Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Helga Theodora Petrea Adamsen

[ 147 ]

Helga Theodora Petrea Adamsen, sedan Fru Rundberg, därefter Fru Hoving. K. T:ne 1 jan. 1881—30 juni 1883; ånyo 1 juli 1885—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1898.

Född i Christianshavn i Danmark den 24 febr. 1862. Fadern, Niels Peter Adamsen, var skådespelare i Danmark, men kom sedan till Stockholm, där han en tid hade anställning vid en tobaksfabrik. Vid 16 års ålder kom Helga Adamsen till Kungl. Teatrarnes elevskola, där hon från den 1 juli 1879 blef ordinarie elev. Hon hade det ganska svårt innan hon kunde bortarbeta sin danska dialekt. Född i Danmark af danska föräldrar, hade hon visserligen redan som barn kommit till Sverige, men hörde i alla fall ständigt danska omkring sig. Och den tid hon tillbragte vid elevskolan förmådde knappast att rycka upp den främmande accenten med rötterna, det kräfde ännu några års möda innan den upphörde att verka störande på hennes framställningar. Sitt första engagement som aktris vid Kungl. Teatrarne fick Helga Adamsen från början af år 1881 och stannade där i två och ett halft spelår, men kom ej synnerligen in i repertoaren. Bland hennes uppgifter under dessa år kunna dock nämnas; Cherubin i Beaumarchais »Barberaren i Sevilla», Anna i »Wermländingarne» och Papagena i »Trollflöjten», de båda sistnämnda på operascenen; hon var nämligen begåfvad med en mycket behaglig sångröst.

Hösten 1883 öfvergick hon till Södra Teatern, som då hade öfvertagits af Axel Bosin och Richard Wagner, hvilka under somrarna äfven förhyrde Djurgårdsteatern, och här hade hon i en för henne särskildt skrifven roll, den danska chansonetts-sångerskan Adamine Sörensen i Frans Hedbergs lustspel [ 148 ]»Gräsenklingar» obetingad glädje af sin danska; stycket gafs sommaren 1883 öfver trettio gånger. Som Hanna i samme författares »Rospiggarne» (gifven på Djurgårdsteatern sommaren 1884) visade hon den allvarliga sidan af sin begåfning, som Adrienne de Boistulbe i Meilhacs 3-akts komedi »Min kamrat» den allra gladaste. Under sin anställning vid Södra Teatern ingick hon den 27 mars 1884 äktenskap med operasångaren Axel Rundberg, hvilken förening efter några år upplöstes.

Sommaren 1885 återbördades hon åt de kungliga teatrarne, och hennes första roll på den dramatiska scenen blef Richelieu i »Richelieus första vapenbragd», som gafs hösten 1885. Här kvarstod hon sedan i tretton år, hvarunder hon förstod att allt mer och mer tillvinna sig publikens gunst genom sin bländande apparition, sitt täcka och behagliga spel. Hennes konstnärskap utmärktes alltid af ett samvetsgrannt arbete och ett redbart sträfvande att på ett klokt sätt begagna lyckliga naturanlag samt utveckla och förkofra desamma i olika riktningar. Bland hennes roller under denna tid må anföras Antoinette i »Klädeshandlaren och hans måg», Elmire i »Tartuffe», Prinsessan i »Det var en gång —», Viola i »Trettondagsafton», Nerissa i »Köpmannen i Venedig», Toinette i »Den inbillningssjuke», Donna Julia i »Galeotto», Marianne i »Mariannes nycker», Abigael i »Ambrosius», Emily i »Kära slägten», Fru Scott i »Abbé Constantin», Jeanne Raymond i »Sällskap där man har tråkigt», Drottning Marie Caroline i »Madame Sans-Gêne» (en strålande uppenbarelse) och Mandanika i »Vasantasena». En stor framgång vann hon vid ett gästspel på Södra Teatern från 18 febr. till 15 mars 1891, hvilket möjliggjordes genom tillmötesgående af Kungl. Dramatiska Teaterns direktion; hon uppträdde då som skådespelerskan Riquette i Meilhacs komedi »Min kusin». Samma roll utförde hon som gäst hos August Lindberg på Mindre Teatern i Göteborg under första hälften af augusti samma år.

Vid sin afgång från scenen hade hon sin afskedsrecett på Kungl. Dramatiska Teatern den 5 juni 1898; programmet upptog »Den inbillningssjuke», sagor af H. C. Andersen, framsagda på danska språket af recett-tagerskan samt 4:de akten af »Vasantasena», där Emil Hillberg, som då var anställd vid Vasateatern, benäget medverkade i Samsthanakas roll. »Åt [ 149 ]den fiffiga Toinette i Molièrekomedien förlänade hon humor och skalkaktighet; i framsägningen af de Andersenska sagorna förstod hon att tränga till djupet af skaldens tanke: hon var rörande och full af känsla då hon tolkade »Bedstemor», putslustig och ironisk vid framställningen af »Det er ganske vist». Slutligen hade hon som Mandanika i fjärde akten af »Vasantasena» tillfälle att visa sig icke vara främmande för det stora dramats allvarliga stämningar och djupa lidelser». Efter föreställningens slut fick hon röna de tydligaste bevis på publikens varma sympatier för hennes konst, såväl som för hennes älskliga personlighet. »Med ögonen fyllda af tårar framträdde hon och mottog den nästan bedöfvande hyllningen. Det blef henne allt svårare att behärska sin rörelse, och när hon skulle tillropa åskådarne sitt tack svek henne rösten».

Efter skilsmessan från sin förste man hade hon ingått nytt äktenskap, denna gång i Viborg den 17 juni 1894 med öfverläkaren vid Mariehamns hafskuranstalt, med. doktor Johannes Hoving, och tillsammans med honom flyttade hon efter sitt afskedstagande till Helsingfors, där han var praktiserande läkare. Hösten 1905 foro de till Amerika, där doktor Hoving bosatte sig i New-York som läkare.