!»

Dagen därefter drog Ulv Haldorsson norrut.

Framåt vintern kom Björgulf till ro, såvitt Kristin kunde märka. Han gick till bords igen med husets folk, följde med dem till mässan, och han tog villigt och vänligt emot de tjänster och den hjälp modern så gärna ville ge honom.

Och medan tiden led och Kristin aldrig hörde sönerna nämna klostret, kände hon själv alltmer hur outsägligt svårt hon hade för att låta sin äldsta son offra sig åt munklivet.

Hon kunde ej annat än inse att i ett kloster skulle säkert Björgulf ha det bäst. Men hon förstod inte hur hon skulle kunna stå ut med att mista Nåkkve på detta sätt. Det var nog så i alla fall att den förstfödde på ett vis var innerligare rotfäst i moderns hjärta än de andra sönerna,

Ej heller kunde hon tänka sig att Nåkkve var skickad att bli munk. Han hade nog ypperliga gåvor för lärd idrott och kärlek till andaktsövningar; men likväl tycktes han ej modern särskilt andlig i håg och sinne. Kyrkan här i bygden sökte han ej med nitälskan, försummade tvärtom ofta gudstjänsten med skrala skäl, och hon visste att varken han eller Björgulf biktade något för sin sockenpräst utöver den allmänna syndabekännelsen. Den nya prästen, Sira Dag Rolfsson, var son till Rolf på Blakarsarv, som varit gift med Ragnfrid Ivarsdotters syskonbarn, följaktligen kom han mycket till sin frändekvinnas gård; det var en ung man, omkring trettio år gammal, vällärd och en god klerk; men de två äldsta sönerna höllo sig kyliga mot honom. Med Gaute däremot blev han snart god vän.

Gaute var den enda av Erlendssönerna som hade fått vänner bland folket i Sil. Men ingen av de andra hade fortfarit att vara så främmande i bygden som Nikulaus. Han blandade sig aldrig med de andra unga — kom han dit där ungdomen möttes till dans eller samkväm, så stod han mest vid utkanten av lekvallen och såg på — med en uppsyn som om han höll sig för god att vara med. Men fick han någon gång det hugskottet, så gick han obedd med i leken — och då sade folk att han gjorde det för att utmärka sig: han var käck, stark och smidig, lätt att egga till slagsmål — och sedan han två, tre gånger besegrat de mest namnkunniga kämpar i bygden, måste folk finna sig i hans uppträdande. Och lyste det honom dansa med en mö, så frågade han varken efter hennes bröder eller fränder utan dansade och gick och satte sig på tu man hand med flickan — och inte hände det att en kvinna sade nej, om Nikulaus Erlendson bjöd henne sitt sällskap. Detta gjorde honom ju icke bättre liden.

Sedan brodern blivit blind, gick Nåkkve sällan från honom, men kom han ut en kväll, så var han ej annorlunda än han varit förr. Sina långa jaktfärder hade han nu också nästan helt uppgivit, men han köpte sig likväl just denna höst en övermåttan dyrbar, vit falk av sysslomannen, och lika ivrig var han att öva sig i bågskytte och andra idrotter. Björgulf hade lärt sig att spela schack utan att se, och bröderna fördrevo ofta hela dagen vid schackbrädet; de voro båda ivriga spelare.

Så hörde Kristin att folk pratade om Nåkkve och en ung flicka, Tordis Gunnarsdotter från Skjenne. Nästa sommar låg hon på sätern. Då var han flera gånger hemifrån om natten. Kristin fick veta att han varit hos Tordis.

Moderns hjärta skalv och vände sig hit och dit som ett aspblad på sin stjälk. Tordis var av gammal och hederlig släkt, själv var hon ett gott, oskyldigt barn; omöjligt kunde Nåkkve nännas vanära henne. Glömde de två unga sig, sa måste han göra flickan till sin hustru. Sjuk av ångest och blygsel kände Kristin att hon komme nog ej att gräma sig alltför mycket, om det gick så. Bara för två år sedan hade hon aldrig velat höra talas om att Tordis Gunnarsdotter skulle få bli husfru på Jörundgård efter henne. Möns farfar levde och satt på gården med fyra gifta söner, själv hade hon många syskon; hon blev en fattig brud. Och varje kvinna av den släkten fick minst ett vettlöst barn. »Det där folket» bytte bort barnen eller förgjorde dem — hur mycket man än bemödade sig om att skydda barnsängskvinnorna, så tycktes varken dop eller signerier förslå. Det fanns nu två gamla män på Skjenne som Sira Eirik ansett vara bortbytingar, två dövstumma barn, och Tordis’ äldsta bror hade huldran förgjort, när han var i sjuttonårsåldern. Eljest var Skjenne-ätten en vacker släkt, bolycka och trevnad följde dem åt, men de voro för många för att det skulle kunna bli rikedom i släkten.

— Gud månde veta om Nåkkve kunde vika från sin föresats utan att synda, i fall han redan lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Men en man måste ju alltid pröva på ett år som ungbroder i klostret, innan han blev invigd — kunde alltså själv träda tillbaka, om han kände med sig att han icke var ämnad att tjäna Gud på detta sätt. Och hon hade hört att den där välska grevefrun, som var mor till den store doktorn i teologien och predikobrodern, herr Tomas av Aquino, hon stängde in sin son tillsammans med en skön och sedeslös kvinna — för att rygga hans beslut, när han ville överge världen. Kristin tyckte att det var det otäckaste hon hört — men den kvinnan dog dock förlikt med Gud. Då kunde det väl ej vara så förfärligt syndigt, om hon tänkte att nu skulle hon med öppna armar välkomna Tordis från Skjenne som sonhustru.

Om hösten kom Jammælt Haldorsson till Formo, och han bekräftade de stortidender som ryktesvis nått också hit till dalen. I samråd med kyrkans översta lärofäder, riddare och svenner av Norges rikes råd hade herr Magnus Eriksson beslutat skifta sina riken mellan de två söner han fått med sin drottning, fru Blanka. På herremötet i Varberg hade han givit den yngste, junker Håkon, kunganamn i Norge; lärde och lekmän i riket hade svurit på helgedomarna att hålla landet honom tillhanda. Det skulle vara ett vänt och lovande treårs barn, och han skulle uppfostras här i landet med fyra av de yppersta norska riddarfruar till fostermödrar och två andliga och två världsliga hövdingar till fosterfäder, när kung Magnus och drottning Blanka voro i Sverige. Man sade att herr Erling Vidkunsson och biskoparna av Björgvin och Oslo tänkt ut detta kungaval och Bjarne Erlingsson mest främjat saken hos kungen; han älskade Bjarne framför alla sina andra norska män. Och alla väntade sig det största gagn för riket av att Norge nu åter skulle få en konung som byggde och bodde därinom och skulle komma att värja lag och rätt och landets tarv i stället för att öda sin tid, id och rikets välstånd på företag i andra land.

Kristin hade hört talas om kungavalet, liksom hon hört om tvisten med de tyska köpmännen i Björgvin och om kungens krig i Sverige och Danmark. Men det hade rört henne så föga — det var som ekot av åskdunker mellan fjällen, när ovädret drar förbi över långt avlägsna bygder. Hennes söner hade nog talat om dessa ting sinsemellan. Genom Jammælts berättelse kommo Erlends söner i den våldsammaste sinnesrörelse. Björgulf satt med pannan i handen, så att han gömde de blinda ögonen, Gaute lyssnade med läpparna litet åtskilda, medan han kramade fingrarna om dolkfästet, Lavrans andades fort och hörbart, och oavlåtligt såg han från mosterns man bort på Nåkkve i husbondesätet. Den äldste var blek i ansiktet, och hans ögon glödde.

»Det har varit mången mans lott», sade Nåkkve, »att de som stodo honom hårdast emot i livet gingo framgången till mötes på den väg han visat dem — sedan de först lagt ut honom själv till mat åt maskar. När han fått munnen full med mull, då äro hans mindremän icke rädda för att sanna hans ord.»

»Nej, det kan så vara, frände», sade Jammælt dämpande, »du har i någon mån rätt; din far tänkte först av alla på denna utväg ur de oländiga markerna — två bröder i kungasätena här och i Sverige. En djuptänkt, vis och storhågad herre var Erlend Nikulausson, jag inser det. Men var nu varsam med vad du säger, Nikulaus, du vill väl icke att det skall bäras fram sådana ord av dig att det kan skada Skule —»

»Skule bad icke mig om orlov till detta», sade Nåkkve skarpt.

»Nej, han mindes väl ej att du nu är myndig», svarade Jammælt som förut, »och jag tänkte icke på det, jag heller — så det var med mitt samtycke han lade handen på Bjarnes svärd och svor —»

»Jag tänker han mindes det — men den vaskern visste att detta hade jag aldrig samtyckt till. Och Giskemännen tarvade väl denna salva för sjukt samvete —»

— Skule Erlendsson hade nu blivit Bjarne Erlingssons handgångne man. Han hade träffat den unge stormannen, när han under julen gästat sin moster på Ælin, och Bjarne hade klargjort för pojken att det mest var på herr Erlings och hans egna förböner som Erlend på sin tid återfått friheten — utan deras stöd hade Simon Andresson aldrig kunnat uträtta sitt ärende hos kung Maghus; Ivar var ännu hos Inge Fluga.

Kristin visste att vad Bjarne Erlingsson sagt icke var alldeles osant — det stämde ganska bra med Simons egen berättelse om sin färd till Tunsberg. Likväl hade hon under alla dessa år tänkt med stor bitterhet på Erling Vidkunsson; hon tyckte att han borde kunnat hjälpa hennes make till bättre villkor, om han velat. Bjarne förmådde väl ej så mycket på den tiden, helt ung som han var. I alla fall tyckte hon icke riktigt om att Skule slutit sig till denne man — och så gjorde det henne så underligt häpen att tvillingarna handlat alldeles på egen hand så där i otid — de voro ju bara barn till åren, tänkte hon.

Efter detta Jammælts besök tilltog oron i hennes sinne så att hon knappt förmådde tänka. Var det så, som männen ansågo, att det skulle öka välstånd och trygghet för folket i landet så oerhört mycket, om den lilla pojken på Tunsbergs borg nu hette Norges konung, så kunde folket ha åtnjutit den förmånen i tio år snart, om ej Erlend hade —. Nej! Hon ville inte tänka på det, när hon tänkte på den döde. Men hon kunde ej låta bli, just därför att hon förstod att för sönerna framstod fadern härlig och fullkomlig, ja, som den yttersta kämpe och hövding utan vank eller lyte. Och hon själv hade nog tänkt alla dessa år att Erlend blivit sviken av sina jämlikar och rika fränder; stor orätt hade hennes make lidit — men Nåkkve tog till för starkt, när han sade att de lagt ut honom till mat åt maskar. Hon bar väl sin tunga del av skulden, hon också — men mest var det dock Erlends fåvitskhet och förtvivlade egensinne som vållat hans eländiga död.

Men nej — i alla fall tyckte hon ej om att Skule nu var Bjarne Erlingsson.

Skulle hon då aldrig leva den dag då hon slapp pinas oavlåtligt av ängslan och oro —! O, Jesus, kom ihåg den sorg och ångest din signade moder tålde för din skull, misskunna dig över mig, en moder, och trösta mig —!

Till och med för Gaute hyste hon oro. Det var virke i den pojken till den duktigaste husbonde, men han var så hänsynslös i sin iver att bringa släktens välstånd på fötter. Nåkkve gav honom fria händer — och Gaute hade händerna fulla av så många nya företag. Nu hade han tillsammans med några andra män i bygden tagit upp det gamla järnblästerverket inåt fjället. Och han sålde undan alltför mycket, inte blott varor som inflöto i jordlega, utan av gårdens egen avkastning sålde han. Kristin hade alltid varit van att se fullproppade fatburar och bodar på sin gård, och hon blev inte litet vred, när Gaute rynkade på näsan åt härsket smör och skämtade om det tioårsgamla fläsket hon hade hängande. Men hon ville ha det medvetandet att i hennes gård skulle det aldrig bli brist på mat, och ingen fattig skulle behöva gå ohulpen från henne om nödår drabbade bygden. Och här skulle ingenting tryta, när de dagar kommo att det blev bröllop och barnsöl och gästabud igen på den gamla gården.

Hennes äregiriga hopp för sönerna krympte ihop. Hon skulle vara nöjd, om de ville slå sig till ro här i hennes bygd. Hon kunde samla och byta sin jord på sådant sätt att tre av dem kunde bli sittande på egna gårdar. Och Jörundgård med den part av Laugarbru som låg hitom älven kunde föda tre åbor. Blev det ej herremäns villkor — fattigfolk skulle de i alla fall inte bli. Här i dalen rådde då fred — all denna oro bland hövdingarna i riket spordes föga av här. Kunde detta än tyckas leda till nedgång för ättens makt och anseende — Gud mäktade väl föra deras efterkommande längre fram, om han ansåg att det var till deras gagn. Men det var väl fåfängt för henne att hoppas få se dem så samlade kring sig, de slogo sig nog inte så lätt till ro, hennes söner — de hade ju Erlend Nikulausson till far.

Vid denna tid var det hennes själ fann frid och lisa, när hon lät tankarna syssla med de två små barn hon gömt däruppe på kyrkogården.

Varje dag under dessa år hade hon nog tänkt på dem — undrat, när hon såg barn som voro jämnåriga med dem växa och frodas — hur långt skulle hennes ha kommit nu?

Medan hon nu gick i sitt dagliga arbete, lika rask och flitig, men sluten och försjunken i tankar, voro de döda barnen ständigt hos henne; i hennes drömmar växte och frodades de, och de artade sig i stort och smått så som hon hade önskat: Munan var så trofast mot sina fränder som Nåkkve, men han bemötte sin mor lika gladlynt och meddelsamt som Gaute gjorde och oroade henne aldrig med äventyrliga påfund; han var blid och tankfull som Lavrans, men allt det märkvärdiga som Munan gick och funderade på, det talade han om med sin mor. Han var klok som Björgulf, men ingen olycka kastade skugga över hans väg genom livet, därför var hans klokhet utan bitterhet; han var självständig, stark och djärv som tvillingarna, men inte så oregerlig och egenmäktig —.

Och alla ljuva eller muntra minnen av barnens tjusande älsklighet, när de voro små, de framträdde, när hon tänkte på liten Erlend. Han stod upprätt i hennes knä och skulle bli påklädd, hon höll sina händer om hans nakna, tjocka lilla kropp, och han stretade med små händer och med uppåtvänt ansikte och med hela sin rara lilla gestalt upp mot hennes ansikte och hennes smekningar. Hon lärde honom gå — hon hade lagt en hopvikt duk tvärs över hans bröst och upp under armhålorna — i denna sele hängde han, tung som en säck och kavade så innerligt bakvänt med fötterna, skrattade själv, tills han vred sig som en mask av skrattet. Hon bar honom med sig på armen ut i lagården till kalvarna och lammen, han skrek av glädje över suggan med alla kultingarna, lade huvudet bakåt och gapade mot duvorna uppe på höskullen. Han sprang vid hennes sida i det höga gräset kring rösen, ropade för varje bär han såg och åt dem ur hennes hand, så begärligt att hon blev alldeles våt ini handen av hans glupska lilla mun. Varje glädje barnen skänkt henne mindes hon och upplevde på nytt i det drömda livet med de två små, och alla sorgerna glömde hon —.

Det blev vår för tredje gången, sedan Erlend lagts i graven. Kristin hörde inte längre något om Tordis och Nåkkve. Men hon hörde ej heller något om klosterplanerna. Och hennes hopp växte — hon kunde inte hjälpa det: hon ville så ogärna offra sin äldsta son åt munklivet.

Strax före Jonsmässan kom Ivar Erlendsson hem till Jörundgård. Tvillingarna hade varit ynglingar på sextonde året, när de foro hemifrån. Nu var Ivar vuxen man, nära aderton år gammal, och modern tyckte att han blivit så vacker och manlig, så hon kunde ej se sig mätt på honom.

Första morgonen bar modern upp frukosten till Ivar på sängen: vetelimpa med honung i, tunnbröd och öl, som hon hade tappat från sista tunnan av julbrygden. Hon satt på sängkanten, medan han åt och drack, smålog åt allt han sade, steg upp och såg på hans kläder, vände och tummade på varje plagg, grävde i hans klädsäck, vägde hans nya sölja i sin smala, rödbruna hand, drog hans dolk ur slidan, rosade den och alla hans tillhörigheter. Så satte hon sig åter på sängkanten, såg på sonen och hörde med ett leende i ögonen och kring munnen på allt vad den unge mannen berättade.

Då sade Ivar:

»Det är så gott, mor, att jag säger er mitt ärende härhemma — jag har kommit hit för att få Nåkkves samtycke till mitt giftermål»

Häpen slog Kristin ihop händerna:

»Ivar min: Så ung som du är — du har väl icke burit dig vettlöst åt!»

Ivar bad modern höra på. Det var en yngre änka, Signe Gamalsdotter på Rognheim i Fauskar. Gården omfattade sex markabol, och det mesta var hennes ägande jord, hon hade ärvt sitt enda barn. Men hon kom i rättstvist med mannens fränder, och Inge Fluga hade försökt skaffa sig allehanda olaglig vinst på det om han skulle hjälpa änkan till hennes rätt. Ivar hade blivit uppbragt, hade tagit sig an kvinnan och följt henne till biskopen, ty herr Halvard hade alltid visat Ivar faderlig välvilja, de gånger han träffat honom. Inge Munanssons framfart i sysslan tålde ej vid skarp rannsakan — men han hade förstått att göra sig till vän med storfolket i bygderna, skrämma in allmogen i ett råtthål, och biskopen hade han kastat sand i ögonen på med stor skicklighet. För Munans skull var väl herr Halvard ej heller så hågad att vara alltför sträng. Men nu artade det sig inte gott för Inge — så tremänningarna hade skilts i full ovänskap, när Ivar tog sin häst och red från Inge Flugas gård. Men så hade han fått det infallet att hälsa på söderut, på Rognheim, innan han drog från dessa trakter. Det var vid påsktiden, och han hade varit kvar hos Signe sedan dess — hjälpt henne med vårbruket — och nu hade de kommit överens om att han skulle äkta henne. Hon tyckte inte att Ivar Erlendsson var för ung för att bli hennes man och tillgodose hennes tarv. Och biskopen var honom som sagt huld — ännu var han ju alltför ung och olärd, för att herr Halvard skulle kunna förtro honom något ärende, men Ivar tänkte nog att han skulle stå sig gott, om han gifte in sig på Rognheim.

Kristin satt och fumlade med nyckelknippan i sitt knä. Detta var ju förnuftigt talat. Och Inge Fluga var sannerligen ej bättre värd. Men hon undrade vad den stackars gamle mannen Munan Bårdsson skulle säga om det.

Om bruden fick hon veta att Signe var trettio vintrar gammal, av ringa och fattig släkt. Men hennes första man hade kommit till välstånd, så nu satt hon i goda omständigheter, och själv var hon en hederlig, snäll och duktig kvinna.

Nikulaus och Gaute följde med Ivar söderut för att se på änkan, men Kristin ville vara kvar hos Björgulf. När sönerna återkommo, kunde Nåkkve säga sin mor att nu hade Ivar fäst Signe Gamalsdotter. Bröllopet skulle stå på Rognheim till hösten.

Ej långt efter hemkomsten gick Nåkkve in till sin mor en kväll då hon satt i vävstugan och sydde. Han drog bommen för dörren. Så sade han att nu, då Gaute var tjugu år gammal och Ivar också genom sitt giftermål blev myndig, ville han och Björgulf redan i höst resa norrut och bedja att få bli intagna som noviser i klostret. Kristin svarade ej mycket, och de talade så endast om hur det skulle ordnas med vad de båda äldsta sönerna nu ville utfå ur boet.

Men ett par dagar därefter kommo bönemän till Jörundgård — Åsmund och Skjenne skulle hålla fästningsöl åt sin dotter Tordis och en god bondson från Dovre.

Nåkkve kom in till sin mor i vävstugan den kvällen också, och åter stängde han dörren efter sig. Han slog sig ned på kanten av härden, satt och krafsade med en kvist i elden — Kristin hade gjort upp en liten brasa, ty nätterna voro kalla denna sommar.

»Icke annat än gillen och gästabud, mor min», sade han och skrattade litet. »Fästningsöl på Rognheim och fästningsöl på Skjenne, och så kommer Ivars bröllop — när Tordis rider på sin brudefärd, kommer väl ej jag med — då är jag väl redan klädd i klosterhamn —»

Kristin svarade ej genast. Men så sade hon utan att se upp från sin söm — det var en festdräkt åt Ivar:

»Många hade visst trott att det bleve en sorg för Tordis Gunnarsdotter, om du blev munk.»

»Det trodde jag själv en gång», svarade Nåkkve.

Kristin lät sömnaden sjunka ned i knät Hon såg på sin son — hans ansikte var slutet och lugnt. Och han var så vacker — det mörka håret tillbakastruket från den vita pannan, det lockade sig så mjukt bakom öronen och över halsens slanka bruna stam. Han hade mer regelbundna dräg än fadern — ansiktet var bredare och fastare, näsan inte så stor och munnen ej så liten; de klara blå ögonen sutto vackert under raka, svarta bryn — och ändå föreföll han ej så vacker som Erlend hade varit. Det var faderns djurliknande smidighet och lättjefulla behag, doften av outslitlig ungdom, som Nåkkve icke ägde.

Modern tog upp sitt arbete igen, men hon sydde inte. Om en stund sade hon, medan hon såg ned och strök in en kant av tyget med nålen:

»Kom ihåg, Nåkkve, ännu har jag icke talat ett ord emot er gudliga föresats. Jag dristar mig icke till det. Men du är ung, och — det vet väl du, som är mycket mera lärd än jag — det skall stå någonstädes i Skriften, att illa höves det en man att vända sig om och se sig tillbaka över skuldran, sedan han satt sin hand till plogen.»

Inte ett drag rörde sig i sonens ansikte.

»Jag vet att detta haven I länge haft i era tankar», fortfor modern. »Alltsedan I voren barn. Då förstoden I icke själva vad I ärnaden försaka. Nu, då du kommit till mansålder — tyckes det dig ej nu rådligt att I prövaden något längre om I ären kallade. Du är ju född till att övertaga gården här och bli huvudet för ätten —»

»I djärvens råda mig nu?» Nåkkve drog tungt efter andan ett par gånger. Han reste sig — med ens grep han häftigt i barmen, drog isär »kjortel» och skjorta, så att modern såg in på hans nakna bröst, där födelsemärket, de fem små eldröda fläckarna, lyste inne i det svarta, krusiga håret:

»I trodden väl jag var för litet barn för att förstå vad I framsuckanden med gråt och klagan, då I kyssten mig här, den tid då jag var en liten pilt — jag förstod det ej heller då, men de ord I Hladen kunde jag aldrig glömma —

Mor, mor — haven I glömt att far dog den eländigaste död, utan skriftermål och kyrkans vägkost! — Och I dristen eder till att avråda oss!

— Jag tänker vi bröder veta vad vi vända oss bort från —. Mig syns det ej stort offer, om jag skall gå miste om gården här och giftermål — och slik fred och lycka som I och vår far haden samman i alla de år jag kan minnas —»

Kristin lät sömnaden falla. Allt vad hon och Erlend upplevat — det onda med det goda — minnenas rikedom sköljde över henne. Så föga visste då detta barn vad han avstod från. Med alla sin ungdoms slagsmål, vågspel, lättsinnigheter och älskogslek — han var dock ej annat än ett oskyldigt barn.

Nåkkve såg att tårarna stego upp i moderns ögon; han ropade:

»Quid mihi et tibi est, mulier —!»^[1] Kristin ryckte till, men sonen fortfor i våldsam sinnesrörelse: »Gud sade väl icke de orden, för att han föraktade sin mor — Men han tillrättavisade henne, den rena pärlan utan reva eller vank, när hon ville råda honom hur han skulle bruka den kraft han hade av sin fader i himmelriket och icke av sin mor i köttet. — Mor, I fån icke råda mig i detta — dristen eder ej därtill!»

Kristin böjde sitt ansikte mot bröstet:

Litet efteråt sade Nåkkve mycket tyst:

»Haven I glömt, mor, att I visaden bort mig från eder —», han teg, som om han ej tordes lita på sin egen röst. Men så började han igen: »Jag ville knäböja hos eder vid min faders dödsbädd — men I båden mig gå bort —. Tänken I icke att mitt hjärta kved i bröstet på mig, så ofta jag mindes det —»

Kristin viskade nästan ohörbart:

»Är det därför du har varit så — kall — mot mig alla dessa år, sedan jag blev änka?»

Sonen teg.

»Jag börjar förstå — detta har du aldrig förlåtit mig, Nåkkve —»

Nåkkve såg åt sidan.

»Ibland — har jag nog förlåtit dig, mor», sade han med svag röst.

»Ofta var det visst icke — Nåkkve, Nåkkve», ropade hon i bitter klagan, »tänker du jag har älskat Björgulf mindre än du — jag är ju hans mor — jag är ju mor till er båda! Grym var du, då du alltid stängde dörren mellan honom och mig —»

Nåkkves ansikte blev ännu vitare:

»Ja, mor, jag stängde dörren för dig. — Grymt, säger du —. Jesus tröste dig, du vet icke —.» Hans röst dog bort i en viskning, som om gossens kraft var uttömd: »Jag tänkte du skulle icke — dig måste vi skona —»

Han vände sig plötsligt om, gick mot dörren och drog från lämmen. Men så blev han stående därborta med ryggen mot Kristin. Till sist sade hon sakta hans namn. Då kom han tillbaka, stod framför henne med lutat huvud:

»Mor —. Jag förstår nog att detta icke är — lätt för eder —»

Hon lade sina händer på hans axlar. Han dolde sitt ansikte för hennes blick, men han böjde sig ned och kysste hennes ena handled. Kristin kom ihåg att det hade hans far gjort en gång — hon kunde ej minnas när —.

Hon strök nedåt hans armar, då lyfte han sin hand och klappade henne på kinden. Sedan satte de sig igen, sutto och tego litet.

»Mor», sade Nåkkve om en stund, lugnt och stilla. »Haven I ännu det korset som I fingen efter min bror Orm?»

»Ja», sade Kristin, »han lät bedja mig att jag aldrig skulle skilja mig från det.»

»Jag tror att hade Orm vetat av detta, så skulle han samtyckt till att jag fått det efter honom. Jag också skall bli utan arv och ätt nu —»

Kristin grävde fram under linnet det lilla silverkorset. Nåkkve tog mot det; det var varmt av moderns bröst. Han kysste vördnadsfullt relikgömman mitt på korset och knäppte den tunna kedjan om sin hals, stack så in smycket under kläderna.

»Minns du din bror Orm?» frågade modern.

»Jag vet icke. Det förefaller mig — men kanske är det endast det att I taladen så mycket om honom, då jag var liten —»

Nåkkve satt ännu en liten stund där framför modern, så reste han sig:

»Godnatt, mor!»

»Gud signe dig, Nåkkve, godnatt!»

Han gick. Kristin lade ihop Ivars brudgumsdräkt och sina sysaker och släckte på härden.

»Gud signe dig, Gud signe dig, Nåkkve min —.» Så blåste hon ut ljuset och gick ut ur den gamla stugan.

Någon tid därefter sammanträffade Kristin med Tordis på en gård ute i bygden. Människorna där lågo sjuka, så de hade ej fått sitt hö bärgat; nu kommo bröder och systrar ur Olavsgillet och gåvo dem arbetshjälp. Om kvällen gjorde Kristin sällskap med flickan ett stycke. Hon gick långsamt och småpratade på gammaldags vis, och småningom lyckades hon vända samtalet så att Tordis av sig själv, rätt som det var, hade berättat Nåkkves mor allt som varit mellan honom och henne.

Ja, hon hade haft möten med honom i beteshagen framme vid deras gård, och i fjol somras, då hon låg på deras säter, hade han varit hos henne flera gånger nattetid. Men han hade aldrig gjort försök att vara för närgången mot henne. Hon visste eljest gott vad folk sade om Nåkkve — henne hade han aldrig kränkt vare sig i ord eller uppförande. Men han hade legat bredvid henne ovanpå sängfällen några gånger, och de hade samtalat med varandra. Så hade hon en gång frågat om det var hans akt och mening att fria till henne. Då svarade han att det kunde han inte, ty han hade lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Detsamma sade han en gång i våras, då de språkades vid. Då ville hon inte längre sätta sig emot sin farfars och sin fars vilja.

»Ont skulle det ha dragit över er båda, om han brutit sitt löfte och du trotsat dina fränder», sade Kristin. Hon stod och stödde sig vid sin räfsa och såg på den unga mön — ett milt och vackert, runt ansikte hade detta flickebarn och en tung, ljus fläta av det vackraste hår. »Gud skall nog låta det lända till lycka för dig, Tordis min — en duktig och god ungersven tycktes han vara, din fästman.»

»Ja, Håvard likar mig väl», sade flickan — och så brast hon i bitter gråt.

Kristin tröstade henne, med sådana ord som kunde vara lämpliga i en gammal och förståndig kvinnas mun. Inom henne klagade det av längtan — hur gärna hade hon ej velat kalla detta goda, friska barn sin dotter.

Efter Ivars bröllop stannade hon en tid på Rognheim. Signe Gamalsdotter var inte vacker och såg mycket ansträngd och gammal ut, men hon var mild och behaglig. Hon tycktes älska sin unge man med en innerlig kärlek, och hans mor och bröder välkomnade hon som om hon ansåg dem stå så högt över henne att hon omöjligt kunde hedra och undfägna dem nog. För Kristin var det något alldeles nytt att en människa gjorde sig ett sådant besvär med att gissa hennes önskningar och passa upp henne så väl. Inte ens medan hon var den rika frun på Husaby, som rådde över hoptals med tjänstfolk, hade någon betjänat henne på detta sätt och tänkt på husfruns bekvämlighet eller välbefinnande. Hon hade aldrig sparat sig själv, medan hon ledde allt arbetet för hela hushållets behov, och ingen annan hade kommit på den tanken att hon skulle sparas. Signes tjänstvilliga omsorg om svärmoderns trevnad, hela den tid hon var på Rognheim, gjorde Kristin gott; hon tyckte snart så mycket om Signe att nästan lika mycket som hon bad Gud skänka Ivar lycka i hans äktenskap bad hon, att Signe aldrig måtte få skäl att ångra att hon givit sig själv och all sin egendom åt en så ung make.

Strax efter Mikelsmässan drogo då Nåkkve och Björgulf norrut till Tröndelagen. Allt vad hon hört från dem sedan var att de kommit till Nidaros vid god hälsa och att de intagits som noviser i brödraskapet i Tautra.

Och nu hade Kristin snart setat ett år på Jörundgård med bara två av sönerna hemma hos sig. Men hon förundrade sig själv över att det ej var längre tid. Ty den dag i fjol höstas då hon kommit ridande förbi kyrkan och nedåt, där vallarna lågo under ett täcke av kall dimma, så att hon ej kunde urskilja husen på sin egen gård — sedan hon följt de två upp på Dovre — då hade hon tänkt att så måste den känna som rider mot sitt hem och vet att där ligger gården i aska med svarta kol —.

Nu då hon tog den gamla stigen hemåt förbi smedjetomten — i år var den nästan igenväxt, och stånd av gulmåra, blåklocka och vicker vällde ut över den från den täta ängsmarken — då tyckte hon nästan det var en bild av sitt eget liv hon såg: den väderbitna, sotiga gamla härden, där det aldrig mer skulle tändas någon eld. Marken runt omkring var beströdd med krossade kol, men fint, kort och blankt gräs stack upp överallt på brandtomten. Och i sprickorna på den gamla eldstaden blommade epilobium, som självsår sig överallt, med sina långa fagerröda klasar.

1. »Kvinna, vad haver jag med dig!» Job. 2:4.