Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Lars Gustaf Kinmansson

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Olof Strandberg
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910
personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Lars Gustaf Kinmansson
Daniel Rudolf Walin  →


[ 93 ] Lars Gustaf Kinmansson. K. T. 1 juli 1843—30 juni 1847. K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1881.

Född i Stockholm den 15 april 1822 (son af den framstående skådespelaren vid Kungl. Teatern Lars Adolf Kinmansson och Hedvig Dahlström). Elev den 1 febr. 1840, antogs han till skådespelare 1843, men efter 4 års anställning vid den kung» liga scenen öfvergick han år 1847 till Mindre Teatern, hvars styresman Torsslow då var. Där kvarstod han till 1863, då han samtidigt med denna teaters försäljning öfvergick till den kungliga teaterinstitutionen, vid hvilken Kinmansson sedermera var fästad till år 1881, då han afgick från scenen. [ 94 ] Kinmanssons egentliga glansperiod inföll under den tid han var vid Mindre Teatern. Det var här han förtjuste den dåtida teaterpubliken som Sullivan, som Giulio i »Klostret Castro», och isynnerhet som Romeo i »Romeo och Julia», Axel i »Axel och Valborg» och Tristan i »Kung Renés dotter». Hans präktiga, sonora stämma, en af de klangfullaste som någonsin ljudit från svenska scenen, hans manliga gestalt och ädla hållning och framför allt den glöd, den värme och de innerliga tonfall, han visste lägga in i den stolta jambiska versen, gjorde honom till en oöfverträffad primo amoroso i det romantiskt-lyriska sorge- eller skådespelet. »När därför de glödande älskarne så småningom började försvinna från skådespelet, inskränktes också hans verkningskrets, och han var icke fullt densamme i fracken som han varit det i riddarmanteln eller i den italienska renässansjackan. Några betydande uppgifter löste han dock under sin anställning vid de kungliga teatrarne från 1863 till 1881 och bland andra torde Gunnar Herse i »Härmännen på Helgeland» kunna anses som en af hans bästa». (Frans Hedberg). Bland hans öfriga roller må nämnas Georges Bernard i »Börd och förtjänst», Hertig Johan i »Solen sjunker». Laertes i »Hamlet», Härved Boson i »Bröllopet på Ulfåsa», La Hire i »Orleanska jungfrun», Grefve Murray i »Maria Stuart i Skottland», Johan Tönnesen i »Samhällets pelare» och Doktor Palmieri i »Corrado». Hans sista år fördystrades af en alltjämt tilltagande sjuklighet, tills döden befriade honom från hans lidanden den 26 jan. 1887. — Gift 1. den 29 juni 1845 med skådespelerskan Zelma Bergnéhr (s. m. fru Hedin), men skild; 2. den 4 jan. 1853 med skådespelerskan Helfrid Torsslow.