Kvartetten som sprängdes/Kapitel 29

←  Kap 28

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 29. Tre sätt att söva sig själv och ett sätt att njuta lantlivets lycka

Kap 30  →

29
Tre sätt att söva sig själv och ett sätt att njuta lantlivets lycka

Karl Ludvig vaknade nästa morgon redan klockan halv fem. När han tittade sig omkring, hade han i början svårt att klargöra, på vilken plats i världen han befann sig. Han kunde omöjligt känna igen handdukshängaren över lavoaren, icke heller den höga kakelugnen, som i skymningen liknade en smal kvinna i långt nattlinne, den någon hade skrämt in i ett hörn. Sängen, som han låg uti, var av vitmålat trä, och rummet föreföll honom stort som ett torg. Så småningom klarnade dock allt för den sömnige äventyraren; han kom nu ihåg, att han tagit in på ett gästgiveri vid en järnvägsknut, då han icke samma kväll tillräckligt tidigt kunnat komma fram till målet för resan, farbror Daniels gård.

Plötsligt genomilades Karl Ludvig av en tanke, som i blinken gjorde honom klarvaken.

— Jag glömde körvarne på tåget. Esses! Esses!

Men nej, vid närmare eftersinnande kom han ihåg, att paketet mycket ordentligt blivit inlagt i hans rum av städerskan föregående kväll; han reste sig upp i sängen, vädrade och igenkände efter en stund den fina doften av de medförda charkuterivarorna. Lugnad lade han sig åter i sängen för att söka sova, men nu tycktes det alldeles vara slut med sömnen. Detta retade den trötte resenären, men när väl vreden börjat inställa sig, jagades sömnens alla alfer fullständigt bort från den vita träsängen, och Jon Blund spände ihop sitt gröna paraply i avsikt att icke mer återkomma.

Karl Ludvig erinrade sig då, att Cello, som föregav sig ha påhittat alla möjliga patent, och som var mera känslig än han själv, en gång berättat om fem säkra metoder att vagga sig i sömn utan att använda narkotiska medel. Karl Ludvig sökte nu framkalla några av dessa metoder i sitt minne, men kunde till en början endast komma ihåg siffran fem. Varför just fem metoder skulle behövas, eftersom Cello annonserat dem alla som säkra, det kunde Karl Ludvig, där han nu låg och tänkte, icke begripa; efter hand gick det emellertid upp för den efter vila törstande mannen, att uppräkning av udda siffror med vissa pauser och upprepningar var ett av de rekommenderade sätten för att nå sömnens rike. Karl Ludvig började då med händerna knäppta över magen mumlande räkna:

— Tre, fem, fem, sju, nio — tretton, tretton — femton, nitton — nitton…

När han på detta sätt kommit upp till över tvåhundra, greps han åter av vrede och tycktes bli ännu vaknare och klarare än förut. Då började han emellertid söka efter ännu en av Cellos säkra metoder och blev en smula glad, när han erinrade sig metoden nummer två: låtsas i tanken lägga kort i tre högar, fem kort i varje hög! Karl Ludvig slöt ögonen och började utlägga kort i tre högar, i det han, för att få fullständig illusion av att sitta vid ett spelbord, sakta mumlade:

— Given går! Ettvåtrefyrafem — ettvåtrefyrafem — ettvåtrefyrafem.

Men antingen nu den olycklige givaren hade sina tankar på helt annat ställe än vid spelbordet, eller att Cellos metod nummer två var lika overksam som den första, så uteblev den äskade spelvinsten, sömnen.

— Dumheter, mumlade Karl Ludvig. Galenskaper! Esses! Dä värsta ä ju, att den där tokige Cello har kunnat lura en gammal förståndig människa å ligga i sänga te rektit åtlöje för sej själv.

Men i samma ögonblick dök minnet av Cellos bästa metod, den egnaste av dem alla, motorcykelåkningen, upp i Karl Ludvigs huvud. Cello hade under livligaste gestikulering svurit på, att om alla andra metoder verkligen skulle klicka, så var det fullkomligt omöjligt att motorcykelåkningen kunde göra det. Man låtsas sätta sig på en motorcykel, vilken hastigt löper i en snäv, rund bana, sålunda löd bruksanvisningen för detta sällsamma sömnpatent. Genom den inbillade snurrande rörelsen skulle alla ovidkommande och störande tankar försvinna, och man bleve, menade Cello, så upptagen av åkningen, att den verkade liksom vaggningen för ett barn.

Karl Ludvig sammanknäppte åter händerna över magen, blundade och satte sig efter vissa besvärligheter och någon tvehågsenhet upp på den inbillade motorcykeln. Denna igångsattes med en rasande hastighet, och publiken på idrottsplatsens bänkar — Karl Ludvig hade förlagt sin motorcykelfärd till en idrottsplats, den han i verkligheten besökt — sammandrogs till en vitsvart strimma. När Karl Ludvig åkt en stund på denna motorcykel, vilken gick med en ljungande fart men samtidigt utan alla knyckar och stötar, lade han märke till att en port plötsligt öppnades, och under publikens frenetiska jubel åkte den duktige sportsmannen ut på öppna landsvägen.

Därute var det full sommar, dammet rök upp i gula skyar, men vid sidan av vägen, som mycket hastigt passerades, stodo gröna träd. Dessa bugade mjukt och behagligt, och bakom träden syntes ett väldigt rågfält, över vilket vinden strök i fina kårar, varvid axen sakta svallade med sina fagra sommarböljor. Aldrig förr hade Karl Ludvig märkt, att det varit så vackert om sommaren, och han förvånades över att han lade märke till allting i naturen. Nu kunde han se skyarna gå, samtidigt som han hörde en osynlig lärka sjunga sin ihållande sång högt uppe i den blåa rymden, och vid kanten av vägen fann han en mängd blommor att pressa. Dessa lade han i en väldig grön portör, vars band stramade över blusen, varefter han sakta gick över en slagen äng, men blev där ett ögonblick rädd, ty en främmande nalkades, till hälften skymd av en buske bland stenar. Men mannen var ingen annan än Karl Ludvigs fader, som ropade på honom och bad honom följa med och vattna hästarna. Därborta syntes ju den lilla vackra lantgården. Där låg i alla fall hans faders gård. Varför hade han varit borta ifrån den så länge? Vita murar bakom gröna träd…

I ett nu flockades en mängd blänkande, bruna hästar runt omkring dem, och särskilt var det en stor häst, den Karl Ludvig ofta ridit vid sidan om fadern, som strök sig mot gossen. Karl Ludvig blickade in i hans mörka, stora, ystra ögon och kände sitt hjärta sammanpressas av vemod, varför kunde han icke förklara, men kanhända berodde det på att fadern lämnat honom ensam. Karl Ludvig såg sin fader, som bar dödens bleka färg i ansiktet, vänligt vinka med handen och skulle sedan söka att sko hästen, som tappat ena skon, men även hästen lämnade honom. I ett nu stod han ensam och höll i handen den rostiga hästskon, i vilken det satt ett avbrutet söm. Lycka, tänkte han då och hörde i detsamma röster omkring sig, och en mycket stark kvinnostämma sade:

— Rågen, ett vågat stycke. Herrn vågar, tågar, tio, tio…

Karl Ludvig reste sig upp i sängen, tittande sig förvånad omkring. Vid hans sida stod städerskan, som av alla krafter ruskat honom och upprepade för fjärde gången:

— Herrn skulle med tåget klockan tio. Jag vågar inte låta herrn sova mera.

— Jaha, vesst, svarade Karl Ludvig yrvaken.

— Ja, det är ännu god tid, lugnade städerskan, men herrn var väldigt svår att få vaken. Det är nog inte värt att herrn somnar omigen.

Karl Ludvig gick efter en stund ur sängen, halvt glad och halvt vemodig.

Jag har drömt om pappa, tänkte han, å jag drömde om den granne gården. Dä betyder regn, när en drömmer om döa. Men jag har också drömt om bruna hästar, å dä ska betyda löcka. Andra gången jag drömmer om hästar…

Karl Ludvig hade varit på farbror Daniels gård en sommardag, medan aktierna stodo på toppen, och då var även gårdsflaggan hissad högt i topp, och den smällde över ett långbord, där breda herrar av skilda sorter sutto bänkade tillsammans. Bland de inbjudna stadsborna hade även märkts fondmäklaren Anker, vilken släpades omkring överallt liksom en avgudabild, avsedd att bringa lycka. Då hade Daniel Tomasson, som var en släkting till Karl Ludvig på ett ganska orimligt avstånd, tett sig som en munter man, och alla hade skålat för framgången, punschen hade runnit i strömmar, och de små barnen hade sprungit omkring och kastat randiga ringar eller vita bollar på den vackra trädgårdsmattan.

Nu hade Karl Ludvig, som borde ha blivit skrämd av de tecken, han under det senaste dygnet iakttagit hos hittills besökta släktingar, likväl den fasta tron, att farbror Daniel, som bäst av alla lyckats undanrädda sitt gula guld, borde vara mera tillmötesgående än någon annan. De summor, det här gällde, voro dock överkomliga, tänkte Karl Ludvig, och framför allt gällde det ju mera ett tillfälligt andrum än ett längre lån.

När han då från stationen kommit upp med sina två paket på gårdsplanen, vilken nu omgavs av bleknande träd, såg han med förvåning, hur en person i skjortärmarna, som skymtade i ett fönster, och som tycktes vara herr Tomasson själv, drog ner rullgardinen med en förfärlig häftighet.

— Går han å lägger sej mett på ljuse dan, undrade Karl Ludvig, som fortsatte vandringen mot dörren.

Den första, som mottog honom, var icke fru Tomasson utan en syster till denna, som sedan gammalt befann sig i huset och där hjälpte till med ett och annat; barnavård, bokföringshjälp eller hushållsbestyr. Denna var en kall och rask kvinna med röda kinder och honungsgult hår, som låg tätt struket utefter huvudet.

— Nej, se godda, Beda, hälsade Karl Ludvig vänligt.

— Goddag, svarade Beda nervöst. Det är väl inte så att det är till att besöka Tomasson?

— Jo, dä ä dä, svarade Karl Ludvig. Ä han inte hemma? Jag töckte jag såg honom stå i fönstret. Tänker han lägga sej å söva?

— Å, milde! utropade Beda med dämpad röst. Jaa, eftersom det är så att Tomasson redan visat sig, så är det väl bäst till att säga som sanningen är, att han är hemma. Men så mycket vill jag säga Karl Ludvig, att det är inte lönt till att hälsa på honom, för Tomasson är inte frisk.

Medan samtalet varade följde Karl Ludvig Beda in i förstugan, där den underliga replikväxlingen fortsattes.

— Ä han sjuker? Dä ä väl inte nåt farligt? Han har dä ju så bra här, så lugnt och gött…

Bedas ögon antogo ett förskräckt uttryck, i vilket även skymtade hot och där till slut skärpa kom till synes, då hon väsande utbrast:

— Gud tröste Karl Ludvig, som har dragit Tomasson in i detta! Han kanske inte blir riktig igen!

— Va i hela världen? Va menar Beda? Har jag dragit…

— Tyst, tyst, tyst, i den eviges namn, hejdade Beda den överraskade besökaren. Tomasson är inte sig lik, alltsedan han förlorade på aktier och sådant. Han vill inte äta, när, andra, äter, och han går uppe om nätterna ibland. Han vill inte ta medicinen heller… Å, Gud tröste Karl Ludvig som dragit honom in i detta!

— Men Beda, Beda, vädjade Karl Ludvig nästan fullständigt krossad. Vet inte Beda, att han tjäna en mängd pengar på aktier, å att jag hjälpte honom, så att han slapp förlora mer än ett par tusen kronor. Av vinsten! Av vinsten! Beda…

— Å, svarade Beda harmsen. Jag vet nog, hur det är till att vara. Han förlora, ja, så var det. Detta kunde han inte bära, se, det blev för mycket, se. Ja, nu är friden förstörd här, Gud tröste Karl Ludvig!

— Beda, hördes en låg kvinnoröst inifrån, kom in!

Karl Ludvig stod nästan lamslagen i den skumma förstugan, där han hörde de viskande rösterna. Långt borta surrade ett tröskverk och en hund skällde. Solen var något blek, men lyste vänligt på den fridfulla nejden, där lyckan i arbetet och lugnet i naturen borde skänka mycket av vad en människa kunde begära på jorden. Karl Ludvig väcktes i sina funderingar av fru Tomasson, som vänligt forskande såg upp i hans ansikte, i det hon hälsade:

— Goddag, Karl Ludvig! Ja, här är det inte, som det var under forna dagar. Det är inte lönt att tala om det. Jag skulle be Karl Ludvig stiga in, men det är sjukt, se. Daniel är liksom ifrån sig ibland, men doktorn säger, att det inte är något farligt, och han tar ibland itu med Daniel och förmanar honom, men det, är nu, som det är. En får hoppas, att det blir bättre. Men när jag nu inte kan be Karl Ludvig stiga in, så kanske han vill för gamla dagars skull — ja, det må nu vara hur som helst med vad han har haft ihop med Daniel — ta med sej litet resmat, som han förr brukade.

I Karl Ludvigs händer lades ett paket, som tycktes innehålla något mjukt; han var alldeles handfallen, den gode mannen, och stirrade genomträngande på den förskrämda frun, men han såg henne nästan icke.

— Jag går väl, sade han, liksom han sagt det i en dröm. Ajö då!

Utan att egentligen förstå meningen med någonting vankade Karl Ludvig sakta ut på gårdsplanen, där han en minut blev stående med sina paket. Han hade nu ej mindre än tre sådana att bära, men så kunde också expeditionen betraktas såsom avslutad. Karl Ludvig tillhörde det slags människor, vilka, när de bliva illa behandlade, först åtskilliga minuter efteråt finner de rätta svaren på orättmätiga förebråelser. Kommen ned till grinden, tycktes han liksom vakna, då han kände den kalla klinkan i sin hand:

— Svineri! Ett sånt svineri! Jag skulle ha sagt den dära Beda: I ä så giriga, så att den svarte snart kommer å hämtar er allesammans! Esses!

Men han tänkte inte på att lägga ifrån sig det senast mottagna paketet på grindstolpen, utan bar det lik en sömngångare tillsammans med de andra ned till stationen, där ett tåg omsider förde honom hem till i spänning väntande vänner.

Sångaranföraren Gusten Lindqvist hade med en trupp grönmössade sångarbröder återvänt efter en lyckad sångarturné i de södra provinserna. Tåget med sångarbröderna hade just stannat vid stationen, då Karl Ludvig med sina tre paket anlände till staden. Det vimlade av herrar i mössor med små lyror i kokarderna, och en atmosfär av cigarrettrök svävade kring de talrika människoflockarna på perrongen, där Karl Ludvig efter någon ansträngning urskilde Första fiolens långa och ljusa gestalt bredvid Cellos betydligt kortare och spensligare. Cellos ögon brunno av mörk nyfikenhet, detta såg Karl Ludvig tydligt, och vännen tycktes liksom utsända en ström av osynliga frågetecken mot Karl Ludvig, som nu sakta, buffande i hopen, trängde sig fram.

— Nå, viskade Första fiolen, har du luidårer i alla paketerna, va?

— Inga ord, sade Cello kort och befallande. Vänta, tills vi kommer härifrån.

Han sökte läsa i Karl Ludvigs anletsdrag men kunde i dessa icke erhålla svar på en enda fråga; däremot tyckte han sig märka en doft av rökta varor runtomkring sig.

Nu brakade plötsligt en sång lös, lik en orkan, utan alla förberedelser. Kamraterna vände sig om. Sångledaren Gusten Lindqvist stod uppkliven på en kappsäck med en stämpipa i handen. Han fäktade vilt med armarna, lik en man, som kämpar i sjönöd. Kören stormade omkring honom:

Hör hornens klang!
Hör hornensklang!
Går vitt omkring!
Går vittomkring!
Vår väg är strödd med diamantär,
med dia man tär.

Vi äromuntramusika-
an-tär,
vi äro muntra
musikaantär,
sikanter, musika-
an tär,
och vår är hela jordens ring — — —

— Det räcker fullkomligt, sade Cello beskt och påskyndade sina vänners gång.

— Vår väg är strödd med diamanter, yttrade Första fiolen med en symbolisk blick på Karl Ludvig.