Hoppa till innehållet

Kvartetten som sprängdes/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 27
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 28. Karl Ludvig drager ut för att söka tacksamma hjärtan, men finner endast delikatesser
Kap 29  →


[ 208 ]

28
Karl Ludvig drager ut för att söka tacksamma hjärtan, men finner endast delikatesser

Två timmars järnvägsresa från staden låg en liten köping och drömde, ensam och övergiven, med falnande ängar omkring; den gjorde försök att spegla sig i en å, på vars yta vissna blad drevo likt strödda brödtärningar i en ovanligt mörk soppa. I denna köping handlades något med timmer, och man kunde i den härskande stillheten höra avbrutna, vitschande och vinande ljud från ett ångvedsågeri. I den dävna septembervinden kändes även då och då dofter av rök, sådan som brukar uttränga från rökerier. Tvenne slakteriaffärer med rökerier funnos också på platsen, där för övrigt en tvättinrättning i den mörka åns närhet visade en stor vitmålad skylt, som uppmanade förbivandrande personer att skyndsamt insända sitt smutsiga linne till inrättningen, där det kunde förvandlas till alldeles snövitt.

Med förmiddagståget hade till köpingens station anlänt en tämligen kortväxt, korpulent och bredaxlad person, som med en stor näsduk torkade svetten av sitt runda ansikte, innan han hälsade på stationsinspektoren. I åtsittande blå syrtut vandrade [ 209 ]denne fram och tillbaka på planen. Stationsinspektoren var en smal herre bortemot femtio år med brunblek hy, sammanpressade läppar och ett strängt drag över ögonen, vars blickar skärptes av en pincené. När den korpulente mannen nu hälsade på stinsen, gjorde denne artigt honnör och blickade genomträngande på främlingen, som framställde följande fråga:

— Förlåt, var bor charkuteriinnehavare Necklasson?

— Min herre, svarade stationsinspektoren med någon viktighet. Den person, ni önskar tala vid, är en man med tvärklippt helskägg, icke så?

— Ja vesst, ja vesst! Dä ä Necklas öpp i dagen, svarade Karl Ludvig förtjust.

— Herr Nicklasson, fortsatte stationsinspektoren, är innehavare av det charkuteri, som ligger vid köpingens huvudgata intill den där trädgården! Se här! Nu kan min herre se skorstenen på huset!

Karl Ludvig viftade tacksamt med sin mjuka hatt, och stationsinspektoren följde honom med ögonen, i det han, torkande sina ögonglas, mumlade för sig själv:

— Vid Zeus, en epikuré. Han är i färd med att uppsöka läckra födoämnen, och dock skall han bliva maskarnas spis.

Härefter svängde Pensionatskurken — ty det var denne filosof, som tjänstgjorde vid den lilla köpingens station — en röd flagga i luften, varefter tåget efter någon tvekan åter satte sig i rörelse.


Orsaken till att Karl Ludvig befann sig i denna köping var helt enkelt den, att han funnit det nödvändigt att för Gyllene triangelns räkning uppsöka några i grannskapet till staden boende släktingar, farbror Nicklas, tant Malin samt farbror Daniel, för vilket ändamål han uttagit några dagar av en ännu outnyttjad semester. Karl Ludvig hade blivit följd till tåget av Första fiolen och Cello, och den sistnämnde hade vid tågets avgång stuckit ett paket i hans hand. Det befanns innehålla en rostig hästsko med en kvarsittande halv söm, vilken Cello samma dag hittat på gatan.

— Det betyder lycka, hade Cello vid avskedet yttrat.

— Du kommer tillbaks med hela väskan full av riksdaleros, det svär jag på, sade Första fiolen.

Kanske i alle fall, tänkte leende den ekonomiske forsknings[ 210 ]resanden. Kanske i alle fall att dä betyder löcka. Så lustit för resten! Jag drömde om hästar i natt. Jaha…

Karl Ludvig befann sig alltså nu vid den första stationen och skulle avlägga ett besök hos farbror Nicklas, som verkligen hade skäl att känna tacksamhet mot sin anförvant. Han inträdde dröjande på en stenlagd gård, i vars bortersta ända syntes en berså, hopvriden av björkar i holkar. Dessa trän hade stått där alltsedan midsommaraftonen, och man befann sig nu i början av september månad, varför de voro avlövade eller också buro alldeles vissna och hoprullade blad. Over den knaggliga stenläggningen vankade en rödbrusig liten karl med hängmage, som i en skälvning tydligt avtecknade sig bakom blåskjortan; en av skjortärmarna dinglade tom vid sidan, ty mannen var enarmad, men den andra handen omslöt en yxa med ett kraftfullt grepp.

— Goda, hälsade Karl Ludvig. Träffas herr Necklasson själv?

Den rödbrusige mannen gjorde en häftig åtbörd med yxan, som hotfullt blänkte i solskenet, och svarade med en rosslig röst:

— I bersåln finner I honom nog. I kan akta er, så I inte får en ölbutelj i skallen. I dag är han inte go å tas med, Jägmästarn! Tvi fan, en sån karl att ha å göra med!

Karl Ludvig kände ju herr Nicklasson mycket väl, och denne var en i grund och botten godmodig person, som vid sidan av en del passioner, bland andra öl i hela buteljer, ägde affärsduglighet och var ganska knivig. Rätt högmodig, hade emellertid Jägmästarn — Nicklasson kallades så, emedan han alltid gick klädd i tätt åtsittande ridbyxor och en liten tuppfjäder i en grön jägarhatt — kommit att intaga en särställning bland köpingens slaktare, vilka han samtliga titulerade med ”du”, under det att dessa blevo översköljda med ovett, om de kallade honom något annat än herr Nicklasson eller Jägmästarn, vilket smeknamn Nicklasson godtagit såsom icke sårande. Nicklasson kallades av Karl Ludvig för farbror, fastän han var en betydligt avlägsnare släkting än så

Karl Ludvig nalkades nu den vissna bersån efter att ha halkat på en köttslamsa på den kullriga gården. Genom något sjätte sinne, [ 211 ]som under hand förvärvas av dem, som syssla med penningaffärer, syntes Jägmästarn genast från början ana, varför Karl Ludvig besökte honom. Nicklasson var alls icke berusad utan befann sig endast i ett upprymt sinnestillstånd, som lätt slog om i vrede och då utlöste massor av förolämpningar mot den enarmade slakterimästaren.

— Hej, ropade Jägmästarn, när Karl Ludvig hälsade. Välkommen hit, pojken min!

Framför honom stod Nicklasson uppsträckt, en ganska ståtlig företeelse av grov manlighet. Tvärklippt, lätt grånat mörkt helskägg, med mustascherna högt uppvridna, åtstramade gråa ridbyxor och blanka stövlar. Man kunde mycket väl förstå, att Jägmästarn icke ville lägga bort titlarna med köpingens övriga slaktare.

— Du kommer för att hälsa på, fortsatte herr Nicklasson. Men först ska du ha litet till livs, min gutt! Frukosten ska vara i ordning snart. Och inte heller har du sett mitt fina charkuteri. Om jag bara finge skälla ett tag till på den förbannade Helgesson! Hallå där — han vände sig mot en av husets dörrar, där en kvinnogestalt blivit synlig — vi blir två till frukosten!

— Hör nu, avbröt Karl Ludvig. Hör nu, fabbro Necklas…

Men eftersom Jägmästarns sjätte sinne alltjämt arbetade, blev Karl Ludvig avbruten så fort han uttalade orden ”hör nu”, och det visade sig även i fortsättningen, att Jägmästarn passade dessa ord precis som en målvakt gör med en fotboll, då den hotar att komma i nätet.

Att låna pengar är en svår konst, om vilken ännu ingen vetenskapsman eller annan sakkunnig person utarbetat vägledande broschyrer, varför alla irrande lånesökare äro fullständigt hänvisade till sin egen uppfinningsförmåga och talang. I alla andra ämnen får den fattiga människan stöd och råd i överflöd, men när det gäller detta enda spörsmål, finner han, då han kastar förtvivlade blickar omkring sig, endast kalla ansikten och slutna läppar. Filosoferna tiga, författarna tiga, affärsmännen tiga, och ekonomerna ha endast att svara: låna om möjligt icke!

Liksom alla andra var Karl Ludvig därför hänvisad till sin egen talang, och denna var mycket oövad. Han saknade all [ 212 ]skådespelarbegåvning, och för övrigt skulle knappast någon sådan ha hjälpt hos farbror Nicklas, emedan denne tydligen ägde en fenomenal skicklighet i att hålla tillbaka människor, som ville låna pengar av honom. Karl Ludvig var häpen över detta, först och främst häpen över otacksamheten och sedan över den djävulska metod, Jägmästarn använde för att blåsa bort allt tal om detta slags affärer.

Karl Ludvig fick intaga en god frukost.

— Välkommen i mitt tjäll, pojken min, hälsade Jägmästarn vid helan.

— Skål, fabbro, svarade Karl Ludvig, som så fort supen halkat ned, sökte överraska herr Nicklasson genom att hastigt yttra:

— Hör nu…

— Du tycker om svinfötter, min gutt! Här har du saltade och där har du griljerade. En liten halva!

Härefter ledde herr Nicklasson samtalet in på sin rörelse, ojade sig en smula över de dåliga tiderna men yttrade sedan helt optimistiskt, att man finge göra utav sakerna vad man kunde och se framåt samt akta sig för att se tillbaka.

— Hör nu…

— Men du, Karl Ludvig, du som är stadsbo — nu skall du se, att vi här på bondbygden också kan göra fina charkuterivaror. Vi säljer på eran fina stad, du!

När Karl Ludvig hade lagt den ena handen över den andra i det ögonblick, då herrarna reste sig från bordet, och på detta sätt visat sin tacksamhet mot alla goda gåvors givare, vände han sig till Jägmästarn med en liten bugning och sade:

— Tack, fabbro Necklas för go mat å dryck. Jag kommer emellertid för att…

— Hälsa på mej! Du hederspojke! Tala inte om mat och dryck. Du kan väl begripa, att jag vill ta emot dej hederligt för all hygglighet, du har visat emot mej. Men nu skall vi, fanden besitta, titta på mina marker, mitt slakteri och min lilla granna affär. Tjo!

Och han slog Karl Ludvig kraftigt på axeln, så att denne kände sin mage skaka. Härefter ledde han ut den överrumplade anförvanten till ett stall, där Karl Ludvig fick se på blanka hästbakar [ 213 ]och vajande svansar, vilka snärtade fram och åter för att få bort flugor; därefter fick han lukta på den stora svinstian, där rosiga trynen bökade och smackade i väldiga tråg, sedan fick han se slakthuset, där den enarmade och röde herr Helgesson, mumlande förbannelser, avlivade en liten kalv, varefter Jägmästarn med ögon, som strålade av triumf, förevisade honom sin lilla vackra charkuteriaffär. När Karl Ludvig kom in i denna, kunde han icke låta bli att smacka med tungan. På de vita väggarna hängde vackra, skära korvar; infernaliskt väl utskurna köttstycken voro smakfullt placerade på marmordisken, och de finaste skinkor och syltor doftade så ljuvt, att Karl Ludvig, fastän han knappast åter kunde vara hungrig efter promenaden, kände sig mera än sympatiskt stämd mot den lilla prydliga affären. Den intresserade resenären tänkte, att han väl vore förlorad, om han icke koncentrerade sig på sitt ärende, men hur det nu var, orkade han icke mer än en gång till bringa lånefrågan på tal.

Detta sista försök planlades med en för en så bottenhederlig man som Karl Ludvig ovanlig list och fintlighet. Nu skulle han börja med att tala om korvarna, låtsandes som om han icke ämnade sysselsätta sig med något annat, än vad han såg omkring sig, och så plötsligt rikta en snabb stöt mot farbror Nicklas hjärta och plånbok.

— Ett rektit grant charkuteri, sade Karl Ludvig helt stilla. Så fina körvar där hänger! Jag skulle nog be fabbro om ett par körvar, om jag inte tänkte be om någet…

— Lisa, dundrade Jägmästarn på ögonblicket, ta ner… vill du ha rökt eller kokt medvurst, gutten?

— Nej, jag säjer, flämtade Karl Ludvig i en iver, som om han sökt springa fatt ett tåg, jag säjer, att jag skulle be fabbro om en körv eller e sylta, om jag inte… som fabbro vet…

Med en fenomenalt snabb rörelse sände emellertid Jägmästarn, vars målvaktsegenskaper nu firade lysande triumfer, den hotande bollen i väg just i rätta ögonblicket.

— En sylta också, Lisa, ropade han med åsklik röst. Något skall du ha, pojken, för allt du hjälpt mig. Slå in det vackert Lisa!

När Karl Ludvig efter en stund avlägsnade sig från Jägmästarn, [ 214 ]hade han med sig på färden ett större paket, innehållande en kokt medvurst och en rökt sådan, vilka trängdes med en randig sylta. Det sista Karl Ludvig hörde, då han stod i begrepp att lämna gårdens grind, var en förbannelse, utslungad av Jägmästarn mot den enarmade slakterimannen:

— Hut, din krabbsaltare! Men tacka din gud för att ja ä vid gott lynne…

— I är värre än fan själv, men lämnar jag eran affär så vet jag, att I går i putten, för I kan inte själv hålla reda på…

Pang!

En tom ölbutelj singlade över gården och krossades mot de knaggliga stenarna. Karl Ludvig avlägsnade sig skyndsamt mot stationen, behärskad av de sällsammaste känslor. Han kände sig dels hugnad och vänligt omhändertagen och dels utsparkad av den egendomlige anförvanten, vars genialitet Karl Ludvig dessutom icke kunde låta bli att beundra, medan han köpte biljett till nästa lånestation.

Pensionatskurken, som expedierade biljetten, blickade skarpt på de skära paketen, Karl Ludvig bar under armen, när han med sakta, guppande gång lämnade biljettluckan.

Min fete broder har försäkrat sig om mera ambrosia, tänkte Pensionatskurken. Esse oportet ut vivas, non vivere ut edas!

Karl Ludvigs nästa besök gällde tant Malin, den tunna, svartklädda och sura dam, för vilken han en gång förklarat betydelsen av det mystiska ordet ”tips”. Han erinrade sig nu, att tant Malin tyckt, att ordet lät, som när man lockar på höns. Åja, nog hade de lockat på hönsen alltid, men vilka svarta och stinkande ägg hade icke dessa förbannade fjäderfän värpt åt delägarna i den Gyllene triangeln! Dock hade tant Malin icke blott blivit skonad från förlust utan tvärtom lycklig vinsttagare, varför hon alltså borde vara tacksam och hjälpa sin i bekymmer komne släkting, som så lyckosamt gått henne tillhanda.

Trots vad som nyligen passerat åkte Karl Ludvig i en tämligen hoppfull sinnesstämning bort till tant Malin i Okna Brätthult, [ 215 ]där denna anförvant innehade en diversehandel. Han fann en öde station med matt solsken på en plan, där tre jättemjölkflaskor stodo i rad, och framför dem en stationsföreståndare, som vilt svängde sin röda flagga liksom till varning för ett pågående sprängningsarbete. Med sitt paket i handen nalkades Karl Ludvig diversehandeln, där han i en liten skrubb, som endast upplystes av ett fönster, liknande ett snålt öga, fann tant Malin, tunnäst och svartklädd som vanligt, sysselsatt med att avskumma de sista gräddfläckarna från mjölken i en bunke.

— Nej se, alla mina dagar, suckade tant Malin. Är du kommen desse vägar?

Karl Ludvig utbredde sin stora famn och tryckte den tunna tanten till sitt hjärta.

—— Ja, jag har kommet för å tala ve Malin, svarade Karl Ludvig med stark stämma och öppen blick.

— När tant Malin hörde dessa ord, ”tala vid Malin”, tycktes hon icke i dem finna något ledsamt, såvitt Karl Ludvig med sina små snabba ögon kunde upptäcka vid en blixtbesiktning av tantens anletsdrag. Men om Karl Ludvig trodde, att tanten var belåten, så räknade han fel, ty tant Malin var så fylld av grämelse över att hon vid realisationen av aktierna måst släppa till en liten summa av de betydande vinster, som hon tidigare inhöstat, att tant Malin alls icke kunde tänka sig något sådant, som att Karl Ludvig kommit till hennes avlägsna diversehandel för att begära en penningförsträckning. Att tantens ansikte avspeglade en så tämlig jämnhet i lynnet berodde på att hon önskade försöka förlåta Karl Ludvig för att denne dragit henne in i affärer, som fått ett sådant snöpligt slut. Tant Malin kämpade alltså en inre strid, medan hon kände sig famnas av den väldige anförvanten. Hon hoppades hela tiden, att himlen skulle skänka henne kraft att vara vänlig.

— En tår kaffe tör du väl vilja ha, sade tant Malin och bjöd Karl Ludvig att stiga in i hennes lägenhet, till vilken man kom genom att vandra ett par lömska trappor ned från butiken.

— Så stig på då och var välkommen, inbjöd tanten, varvid Karl Ludvig fick erfara samma sensation av skrämsel som alla andra, vilka gått ned mot den lilla dörren till hennes rum.

Man hajade till, lik en människa, som av misstag gått ut genom [ 216 ]en glasdörr i femte våningen för att stanna på balkongen, medan det i själva verket icke finns någon balkong utan endast ett bråddjup.

— Husch, hoppade det i förbifarten ur Karl Ludvig, när den lömska avsatsen togs.

— Ja ja, trappan, ja ja, ursäktade sig tanten.

Karl Ludvig steg nu in i den ganska nätta lägenheten, där en doft av gammalt tyg och vatten från Köln blandades med dunster av specerier. Han visste icke rätt varför, men ett betryck lägrade sig över hans hjärta. Detta lättades icke ens av en gök i en klocka, som helt opåräknat stack ut huvudet och nervöst guckade tre gånger på varandra, påminnande besökaren, att han endast hade en timme till sitt förfogande, innan han skulle fortsätta färden till lantbrukaren Daniel Tomasson, kallad farbror Daniel.

Vid kaffet satt tant Malin nästan hela tiden och vaggade med överkroppen, som om hon haft värk. Karl Ludvig, som väl behövde den lilla förfriskningen, tog väl för sig, allt medan tanten vaggade och ibland liksom sög på en karamell. Hon pressade nämligen ihop och skilde de tunna läpparna, så att det smällde, men Karl Ludvig kunde ju icke veta, att såväl vaggningen som sugningen voro tecken på en hjärtats kamp med vilda passioner.

— Å Malin mår nuförtiden? inledde Karl Ludvig, i det han smackande åt en kaka.

— Åjo, jag tackar. En annan skulle väl kunna må ändå bättre, om…

Tant Malin satte plötsligt händerna för ansiktet och började snyfta. Karl Ludvig blev förskräckt.

— Malin gråter, sade han vänligt, nästan ömt. Ä Malin olöckli? Varför gråter Malin?

— Du, skälvde tanten, du Karl Ludvig frågar varför en annan gråter!

— Säj ut, dä lättar, föreslog Karl Ludvig, alltjämt omtänksamheten själv.

Men detta ville tanten alls icke göra, ty hade hon sagt rent ut, då hade hon misslyckats i sin inre strid. Därför torkade hon sina tårar, gick upp och ställde litet i ordning på locket till ett orgel[ 217 ]harmonium med två trampor, överströdda med en mängd röda, små rosor i linoleumkomposition.

— Ack, jag kom att tänka på de lycklige dagar, suckade så tant Malin, rätt nöjd med att ännu icke ha riktat några mördande förebråelser mot släktingen.

Karl Ludvig, som endast undantagsvis var romantiker, gav sig i detta ögonblick hän och inbillade sig, att tanten tänkte på en för länge sedan död hjärtanskär, om vilken man hört talas inom släkten. Den vänlige mannen greps av medkänsla med sin i livet ensamma gamla frökentant.

— Bäst som sker, Malin, sade han tröstande. Det får en väl ändå tro.

Tant Malin, som uteslutande tänkte på pengarna, förbittrades på nytt, ja, hon nästan kom i jäsning över anförvantens likgiltighet för olyckan. Hon utbrast, likväl modererande sina ord:

— Förluster är svårt ändå, ändå! Åja…

— Ja, medgav Karl Ludvig, som nu genom tantens yttrande växlats in på sitt ekonomiska spår. Förluster av alla sörter ä svåra. Jag har också gjort en förlust.

Tant Malin blickade förvirrad upp och letade förgäves efter det svarta sorgbandet på Karl Ludvigs solida gråa kostym.

— Har Karl Ludvig fått ledsamma inberättelser, frågade hon, farbror Anton…

— Jag menade mina förluster på spekulationer, sade Karl Ludvig öppet och klart. Jag kom hit för å tala med tant Malin…

Nu kunde emellertid tant Malin icke längre vara så lugn; hon satte sig ned, började dels att vagga med kroppen, dels att smälla med sina läppar och därtill storgrät hon, under det hon klagade:

— Tala inte om det! Tala inte om det! För då säger jag saker, som jag inte vill säga Karl Ludvig. Å, hur grymt det var med den förlusten, den förlusten… Hur styggt det var… En annan hade just en så jämn liten slant…

Äntligen föllo fjällen från den förhoppningsfulle släktingens ögon. Han förstod nu, vad tant Malin menade, och i samma andetag begrep han, att allt hopp var ute. Han ämnade icke ens göra ett försök till övertalning utan beslöt sig för att tacka tant [ 218 ]Malin och bryta upp. Göken guckade i detsamma en gång med det hesa ljudet av en verklig sorgegök.

— Du bor ju ännu hos den snälla fru Tillberg, sade tant Malin, då de båda anförvanterna åter kommit upp i den lilla affären. Och då äter du väl någon gång hemma såsom förr i de lycklige dagar. Tag med desse konservlådor.

Hon räckte Karl Ludvig ett litet paket, innehållande en låda i med amerikansk lax och en liten ask med rökt sill. Sedan avskedshälsningar utbytts, begav sig den nu verkligt modlöse vandraren i väg mot den ödsliga stationsplanen för att därifrån fortsätta sin irrande färd bland de hårda människorna. Mörkret hade kommit, och regnpärlor glimmade på tågets rutor. En grammofon var uppställd i tredjeklasskupén, där Karl Ludvig satt med två matvarupaket i taknätet. Grammofonens ägare hade beslutat sig för att roa de gäspande medpassagerarna, och i ett nu fräste det till, varpå sången smattrande annonserades av en grov basbaryton:

— Pärtont tläktrrregiterr — ur Göteborgtrrrevyn, intungen av operett-tångarrren Nilt Attarton.[1]

Karl Ludvig lyssnade till sången, helst som den handlade om en man med ett invecklat släktregister. Perssons mödor att lösa sina genealogiska gåtor beskrevos utförligt i kupletten, och desslikes hur han misslyckades i sina ansträngningar. När det gick upp för herr Persson, att han var svärson till sig själv, då tröttnade P. och greps av sinnesförvirring. Den tokiga kupletten hade emellertid en vemodig klang i Karl Ludvigs öron, ty han hade i dag blivit skakad i sin tro på blodsbandets kraft och betydelse. Han kände sig lik en forskningsresande, som dragit ut för att finna infödingar av ariskt blod på en plats, där det efter alla beräkningar bör finnas sådana, men i stället möter en grinande, svart människoätarstam.


  1. Grammofonspråk: Perssons släktregister. Ur Göteborgsrevyn. Insjungen av operettsångaren Nils Assarson.