Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Adelaide Ristori

←  Olga Christina Augusta Björkegren

Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar av Johannes Svanberg Adelaide Ristori

Charlotta (Lotten) Fredrika Arnoldson  →

Adelaide Ristori, markisinna del Grillo. K. St. T. gästspel: 14—26 okt. 1879; ånyo 16—27 okt. 1880.

Adelaide Ristori, samtidens ovedersägligen största tragiska skådespelerska, föddes i Cividale (prov. Udine) i Italien den 29 jan. 1821. Dotter af ett fattigt, tämligen obemärkt skådespelarepar, Antonio Ristori och Maddalena Pomatelli, fick hon redan vid fyra års ålder uppträda i barnroller. Då hon var femton år anställdes hon vid ett italienskt teatersällskap och uppträdde i flera städer i Italien och rönte, om också icke i början, mycken framgång. Vid denna tid hade hon lyckan att få åtnjuta undervisning af den utmärkta skådespelerskan Carlotta Marchionni, hvaraf hon otvifvelaktigt hade stor nytta. I hennes tjugufemte år inträdde en vändpunkt i hennes lif. En ung romersk ädling, markis Giuliano Capranica del Grillo, tillhörande en af Roms förnämsta släkter hade nämligen förälskat sig i den sköna och talangfulla skådespelerskan och erbjöd henne sin hand. Men den unge markisens fader motsatte sig på det bestämdaste sin sons förening med en aktris, ehuru hennes dygd var höjd öfver allt tvifvel. Sonen förvisades till ett familjeslott i Roms närhet och fick ej pass att resa utom kyrkostatens område. Förklädd till bonde lyckades han dock undkomma och sammanträffade i hemlighet med sin älskade i en liten landtkyrka i närheten af Civita Vecchia, där de i närvaro af två vittnen och brudens fader förklarade inför prästen att de ville gifta sig. På detta sätt blef äktenskapet ingånget — år 1847 — och den gamle markisen kunde ej göra något åt saken. Senare försonade sig först svärmodern med den unga markisinnan, och till slut äfven svärfadern, med villkor dock att hon skulle lämna teatern. Hon ägnade sig nu under någon tid helt och hållet åt sin make och sitt hem.

Men så förde en tillfällighet henne åter på scenen. Hon kom att uppträda vid en välgörenhetsföreställning, och den gamle markisen blef då så betagen i hennes gripande spel, att han gaf henne oinskränkt tillåtelse att åter uppträda offentligt. På det sättet blef den unga markisinnan åter skådespelerska, och den unga markisen såg alls icke med missnöje de guldhögar, som hopade sig mellan lagrarna, så mycket mera som hans maka äfven inom privatlifvet var högt uppburen i de högadliga kretsarna. Oroligheterna i Rom vid denna tid hindrade henne likväl från att regelbundet utöfva sin konst förr än år 1850, då hon tog anställning vid teatern i Turin. Där spelade hon under den närmaste tiden några månader hvarje år, men väckte föröfrigt i hela Italien stormande bifall. Det var dock ej i sitt fädernesland hon skulle få sitt väldsrykte — det fick hon först sedan hon år 1855 uppträdt i Paris, hvarefter det växte med stor hastighet. Rachel hade dittills ansetts som samtidens största skådespelerska. Nu gjorde Ristori henne den äran stridig, ja flera af de förnämsta konstdomarne ställde Ristori öfver hennes stora medtäflerska. Man fann Ristori mera mänsklig och mera sann än den stora franska tragediennen.

Efter de oerhörda triumfer hon skördat i Paris for hon omkring och gaf gästspel i större delen af Europa samt i Nord- och Syd-Amerika. Först år 1879 hann hon på sitt triumftåg till Sverige. Här uppträdde hon sju gånger i oktober nämnda år på Kungl. Stora Teatern som Medea, Maria Stuarda, Maria Antonietta och Elisabetta, regina d'Inghilterra samt som Lady Macbetto i sömngångarscenen i »Macbetto». I alla dessa uppgifter firade hon triumfer; särskildt väckte hennes spel som den hänsynslösa och härsklystna drottning Elisabet den mest stormande hänförelse, som kulminerade i femte aktens dödsscen, hvilken hon utförde på ett öfverväldigande realistiskt sätt; aldrig torde den sceniska konsten kunna framvisa ett moment af mera storslagen och gripande verkan än Ristoris framställning af den ännu i dödskampen om sin makt måna drottningen. Vid hennes sista uppträdande under detta gästspel, hvarvid hon utförde nämnda roll, blef hon af konung Oscar dekorerad med medaljen »Litteris et artibus» i briljanter. Följande år i oktober kom hon åter till Stockholm och uppträdde då sex gånger på Kungl. Stora Teatern som Elisabetta, Lady Macbetto, Giuditta, Maria Stuarda och Medea, och hon rönte äfven denna gång det mest entusiastiska mottagande.

Kort därpå drog hon sig för alltid tillbaka från scenen och lefde sedan ett lyckligt familjelif i »Palazzo Capranica» i Rom, endast någon enstaka gång uppträdande för välgörande ändamål.

Då den stora konstnärinnan fyllde 80 år var hon föremål för en storartad hyllning. Hela dagen vallfärdade deputationer af alla samhällsklasser till markiserna del Grillos palats. Utom de kungliga besöken uppvaktades konstnärinnan af allt hvad Rom ägde framstående. På aftonen gafs en festföreställning på Goldoniteatern till hennes ära, och då Ristori inträdde i den loge som var henne anvisad, hälsades hon af ett ändlöst jubel, som icke upphörde förrän hon med tårar i ögonen trädde fram till logebalustraden och hälsade åt alla sidor. Bland de medverkande var den gamle skådespelareveteranen Tomasso Salvini, som höll ett patetiskt tal till aftonens hjältinna, omgifven af hela teaterpersonalen i kostymer från Goldonis tidsålder. Då ridån föll för sista gången antogo ovationerna rent af karaktären af en apoteos.

Vid nära 86 års ålder afled Adelaide Ristori i Rom den 9 okt. 1906.

Ristori har ställts i främsta ledet bland alla tiders skådespelerskor genom det ända till fulländning sanna i sitt konstnärskap, genom det utomordentligt noggranna och pietetsfulla studium hon ägnade alla sina uppgifter och slutligen genom de naturliga framställningsmedel hvaröfver hon i så rikt mått förfogade.