Kvartetten som sprängdes/Kapitel 55

←  Kap 54

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 55. Smedjan och Trädgården — Junker Morgonröd och Nattens Drottning

Kap 56  →

55
Smedjan och Trädgården — Junker Morgonröd och Nattens Drottning

— Jag undrar, om jag vågar anförtro er något, sade fröken Åvik när de träffades i Klosterparken.

— Mig, svarade den unge mannen med majestät. Jag är tystlåtenheten själv, när det gäller.

— Det var bra, svarade fröken Åvik. Det jag har att säga är just inte så viktigt, men när herr Erlandsson häromdagen varit hemma, så kom jag att tänka på en dikt, som jag lämnade in för så förfärligt längesedan. Men jag hörde aldrig av den.

— Hur längesedan, fröken Åvik. Ungefär bara. Ungefär!

— Ja, det är väl två år sedan eller så. Jag fick aldrig något svar i brevlådan.

— Sådant händer, svarade Cello med en plötslig partisk vrede för den unga damens räkning. Man har nog sina tag av nonchalans på tidningarna ibland. Vad hette dikten?

Fröken Åvik rodnade, men såg honom rakt i ansiktet, då hon svarade:

— Den hette Nattens Drottning. Vi har ett sådant träd därhemma. Det blommar bara en natt om året. En riktigt underbar blomma!

Medan samtalet pågick, tyckte Cello, att fröken Åvik verkade så märkvärdigt nyfiken och intresserad. Skulle det vara möjligt ändå, tänkte den unge mannen, som i flickans ögon kanhända trodde sig läsa mera än vad som verkligen fanns att läsa där. De talade om allt mellan jord och himmel, men till slut måste fröken Åvik gå sin väg. Innan hon skyndade bort, tog hon ett löfte av Cello, att de skulle råkas två dagar därefter, bara för den lilla diktens skull.

Var tusan är ingenjör Planertz, tänkte herr Erlandsson ännu en gång, när han avlägsnade sig från parken.

Som barn hade Bengt Erlandsson en gång följt en kamrat hem till dennes bostad, som var belägen i ett litet hus inne på en gård, där det fanns en smedja. Kamraten hade först visat Cello sin insektssamling, därefter sin frimärkssamling, varpå han bett honom följa sig ut. De hade då gått till smedjan, där för tillfället rådde stort larm. I allt det svarta syntes svarta gesäller springa omkring varandra med långa tänger i händerna, En röd eldstråle sköt ut från ässjan, där med dån blästern drogs. Blänkande ögonvitor och vitglödande järn, vilka sedan bleknade till en matt rosenfärg och slutligen mörknade som en aftonhimmel, gav liv och färg åt den sotiga tavlan. Det blev alldeles svart för Bengts ögon, när han passerade igenom denna arbetets lilla värld, och han kände sig som en blind, ty gossarna kommo utifrån solskenet. Bäst de nu gingo i mörkret under bruset från blästern och en klang i gammal valstakt från släggorna på städet frågade Bengt kamraten, vart de skulle hän. I detsamma kände gossen, att han gick på kolstybb och slaggstoft i en smal gång, och plötsligt lade han märke till att en rektangel var uppritad i den mörka luften framför honom, alldeles som med de finaste streck på en svart tavla. Strecken voro icke vita, utan de lyste som av ett grönt solsken eller av en grön bengalisk eld. Nu bullrade kamraten framför honom; en port slogs upp. Alldeles bländande i sin yppiga grönska och beglänst av det klaraste julisolsken, låg en liten trädgård framför de två gossarna. Synen verkade överväldigande på Bengt, särskilt som den uppenbarat sig så oförmodat. Det var något strålande i tavlan med dess höga, förvuxna blomsterstänglar, dess yviga trädgårdssängar, dess fladder av vita fjärilar runt omkring, medan ihållande lärksång hördes ovanför, och hela den lilla örtagården susade vid en mumlande sång av flugor, bin och humlor.

Denna uppenbarelse glömde Bengt aldrig mera i livet.

Han hade lagt märke till att minnesbilden från smedjan och trädgården framkallats för hans inre syn några gånger, då han efter mörk ledsnad hade blivit tröstad eller häftigt glad. När han nu kom från sitt möte med fröken Åvik, kände han samma känsla av ljus, som han känt den gången i smedjan, framför den öppna lilla trädgårdsporten, eller i varje fall en med denna känsla så starkt besläktad, att en grann tavla sken i hans inbillning och med sin glans färgade hela Cellos omgivning under hans vandring genom gatorna. Ett vänligt vemodsljus vilade över de mest vardagliga ansikten, han såg på sin väg. En poliskonstapel, som gick med tung långsamhet och svängde ett par stora vita vantar i luften och lyfte ett par jätteskodon från gatan, bar drag av människovänligt intresse i sitt anlete under kasken. Det var som om han skulle ha sagt: jag skall nog veta att skydda din hemlighet! En gammal fröken i en affär, som just höll på att skylta, när Cello gick förbi fönstret, placerade bland små leksakssparbössor och väderkvarnar en docka med ansiktsrosor och mun av ljuvlig sötma; den gamla affärsidkerskan tittade genom rutan på Cello, och han läste i dessa menande ögonprickar i ett vissnat anlete: jag måste skylta om och göra fint just i dag!

I parken stod en karl i blå blus och med ett frånstötande, buttert ansikte; han var sysselsatt med en hink och en spade. Men Cello såg en karl med ett mycket hemtrevligt ansikte framför sig och utkastade i förbigående den vänliga frågan:

— Det ser i alla fall ut, som om sommarn kommit tidigare i år än förra året.

Karlen spottade, grinade och fortsatte sitt arbete, i det han mumlade:

— Tidigare! Jaså, den har det! Det vet väl annars hela världen, att den är senare i år, än den har vatt på en mansålder.

— Tja, så kan man misstaga sig, min gode man, svarade Cello muntert. Den är bra, när den kommer i alla fall! Godmiddag, godmiddag!

Hinken slamrade, och karlen kastade en föraktfull blick efter den fåvitske mannen, men det gjorde drömmaren alldeles detsamma; hade han också kastat en sten på Cello, skulle denne ha tagit den för en blomma.

Cello hade blivit trollad till en yngling, nästan till ett barn, men den arme hade ingen aning om detta utan tyckte, att allt var, som det borde vara, när han märkte, att företeelserna runt omkring, levande eller döda, underordnade sig, gjorde sig till bisaker för den stora huvudsaken.

Men den fina och doftande atmosfären omkring den lycklige mannen gick något förlorad vid besöket på redaktionen, inför vars lilla personal Cello dock kände sig starkare och mera jäsande än förut, och till vilken han lämnade flera lysande prov på uppsluppet skämtlynne. Den gamle korrekte medarbetaren Löf, en inbiten ungkarl med lika bestämda vanor som en välskött klocka, fick av kamraten ett slag på axeln med tillropet, att han skulle ruska upp sig och gifta sig.

— Du kan ju börja själv, morrade Löf, med ett sarkastiskt leende.

— Ingen dag vet man, när man börjar, sade Cello hemlighetsfullt men ångrade strax sin barnslighet, ty han kom plötsligt att fasa för att hela hans glädje kanhända var byggd på en dåraktig inbillning. Han slog därför om med följande ord:

— Husch, ja! Jag får säga dig, att uppmaningen gäller mig själv lika mycket som andra.

— Den kärring man inte har, den låter en sova ostörd på vilsoffan efter middagen, svarade Löf med ett skratt, därmed på fri hand tillverkande ett ordspråk, medan han på papperskorgen upphängde en gul snusnäsduk till tork.

— Det är sant, svarade Cello inifrån sitt rum, medan han i hemlighet tänkte, att kärringar vore en sak men änglar en annan. Löfs hjärta är förtorkat, menade han. Han går ännu i Smedjan och har inte sett Trädgården.

Den alltför optimistiske Cello ville göra mera än sitt bästa för att söka skaffa tillrätta Nattens Drottning. Han undrade först, om inte fröken Åvik slarvat med genomläsningen av tidningarna; därför ställde han sig först att bläddra i arkivet. Han letade som en katta letar efter sina dränkta ungar, nosade i vartenda hörn av bladen, jamade framför varenda spalt för att locka fram verserna, men han fick icke reda på dem. Då vände han sig till den fete lille notischefen, men denne ritade endast ett jättefrågetecken i luften, och därefter utförde han en annan pantomim, föreställande en hand, som kastar ett manuskript i papperskorgen. Var Märta Åviks dikt vorden en låga och därefter intet, så var ju heller ingenting att göra åt saken, men Cello, som var en energisk natur och såsom förälskad dubbelt energisk, beslöt sig för att göra ett besök i Idiotlådan.

En sådan poeternas tårlösa grav finnes nästan på varje redaktion, dit ju alltid en mängd diktalster i bunden eller obunden form inlämnas. En del av dessa manuskript komma upp till sätterierna och inflyta i bladet, men många av de insända bidragen skärskådas av trötta blickar, varefter de vandra till papperskorgen, sedan till soplåren och slutligen till elden, där förintelseprocessen äger rum. En del alster hamna däremot i Idiotlådan. Dessa bestå ibland av saker, dem man tvekat på och därför tillsvidare kastat undan, men även av underbarheter och kostligheter, som blivit ditlagda under demoniska leenden eller uppsluppna skratt.

När Cello nu gick till Idiotlådan, om vars befintlighet han det första året icke haft en aning, nalkades han den icke som till exempel Löf, med pekoralavnjutarens lätta gång och lystna blickar. Han nalkades den i kärlekens namn, med en känsla av ridderlig partiskhet för en möjligen kränkt väninnas skull. Det var emellertid som att sitta på kanten av en trollsjö och fiska galenskaper med bara fingrarna. I varje ögonblick nappade det en tokighet, och ibland var den stor som en gädda, ibland mindre, grann som en forell, och Cello fiskade med iver, utan att ur det glittrande stimmet få upp vad han sökte. Där funnos vårdikter, skrivna med flickstilar och med de otroligaste naiva vändningar, vilka gjorde tvetydigheter av oskuldsfullheter; där funnos höstdikter, så sentimentala och med ett så komiskt bildspråk, att läsaren icke kunde låta bli att släppa till ett leende, som kom från hjärtat. Där funnos inbilska artiklar, där våldsam självgodhet i förening med total brist på talang åstadkommit fullständiga raketnummer av omedveten humor, och där funnos andra alster, författade med spelad flärdfrihet och doftande av den friskaste dumhet och egenkärlek.

Cello, som någon enda gång förut suttit vid kanten av denna trolska sjö med alla dess skimrande djävulsfiskar, överraskade sig plötsligt med att le. Detta leende dog på hans läppar, när han plötsligt fick upp ett papper, som var fullskrivet med verser, dem han strax kände igen. Han rodnade i sin ensamhet. Äntligen hade förklaringen på Junker Morgonröds gåtfulla försvinnande kommit. Han läste, och blev ännu rödare i ansiktet:

Rid ut, rid ut, Junker Morgonröd,
i den vinande vinden, som biter i kinden,
och svinga ditt svärd till ett blänkande slag!
Mången skönlockig mö uppå kransade ängar,
mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
där du hälsar på färden i riddareskick…

— Åj, åj, åj, suckade Cello, ty Blamageguden uppenbarade sig ett ögonblick med sina klara kinematografiska bilder. Men kärleken räddade honom från grubbleriet och skammen.

Det här var just inte meningen. Jag skulle ju leta efter Nattens Drottning, den kära flickans dikt, tänkte han, nu något lugnare.

Cello begynte åter sitt fiske, och det nappade alltjämt galenskaper och tokerier, men han hade icke letat så länge till, förrän han plötsligt fick jättenapp. Det satt ett hjärta på kroken. Han hade funnit Nattens Drottning, och denna hade sålunda vilat sida vid sida med Junker Morgonröd i Idiotlådan. Deras unga själar hade träffats förut. Deras hjärtan hade legat och slumrat tillsammans.

Med en smäll stängde Cello lådan och stoppade sitt rov i fickan. Utan att ännu ha tagit del av diktens innehåll, kände han sig som en oskyldigs försvarare. Han hade liksom befriat en för sinnessjukdom orättvist misstänkt från galler och bevakning, han hade givit luft och ljus åt en skendöd. Flickans dikt värmde i plånboken, där den nu på nytt låg tryckt intill Junker Morgonröd. Med största frimodighet och glädje marscherade Cello ned till stadsfullmäktigesammanträdet, som varade till bortemot klockan tio på aftonen. När han åter ensam satt vid den lätt gungande gröma kupans ljus på redaktionsbyrån för att göra i ordning och uppsända referatet, tog han upp den lilla dikten mellan behandlingen av två ärenden.

Denna dikt, som var skriven av en nittonårig flicka, var särdeles kantig och vardaglig. Där funnos en mängd oformligheter och löjligheter, vilka icke ens mycket nådiga ögon kunde underlåta att se. Men fastän detaljerna voro omöjliga, strålade det ett ljus från Nattens Drottning direkt till Cellos hjärta.

Han stoppade åter papperet i fickan, fast besluten att låta införa bidraget, sedan han med egen hand gjort några korrigeringar. Dessa skulle göras omärkligt, som när någon restaurerar en altartavla, föreställande Maria på vita kuddmoln med alla änglarna runt omkring. Förbättraren skulle gå fram med den försiktigaste hand. Detta visste nog kärleksguden, som stod lutad över herr Erlandssons axel, medan han skrev:

Anslag till en bil för brandkåren.

Drätselkammaren hade hemställt att stadsfullmäktige måtte besluta om beviljande av ett belopp på 8,260 kronor för inköpande av en personbil…

— — —

Nattens Drottning, ljuvt du öppnar dina kalkar,
vacker i vår lilla sal.
Endast för en natt du så förvandlar
till ett paradis vår sal…