Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Beata Carolina Östberg
| ← Anna Maria Strandberg |
|
Hilma Hermina Franckenfeldt → |
Beata Carolina Östberg, sedan Fru Östberg-Horwitz, därefter Fru Östberg. K. T:ne 1 juli 1874—30 juni 1877; gästspel 19 okt. 1886—7 juni 1887; 20 sept. 1887—31 maj 1888. K. Op. 15 aug. 1888—30 juni 1892; gästspel 15 sept.—25 okt. 1892; fast engagement 15 aug. 1894—30 juni 1898. K. T. 1 juli 1898—31 maj 1904; ånyo sept. 1905—31 maj 1906.
Född i Stockholm den 17 maj 1853 (dotter af badaremästaren Johan Ludvig Östberg och Beata Ulrika Wallberg). Redan tidigt visade Caroline Östberg prof på rika musikaliska anlag och sångbegåfning, och vid 16 års ålder blef hon inskrifven som elev vid musikkonservatoriet, där hon studerade i tre år under Julius Günthers ledning. Efter slutade studier där debuterade hon på Kungl. Stora Teatern den 15 dec. 1873 som Anna i »Friskytten». Den 13 mars följande år ägde hennes andra debut rum, då hon utförde Carlo Broschis parti i Aubers operacomique »Hälften hvar», och därefter erhöll hon fast anställning, som hon innehade i tre år, under hvilken tid hon uppträdde med alltjämt växande framgång. Hon utförde under dessa år bl. a. Adina i »Kärleksdrycken», Rosina i »Barberaren i Sevilla», Inez i »Afrikanskan», Susanna i »Figaros bröllop», Fru Ström i »Muntra fruarna», Zerlina i »Fra Diavolo» och Henriette i »Muraren». Därefter beredde hon sig på en studiekurs för fru Nissen-Saloman i Petersburg, hvilket emellertid ej blef af med anledning däraf att hon den 5 april 1878 gifte sig med grosshandlaren Moritz Horwitz (hvilket äktenskap sedermera upplöstes genom skilsmässa i november 1883). Det beklagades allmänt att hon, som man trodde, nu för alltid lämnat scenen, men redan i december 1879 uppträdde hon helt oväntadt på Nya Teatern (som hösten samma år öfvertagits af Josephson och Holmquist) och utförde där med glänsande framgång titelrollen i Suppés operett »Boccaccio». Föröfrigt uppträdde hon på Nya Teatern i en mängd operettroller, bl. a. Rosenkind, Serpolette i »Cornevilles klockor», Violetta i »Det lustiga kriget», Madame Favart, Bronislawa och Simon (titelrollen) i »Tiggarstudenten» samt René Dufort i »Donna Juannita». Vid denna scen kvarstod hon till 1885. Under dessa år tillhörde hon dock icke oafbrutet Nya Teatern. På våren 1880 uppträdde hon på Casino i Köpenhamn som Boccaccio och Lille Hertigen. I augusti 1882 begaf hon sig till Tyskland, där hon förenade sig med Angelo Neumanns Niebelungen-trupp. Hon fick då visa prof på sin stora mångsidighet i det hon återgaf Sieglinde i »Valkyrian» i Amsterdam, Brüssel m. fl. städer. Öfverallt möttes hon af samma varma erkännande som hon i så rikt mått rönt i sitt hemland. 1 februari 1883 återvände hon till Nya Teatern i Stockholm. I juni 1884 uppträdde hon några gånger på Stora Teatern i Göteborg i »Tiggarstudenten» och »Det lustiga kriget». Sedan hon på våren 1885 slutat vid Nya Teatern i Stockholm uppträdde hon under augusti och september samma år i Norge, där hon sjöng Boccaccio, Tiggarstudenten och Serpolette, senare på hösten sjöng hon på Södra Teatern, i januari 1886 på Stora Teatern i Göteborg och därefter åter på Södra Teatern — alltjämt i operettroller.
Hösten 1886 uppfylldes slutligen publikens önskan att åter få höra Carolina Östberg på operascenen då hon uppträdde där, först under ett par år som gäst, sedan, från hösten 1888, som fast engagerad. Hon tillhörde sedan operascenen till hösten 1892, då hon företog en konsertturné till Amerika, där hennes första uppträdande ägde rum den 11 dec. nämnda år i den stora konsertsalen Tammany Hall i New-York hvilket för den firade sångerskan blef en fullständig succès. Från denna turné återkom hon först i maj 1894, då hon från hösten samma år ånyo tog fast anställning vid operascenen. Hennes första uppträdande ägde rum den 20 aug. som Rezia i »Oberon». Bland Caroline Östbergs stora operarepertoar må föröfrigt anföras följande partier: Norma, Fidelio, Aida, Nattens drottning, Marie i »Regementets dotter», Donna Elvira i »Don Juan», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Elisabeth i »Tannhäuser», Elsa i »Lohengrin», Elvira i »Ernani» och »Den stumma», Drottningen och Valentine i »Hugenotterna», Isabella i »Robert» och Sieglinde i »Valkyrian». Med undantag af spelåret 1904—1905 kvarstod hon nu vid operascenen till sommaren 1906. Hennes sista uppträdande på Kungl. Teatern ägde rum den 30 maj 1906, då hon utförde Donna Elviras parti i »Don Juan». Hon uppträdde sedan under några år på konserter, men har föröfrigt ägnat sig uteslutande åt sångundervisning.
Fru Östberg, hvilkens afgång från vår lyriska scen lifligt beklagades af många operavänner, var begåfvad med en sällsynt fyllig, frisk och klangrik sopran, och hon hade hunnit till en höjd af sångkonst som svårligen kunde öfverträffas. På stämmans renhet hade tiden ej utöfvat någon störande inverkan, och hela hennes sceniska uppträdande präglades föröfrigt af samma omedelbara friskhet som karakteriserade hennes sång. Hennes mångsidighet var säregen. Med samma utmärkta konstnärskap, som hon ådagalade vid återgifvandet af en burlesk operettroll, hvari hon inlade hela sin naturligt friska uppsluppenhet, kunde hon lösa de mest storslagna och svåra uppgifter i operor af Mozart eller Wagner.
Den 1 dec. 1891 erhöll Caroline Östberg »Litteris et artibus» och den 21 jan. 1900 tilldelades hon af konung Oscar samma medalj i briljanter. Till ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien invaldes hon den 20 dec. 1897.