Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/20 Cap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  19. Cap. Om fängelsebrott, och them, som fångar wärja, eller släppa.
Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen.
av Jacob Albrecht Flintberg

20. Cap. Om hemfrid och rån.
21. Cap. Om almän Landsfrid, och wägafrid.  →


[ 303 ]

20. Cap.

Om hemfrid och rån.

1 §.

"Går någor med berådde mode, at skada göra, hem til annan, i thes gård, eller hus, ehwad the stå inom, eller utom gård, och han them sjelf äger, eller hafwer lof eller lego för sig; eller går han i annars farkost eller skjepp, ware sig hyrdt, lånt eller egit, och dräper ther Bondan sjelf, hans folk, eller gäst: tå skal han, som thet gjorde, och alle the, med honom i samma wilja och gjerning woro, mista högra hand och lifwet. Gjör han annan skada, med sår, blånad, eller blodwite; plichte för edsöres brott, som framdeles sägs. Samma Lag ware om then, som i lika upsåt öfwerfaller någon på wäg eller gato, och honom förföljer i annars mans hus, gård eller farkost, tit han sin [ 304 ]undanflycht tager, och ther skada å honom gör, eller kastar, eller skjuter efter honom, så att thet träffar, sedan han i gård, hus eller farkost kommen är."

P. St. Hwad med edsöre förstås, XXIII: 1 MB. Sker wåld i annars trägård, XX: 10 MB; å allmännt embetsrum, XVIII: 9 MB.

S. F. I 20 C. 1 § MB. är edsöresstraffet förwandlat till ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, samt 100 daler böter till treskiftes; orkar han ej böta; arbete därutöfwer i 4 månader. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 590. Allan then frid och rätt man äger i sinom gårde, then bör man ock hafwa så mycken och godan i sitt skip. 1667 den 12 Junii, Kongl. Sjölag, 27 Cap. SkipmannaBalk, Just. W. p. 496. Pröfwas någon af förrig wrede, uppsåt och hämngirighet, annan öfwerfalla, slå eller såra inom borgen, miste hand, lif och lösören; och warde därtill lifsstraffet med något hårdare skärpat, om han mord eller dråp gjordt hafwer. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 21 §, Just. W. p. 1158. Då under edsöresbrott såramål föröfwas, böra, förutan edsöresstraffet, såramålsböterne särskilt utsättas och de brottslige åläggas, häldst lagen icke på något ställe förmår, att sådane böter, som understundom kunna öfwerstiga den i 23 Cap. MB. på edsöresbrott i allmänhet, utom ärans förlust, utsatte penningepligt, genom denne sednare skola förswinna eller därunder begripas, utan fast mera af lagens uttryckeliga stadgande i 20 Cap. 8 § MB, att om i sådant edsöresbrott, som där omtalas, såramål, kommer, därföre utom edsöresstraffet dubbelt pligtas bör, följer, att i andre edsöresbrott, för såramål särskild pligt efter lag äger rum. 1774 den 19 Maij, KB. Ugglas, 3 T. p. 220: Börandes 1774 års Kongliga Bref, då edsöre och såramål på en [ 305 ]gång inträffa, destomera tjena till efterlefnad, som genom Kongliga Förordningen den 20 Januarii 1779, någon anann ändring uti allmänna lagens stadgande i mål af slik beskaffenhet ej blifwit gjord, än endast i anseende till den för edsöresbrottet förut stadgade förlust af äran. 1781 d. 6 Apr. KB. ibid. Och då KB. den 15 Januarii 1741, hwarigenom förordnat är, det mera än ett slags straff ej må den brottslige warda ålagdt, likwäl icke hindrar, att fästningsarbete kan, enligt flere lagens rum, med annan bestraffning förenas; Så skola såramålsböter i edsöresbrott alltid, i brist af tillgång, förwandlas till spö, ris, eller fängelse wid watn och bröd, efter det uti 5 Cap. StraffB. utsatte beräkningssätt. 1794 'den 7 Martii, KB. Norell, p. 84. I följd af 1774 års KB. äro wederbörande Underdomare skyldige, att, wid undersökning om edsöresbrott, utreda antalet och beskaffenheten af sår och åkommor, för hwilke de brottslige komma att med laga böter anses. 1774 den 4 Julii, KGl. Åbo HofRätts Univ. Salonii Saml. 2 T. p. 74. Uti ett förekommit så beskaffat mål, att en twistat med en Enka, om företräde till besittningen af ett hemman, det de till hälften hwardera bebodde, och för det hon sökt köpa hemmanet till Skatte, samt till dess underhållande antagit en dräng, af långo wräkt och ondt uppsåt, att drifwa drängen från hemmanet, och därigenom göra henne oförmögen det att behålla, gådt in till Enkan och slagit drängen wid örat, samt widare, då Enkan stigit emellan, först twänne gånger henne sparkat, och sedermera twänne resor på golfwet kastat, hwaraf Enkan bekommit ett stort blodsår, ansågs denne brottslige, hafwa, genom detta sitt förfarande emot Enkan, på hwilken hans ondska ägde sitt afseende, brutit samma frid, som om han wid det tillfället slagit drängen blodsår, så wida lagen uttryckeligen nämner, att den, som af berådt mod, [ 306 ]att skada göra, går hem till en annan, och då slår Bondan, hans folk, eller gäst, hafwe brutit edsöre, och att följakteligen, när det ej eller kunde lända honom till lindring, att han icke genom slag tillskyndat Enkan förenämnde blodsår, utan att sådant skedt genom fallet, då han henne på golfwet kastat, han böra såsom en edsöresbrytare pligta. 1741 den 1 Apr. KB. Jusleen, p. 77.

Anm. Fråga kan blifwa om icke de rum, som någon wiss Societet hyrer, för att där pläga sina öfwerläggningar, kunna anses lika privilegierade med egna rum, så att t. ex. om en handtwärkare i wredesmode och uppsåt att skada göra, begifwer sig till Embetsgillet, för att där med hugg och slag öfwerfalla sin Embetsbroder, han efter 20 Cap. 1 §. MB. bör anses – Abrahamsson i dess Anm. till LandsL. pag. 693 uppgifwer en Kongl. Swea HofRätts Crim. Resol. dat. den 2 April 1695, till bestyrkande däraf, att om hemhjon, då det blifwer näpst af sin husbonde, tager sin undanflygt till annans gård, och husbonden detsamma förföljer och där slår, dit hemhjonet tagit sin undanflygt, bör det ej räknas för edsöresbrott, utan i fall husbonden oskäligen näpsat sitt hemhjon, han därföre pligta efter allmän lag; Likaledes uppgifwer Arnell, i dess Anm. till StadsL. pag. 695, en Kongl. Swea HofRätts Criminal Resol. dat. den 29 Maij 1727, hwarigenom en, som för att hämnas, i wänlighet bjudit annan hem till sig, och honom där med hugg och slag illa handterat, blifwit ansedd för edsöresbrytare, hwarmed wår nu gällande lag, enär uppsåtet kan bewisas, i 21 Cap. 6 §. MB, medelst orden ehwar det häldst är, äfwen instämmer. Efter den esprit, som rådde wid lagskipningen, innan 1736 års Lag utkom, war edsöre icke brutit, då sår, blånad eller blodwite ej syntes, utan pligtades för kindpustar, skuffande, stötande och mera dylikt, hwaraf ej sår, blånad eller blodwite orsakades, såsom för hemgång, se [ 307 ]Abrahamsson, p. 693. Till ett annat förhållande gifwer ej heller 20 Cap. 1 § MB. tydelig anledning, ehuru misstag hos en och annan domare kan wara möjeligt. I 21 Cap. 6 § MB. stadgas uttryckeligen, att blånad eller blodwite bör wara slagit, om det skall anses för edsöre, samt huru annor wåldsam gerning anses skall. Till förekommande af sjelfhämnd är i Presusen stadgat, att den som bewisligen hotar någon annan, att å honom begå wåldsgerning, bör ställa inför domaren pant eller borgen, hwaraf sedermera, i fall hotelsen wärkställes, den lidande njuter skadeärsättning, och därest den stälde pant eller borgen utgör högre wärde, återstoden tillfaller de fattige. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 533–537 §§. På ungefärligen lika sätt förhåller det sig i England. Se Blackstone, l. c. 18 C; äfwensom i 176 Art. af Kejser Carl den 5:s Peinliche Halsgericts Ordnung, wid sådant förewettande, den hotande är ålagd arrest, intill dess han stäldt nöjaktig borgen; Och har jag funnit ett prejudicat på dylik händelse i Swerige, i så motto, att Ryttaren Dufwa, och hans hustru, hwilka hotat att mörda Secreteraren Joh. Fr. Schantz Enka Anna Ursilia Scheffer och hennes Måg Gustaf Fr. Rothlieb, medelst K. B. till Sw. HofRätt den 3 Julii 1712, ålades för sig ställa säkerhet, att de dädanefter hwarken wille eller skulle fullfölja sådant sitt onda jättande och förargeliga utlåtelser.


2 §.

"Gjöres ingen skada i gård, hus eller farkost, utan warder man dragen, eller drifwen therut med wåld, och sker sedan å honom sådan gjerning, ware lag samma."

[ 308 ]S. F. Edsöresstraffet i 20 Cap. 2 § MB. är förwandlat till ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, jämte 100 dalers böter till treskiftes, samt i brist af botum, arbete därutöfwer i 4 månader. 1779 den 20 Janurii, KF. MW. 11 T. p. 590.


3 §.

"Löper then, som hemma är, ur hus, gård eller farkost, tå han ther beskydd hafwa kan, och får skada, eller får then skada, som sitt beskydd ther söka wil, förr än han tit kommer, tå är ej edsöre brutit."


4 §.

"Nu går en eller flere, hem till annan, och wilja honom, eller them, som i hans gård äro, skada gjöra, äntå att the ej gitta; böte tå hwar för sig fyratijo daler för hemgång. Slå the ock något sönder, eller förderfwa; gälden skadan åter."

P. St. Huru ransakning efter tjufgods bör anställas, LII: 2 MB.

S. F. Gränselinien för Bohus Län i Swerige, och en del af Aggerhus Stift i Norrige, slutar sig uppå Hisö eller Hangsö uti Kornsjön, hwaräst Dals land begynnes; Och höra af Lappmarken Utzjocki och Enara Sochnar samt Teno by och Falltorpet till Swerige, och Kautokeino och Afjowara till Norrige. Umeå, Vapst, Ran och Granbyns Lappar, lyda dels under Swerige, dels under Norrige, allt efter som deras Skatteland äro belägne på Swenska eller Norrska sidan om Fjällryggen och Rikslinien. Hwilken af bägge Rikens undersåtare, som fördristar sig på något sätt, att förfördela och förolämpa den andra sidan [ 309 ]inöfwer den nu faststälde Riksgränsen, skall ärsätta skadan och arbeta en wiss tid på närmaste Fästning, allt efter sakens omständigheter. 1751 d. 21 Sept. GränseTractat, 6 Art. Jämnför 1, 2, 5 Art. MW. 5 T. p. 3432. Till 20 Cap. 4 §. MB. kan såsom undantag gälla, de af Regeringen, dels påbudne, dels tillåtne visitationer, hwilka wid answar ej få wägras eller hindras, ssåom af Biskopar och Probstar, hos presterskapet och åhörarne i deras Stift och Contracter. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 24 Cap. 8, 19 §§, Just. W. p. 1054, 1057; af Collegium Medicum och Medicinae Doctorer, hos Apothekare. 1799 den 12 Febr. Kgl. Regl. för Apothekare, 12 §, samt KB. den 11 maij 1736, Bredberg, 1 T. p. 175; i afseende på Ryttare- knekte- och båtsmannsmonderingar, hos Rust- och Rothållare. 1723 den 15 Oct. KF. MW. 1 T. p. 396; hos dem, som olofligen idka handtwärk, eller så kallade Bönhasjagningar. 1720 den 27 Junii, Kongl. SkråOrdn. 10 Art. 20 §, MW. 1 T. p. 214; Af Bokhandels och Boktryckeri-Ombudsmannen i Boklådor, Boktryckerier och LånBibliothequer. 1802 den 23 Febr. Kongl. Instruction för HofCantzleren, 2 §; å Postjakter emellan Ystad och Pomern, till utrönande, huruwida private bref medföras. 1785 d. 9 Nov. Kongl. Taxa. Se mitt Arbete om Städernes inkomster, p. 471; å Winkällare, Krogar och Caffehus, huruwida gäster sig där uppehålla under förbuden tid. Se BönedagsPlacaterne och Öfwerståth. Kunng. den 26 Febr. 1732, MW. 2 T. p. 968; efter till krigstjenst förfallne personer, som sig undanhålla. 1802 d. 7 Apr. Kgl. Wärfn.Stadga, 19 §; efter rymlingar ifrån krigstjenst eller fästningsarbete. 1752 den 7 Julii, Kongl. Resol. på St. Besw. 50 §, MW. 5 T. p. 3287; hos dem, som förmenas hysa förbudne öfwerflödswaror. 1794 den 1 Januarii, K. F. [ 310 ]14 §; efter lurendrägeriwaror. 1799 den 6 Apr. KF. 8 Art. 2, 3, 4 §§; samt handel därmed och upplag däraf i Skärgårdarne. 1798 den 19 Junii, KF; efter oloflig brännewinstillwärkning eller försäljning, i allmännhet. 1801 den 24 Nov. KF. 31, 32 §§, samt särskilt i Städerne Stockholm och Götheborg. 1802 d. 9 Martii, KF. 10 §. Om wederbörandes skykldighet, att wid dylika visitationer legitimera sin behörighet, samt det answar som drabbar dem, i fall de sig därwid wåldsamt förhålla, se ofwanföre 18 Cap. 9 §, MB. pag. 289–294.

Anm. I 8 Art, 2 § af Kongl. Förordningen till förekommande af lurendrägeri coh tullförsnillning, dat. den 6 Apr. 1799, förbjudes det, att, till störande af medborgares hemfrid, anställa visitation efter lurendrägeriwaror nattetid, eller sedan det mörkt blifwit, samt i 31 § af Kongl. Förordningen den 24 Nov. 1801, och 10 §. i Kongl. Förordn. den 9 Martii 1802, är det förbudit, att anställa visitation efter oloflig brännewinstillwärkning, före klockan 5 om morgonen och efter klockan 9 om aftonen, utan undantag af årstid, hwilket med lika billighet tyckes böra sträcka sig till alla andra lagliga undersökningar, såsom efter tjufwar, bönhasar etc. etc. Något särskilt straff är ej utsatt, däräst en dylik visitation om natten eller i olaga tid anställes; men första följden kan wäl skäligen ej blifwa annan, än att hela Actus anses ogild, därest ock lurendrägeriwaror eller brännewin skulle anträffas, och den sednare, att Beslagaren bör beläggas med böter för obehörigt beslag. Likmätigt ett Franska NationalFörsamlingens Beslut, daterat den 19 Julii 1791, bör den Policebetjent eller Embetsmann, som i Frankrike anställer olaglig husvisitation (visite domiciliaire) i skadestånd gifwa mindst 100 Livres, och dessutom anses med särskild näpst, om wåld eller brott därwid föröfwas. Code [ 311 ]des Juges de Paix, 1 T. p. 182; men sker sådan visitation, äfwen i laglig wäg nattetiden, utom i det fall då en brottslig träffas å bar gerning, äger han i följd af National Församlingens Beslut den 19 Sept. 1792, ej allenast rättighet, att till sitt förswar widtaga alla utwägar, som äro i hans magt, utan böra äfwen upphofsmännen till ett dylikt försåt, af Publique Actor tilltalas och straffas, såsom den personliga frihetens förstörare. ibid. 372. nemligen med fängelse utan umgänge med andre (années de gêne) på 6 eller 12 år. Code des Delits et des Peines, 634–640 Art. Medelst ett Rescript, daterat den 21 Januarii 1797, (L. Fogtman, l. c. 6 T. 9 Afd. p. 12) är det äfwen i Danemark förbudit, att nattetid anställa visitation efter oloflig brännewinstillwärkning.


5 §.

"Nu kommer man til annan i hans hus, gård eller farkost, och sker slagsmål them emellan af brådskilnad; ther är ej edsöre eller hemfrid bruten; utan så är, att han går bort wred, och kommer sedan åter med fullt uppsåt att skada göra, och thet fullbordar; pröfwe doch Domaren af tid och omständigheter, om thet under then bråda skilnad räknas må."

P. St. Att för såramål i bråd skilnad böter den hälften mindre, som först slagen blef, XXXV: 5 MB.

S. F. Edsöresstraffet i 20 Cap. 5 § MB. är förwandlat till ett års fängelse å fästning, med eller utan arbete efter omständigheterne, samt 100 dalers böter till treskiftes: Orkar han ej böta; arbete därutöfwer i 4 månader, 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 590.


[ 312 ]

6 §.

"Kastar någor in i annars mans hus, gård eller farkost, sten, stång, eller annat, at thermed skada gjöra; böte fem daler. Kommer sår theraf; böte dubbelt, och thertil för såramålet, som Lag säger."

P. St. Kastas af wårdslöshet något öfwer plank eller tak, XXVIII: 1 MB. Huru för såramål bötes, XXXIV, XXXV MB.


7 §.

"Hwar som griper, bastar eller binder någon oförwunnen, utan uppenbar missgjerning, ther han må gripas och hächtas före; then hafwer brutit edsöre. Tager man annan med wåld utur egit, eller annars hus, eller af gato, wäg eller annorstädes, och förer bort emot hans wilja, i fängelse, eller til annan ort; ware Lag samma, äntå at han ingen annan skada gjorde."

P. St. Bysättes någon utan skäl: VIII: 9 UB. Om annan med wåld fasttages, och ögon utrifwas, eller han stympas, XII: 3 MB. Göres wåld å dem, som skeppsbrott lidit, XXI: 3 MB; å dem, som gripit fånge, XIX: 2 MB. Att tjuf må gripas, då stulit gods å färsk gerning finnes, XL: 8, LII: 1 MB: likaledes den, som beträdes, att nyttja falskt resepass, XXVIII: 14 BB.

S. F. Edsöresstraffet i 20 C. 7 § MB. har blifwit förändrat till ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, samt 100 dalers böter till treskiftes, och i brist af botum, 4 månaders arbete därutöfwer. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 590. Twingas någon med wåld till krigstjenst, eller ock att recapitulera; ware [ 313 ]karlen därföre fri, och förbrytaren böte 33 Riksdaler 16 sk. till treskiftes, samt hålles ett år i fängelse å Fästning med eller utan arbete, efter omständigheterne. Orkar han ej böta; blifwe sådant fängelse med 4 månader ökat. Är han Officerare eller UnderOfficerare; hafwe tillika förwärkat tjensten. Griper eller häktar Wärfware sjelf någon karl; straffes som sagdt är. Förmås någon wåldsamligen att swärja krigsmannaeden, då han wärfningens laglighet bestrididt och undersökning begärt, eller hindras den anwärfde att öfwer wärfningen klagan föra, eller handlar Wärfwaren emot den anwärfde swikeligen; warde Officer eller UnderOfficer degraderad, första gången på 3 månader och andra gången på 6 månader, men tredje resan miste han tjensten alldeles. Förbryter sig Corporal eller Soldat i dessa delar; straffes första gången med 20, andra gången med 32 och tredje gången med 40 par spö. Föröfwar annan än krigsmann slikt brott; pligte allt efter thy hwad Lag förmår. I alla såramål, gälde förbrytaren ock läkarelön, hinder, all kostnad och skada, samt därtill för sweda och wärk. 1802 den 7 April, 'Kongl. Stadga om Wärfn. 39 §. Jämnför 6 Cap. 16 § i 1798 års Kongl. KrigsArtiklar, KB. den n10 Aug. 1768, Ugglas, 2 T. p. 56, saqmt 8, 14 §§ i Kf. den 1 Dec. 1727, MW. 1 T. p. 739, och 1 § i KF. den 18 Aug. 1731, ibid. 2 T. p. 907. Hwilken, som annorlunda än tillåtit är, någon griper eller häcktar, eller därom befallning gifwer; straffes med tjenstens förlust, 33 Riksdaler 16 sk:s böter, och ett års fängelse å fästning. Orkar han ej böta; hålles därutöfwer i 4 månader å fästning. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 9 Cap. 16 §. Wid enahanda answar, får ej Officer eller UnderOfficer, eller annor wid de Regementer och Corpser, hwilka icke äro i Garnizon förlagde, lämna militairisk handräckning att gripa [ 314 ]någon till Regementet eller Corpsen icke hörande person, utan så är, att Konungens Befallningshafwande, Domstol eller Kronobetjent sådant äskar, eller ock den, som gripas bör, inom slagit Läger eller Skeppsbord sig uppehåller: i hwilken händelse, så wida denne wore utom KrigsStaten, han genast skall till wederbörande Stads- eller Kronobetjent öfwerlämnas. ibidem, 17 §. Jämnför Högstsalige Konung Gustaf den 3:s Puncter till 1786 års Riksdag, p. 10. Sedan Kgl. CommerceCollegium, på Rådmannens och Präsidis i Stockholms HallRätt Sweders anhållan, försändt gossen Anders Carlsson, utan något öfwerbewist brott, på behagelig tid till Spinnhuset, ärhöll CommerceCollegium för denna sin åtgärd en alfwarsam föreställning; hwarjämte Kongl. Maj:t i Nåder förklarade sig hafwa funnit, det hwarken instämma med inrättningen af Spinnhuset, hwaräst ringare brottslige inmanas till lagligit straff, eller med det hägn och beskydd, samt fri och säkerhet, Lagen uti 20 Cap. 7 § MB. och sjelfwa Regeringssättet hwar och en tillägga, att någon utan öfwerbewist brott, och således utan ransakning och dom inmanes på Spinnhuset, det ware sig under namn af förbättring och aga, eller hwad annat namn därå gifwas må, utom det förenämnda af ett lagligit straff, ej att förtiga de många eftertänkeliga följder, det i annan händelse kunde hafwa, både i anseende till föräldrar och barn, samt att wrångsinnade förmyndare, kkulle gifwas öppen anledning till missbruk. 1756 den 7 Julii, KB. till Commerce Coll. Jämnför Riksd. Tidn. 1756, N:o 21, p. 83. Som Kongl. Maj:t inhämtat, huruledes Besökaren N å en resande anstält obehörig kroppsvisitation, och i flere afseenden wåldsammeligen sig uppfört, och sådant wore i högsta måtto straffbart, samt icke öfwerensstämmande med den frid och säkerhet, hwar och en af Konungens undersåtare äga borde; så befaldes GeneralTullarrendeSocieteten däröfwer hålla noga hand, att de [ 315 ]under dess tillsyn warande Tullbetjente, med saktmod och anständighet wid visitationer förrättade deras sysslor, och hwarken i en eller annan måtto någon förolämpade, så kärt dem wore, att undgå laga answar och straff. 1778 den 30 Januarii, KB. Ugglas, 3 T. p. 121. Jämnför 17 Cap. 7 § i 1776 års Kongl. Landtulls St. MW. 10 T. pag. 694. Sedan Länsmannen O. S. sig emot Hofjägarne C. och H. K. i så måtto förgådt, att, enär de, efter undfången skriftelig befallning af Hofjägmästaren Grefwe C. v. F, warit i Roslagen på skytteri, till att för Kongl. Hofwet göra lefwerants af skogsfogel, men icke ägt därjämte Konungens Befallningshafwandes pass eller påskrift å Hofjägmästarens Ordres, Länsmannen, som ansedt dem och den i deras följe warande Rotmästaren J. C. för löse och oförpassade personer, bemälde Hofjägare C. och H. K. med handklöfwar och J. C. med rep binda och fängsla låtit, den förre jämwäl sålunda fängslig till Kronofogden i orten 1 ¼ mil borrtfört; Så förklarade Kongl. Maj:t, att som Hofjägarene C. och H. K. icke warit, efter Kongl. Förordningar, föresedde med annat pass än skrifteliga ordres af Hofjägmästaren, dem Länsmannen, såsom okunnig om riktigheten, ej förstådt sig på, och han icke med någon ifwer eller af ondt uppsåt funnits hafwa i detta tillfälle felat, utan det emot Hofjägarne och Rotmästaren skedde förolämpande, syntes endast hafwa härrört af Länsmannens nit för dess sysslas alfwarsamma fullgörande; Alltså borde Länsmannens förseende för den gången ej annorlunda beifras, än att han, genom Landshöfdingen, feck en alfwarsam föreställning, att för sådan oförsigtighet sig hädanefter till wara taga, och tillika därstädes göra oftabemälde Hofjägare C. och H. K. afbön. 1751 den 31 Januarii, KB. till S. H. R. Sedan Majoren Baron G. S, i anledning af Fältwäbeln L:s obestyrkte anmälan, [ 316 ]att hafwa af Munsterskrifwaren J. F. H. med oqwädinsord blifwit ofredad, låtit H, oaktat han till angifwelsen nekat och KrigsRätt begärt, den 25 Martii 1792 i häckte insätta, samt dagen därefter med 12 fucktel extrajudicialiter afstraffa, och answar därföre af H. å Baron G. S. blifwit yrkat; så förklarade Kongl. Maj:t desse af Baron S. i tjensten begångne misstag och felaktigheter, till hwilke det af H. ohemult åberopade lagrum 20 Cap. 7 § MB. ingalunda wore lämpeligt, ej heller hafwa härrört af uppsåt samt sådan uppenbar wårdslöshet och oförstånd, därå tjenstens förlust på längre och korrtare tid borde föllja, utan fastmera wore att anse, såsom tillkomne från förhastande och öfwerilning, under den då, wid Högstsalige Konungens sidsta sjukdom allmännt rådande bestörtning, på hwilken grund, samt med anledning af 1 Cap. 12 § RB. jämnförd med 36 §. i 1685 års SjöArtiklar, Baron S. känndes skylldig, att umgälla sitt felaktiga förhållande med förlusten af 6 månaders den tiden innehafd lön, samt att för Mönsterskrifwaren H:s lidande till honom betala 500 Riksdaler. 1794 den 6 Junii, Kongl. Maj:ts Utslag. Hwad angår J. A. C:s emot H. gjorde angifwelse, att hafwa låtit honom i häckte inmana; så alldenstund det af SlottsRätten, till H:s fällande åberopade 20 Cap. 7 § MB. omtalar den händelse, då någon oförwunnen, utan uppenbar missgerning, där han må gripas och häcktas före, borrtföres emot sin willja i fängelse eller till annan ord, men härwid de omständigheter sig förete, att H, då han i B:s hus i dess rätta wärf stadd warit, blifwit af J. A. C. utdrifwen och skiljd ifrån den egendom han, med B:sbegifwande, ärhållit till säkerhet för sin hos B. ägde fordran, haft rätt, att söka publiquet hägn, när han icke wille eller kunde sig sjelf förswara: Att för H, till winnande af slikt ändamål, annan utwäg icke war, än att söka biträde af närmaste wakt emot J. A. C:s öfwerwåld, [ 317 ]särdeles då J. C:n, hwilken åtföljt H, blef slagen och sårad: Och att J. A. C. endast några timmar, och således allenast så lång tid, som fordrats för H, att kunna transportera de återstående effecterne ifrån B:s Attelier, uppehöllts i arresten; Fördenskulld och emedan J. A. C. icke war oförwunnen, utan tagen å bar gerning, att hafwa wålldsamhet och fredsbrott föröfwat; Ty finner Kongl. Maj:t, att Lagens ofwannämnde stadgande icke warit till H:s förhållande lämpeligt; I anseende hwartill och då H. icke gått widare, än att i laglig wäg inställas i sina af J. A. C. kränkta rättigheter, och således till något answar därföre sig icke skylldig gjort; Kongl. Maj:t pröfwar rättwist, med ogillande af SlottsRättens gifna utslag, förklara honom H, fri så wäl från Fästningsstraffet, som den honom ådömde pligt och kostnadsärsättning till J. A. C. 1801 den 15 Dec. Kongl. Resol. I anseende till Båtsmannen S. H. Ä:s hustru M. C. H, som Kongl. Götha HofRätt ansedt efter 20 Cap. 7 § MB. såsom förwunnen, att flere särskilde gångor, med tillhjelp af qwinnspersonen A. M. N, hafwa bundit sin mann till händer och fötter, samt därunder snus, aska och sand öfwer hela ansigtet på honom slagit, förklarades det åberopade lagens rum icke lämpeligit, emedan, enligt ransakningens föranledande, ,S. H. Ä. ofta af starka drycker warit öfwerlastad, och då henne illa handterat, så att hon troligen widtagit denna utwäg, till att förekomma hans wåldsamma förhållande emot sig. 1787 den 5 Febr. Kongl. Rådk. Prot.

Anm. I Preusiska Lagen, 2 T. 20 Afd. 1083–1094 §§ afhandlas, huru de böra straffas, som begå menniskostöld, (Menschenraub) hwilket under namnet plagium, så ofta i Romerska lagen förekommer. Ibland menniskotjufwar räknas speciatim obehörige och wåldsamme wärfware, samt de, som [ 318 ]uppsnappa andras barn, för att antingen uppfostra dem i annan Religion eller med dem utöfwa tiggerier. Sådane menniskotjufwar hållas till fästnings- eller tuckthusarbete, intilldess den borrtröfwade åter bekommit friheten, hwarefter de ytterligare dömas till 3 a 10 års fästnings- eller tuckthusarbete.


8 §.

"Pinar man någon, at thermed twinga honom till bekännelse i någon sak; tå är ock edsöre brutit, och plichte han dess utan för såramålet, ther sådant ther i kommer."

P. St. Pinas någon till bekännelse, XVII: 36, 37 RB.

S. F. Det i 20 Cap. 8 § MB. utsatte edsöresstraff, är förändrat till ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, jämte 100 dalers böter till treskiftes, samt i brist af botum, arbete därutöfwer i 4 månader. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 590.


9 §.

"Rånar man, och med fullt wåld tager af annan, i hans hus, gård, skepp, å gato, eller å wäg, något hwad thet hälst wara kan, mer eller mindre; miste lif sitt."

P. St. Tages med wåld, eller göres onyttigt för annan jord, hus, skog, watn eller watnwärk, XVIII: 1 JB. Röfwas, till lands eller watn, XXI: 1 MB; wid wådeld, watunöd, fiendes anfall, i pest och farsot, XXI: 5 MB.

S. F. Den, som rånar och tillika bryter edsöre, miste högra hand och lif sitt; men eljest, när rånaren tillika slagit och sargat den andre, och han för rånet till döden dömes, bötes intet för sårandet eller annan wåldsamhet. 1699 den [ 319 ]20 Maij. KB. till G. H. R. ang:de Rånsmännen Isac Ericsson, Michel Larsson och Pehr Andersson. Se Nehrmans Jurispr. Crim. pag. 378. Jämnför 23 Cap. 1 §. MB. Finnes någon af Konungens Hoffolk så wanartig, at han androm dess gods och egendom afhänder; sker det inom Borgen, ware straffet för hwad det är, han med wålde tager, mer eller mindre, till döden. 1687 den 16 Dec. Kgl. Hof Art. 5 Cap. 70 §, Just. W. p. 1173. Om fartygs Befälhafware med wåld tager Lots, eller dess medhjelpare med sig utrikes, anses han som en tjuf och rånsmann, samt straffes till lifwet. 1798 den 29 Oct. KF. 12 §. Djerfwes någon anfalla den, som under sin hand och wärjo hafwer Hofwets penningar, kök, källare, eller hwad och hwem det då är, och honom med hugg och slag, sår, rån eller öfwerwåld antasta, för mat, öl, lön, kläde eller rednings skuld, som honom ej tilldelt eller bestådt är, miste sitt lif. 1687 den 16 Dec. Kgl. HofArt. 2 Cap. 24 §, Just. W. p. 1159. Rånar man och med wåld tager af annan, i eget eller främmande land, på gator, wägar eller andra ställen något hwad det häldst wara kan, mer eller mindre; warde wåldswärkaren hängd. 1798 den 31 Martii, Kgl. KrigsArt. 8 Cap. 2 §. Tager Officer eller UnderOfficer under Durchmarche och Tåg, med wåld proviant eller fouragepersedlar; warde degraderad på En till 3 månader. Gör det någor af mannskapet; straffes med spö ifrån 15 till 30 par, efter omständigheterne: hwardera fylle äfwen skadan. ibidem, 12 Cap. 7 §. Soldaten O. O. D. hwilken utöfwat all den wåldsamhet, hwilken utgör egenskapen af rån, nemligen att han slagit J. J, tilldragit halsduken så hårdt, att han ej kunnat tala och däraf samt slagen dånat, fordrat penningekatten och densamma eftersökt, men af orsak, att den hade igenom en söndrig ficka nedfallit i klädningen, ej kunnat igenfinna, uppå J. J:s föregifwande, att han qwarlämnat [ 320 ]katten hos sin Swåger, tagit J. J:s kappråck till bewis, att han war i rätt ärende stadd, den dock J. J. fådt tillfälle återtaga, hwarpå Soldaten D. till J. J:s Swåger sig begifwit; men ej fådt penningarne, samt således i anseende till moraliteten af gerningen warit att anse, såsom den där begått rån, ehuru en blott händelse, emot hans wilja, hindrat honom, att åtkomma den wåldfördes penningar; förklarades hafwa rätteligen gjordt sig skyldig till det i 20 Cap. 9 §. MB. utsatte straff; men blef af gunst och nåde, i stället för lifsstraffet, dömd till 40 pars pö och 3 års fästningsarbete. 1785 den 11 Julii, KB. till S. H. R. Återtager någon med wåld af Tullbetjente det gods, som under beslag blifwit anhållit, miste lifwet. 1774 den 15 Junii, Kongl. Segl. Ordn. 29 §, MW. 10 T. p. 325. Jämnför 20 C. 2 § i Kgl. LandT. St. den 19 Sept. 1776, MW. 10 T. p. 700. Rånas något ur skepp, af dess redskap eller annat gods, i hamn eller öppen sjö; ware den skada enskildt dess som den drabbar, och njute ingen återgäld därföre, utan så är, att de tillförene annat sins emellan samtyckt och slutat hade, eller ock den som rånade, tager sig någon orsak, som allom i gemen angår, ehwad den är sann eller osann, då det som rånades, skall gäldas af skepp och gods, som därigenom frigjordes. Tages ock skepp och gods alldeles borrt, och Skepparen löser det åter för wisst pris, och sätter sig eller någon annan i borgen, intill det betalt blifwer, slik lösen gånge lika öfwer skepp och gods, efter marketalet. 1667 den 12 Junii, Kongl. Sjölag, 14 Cap. SjöskadeB, Just. W. p. 520. Jämnför 3 Art. 6 §. i Kgl. HafweriSt. den 2 Oct. 1750, MW. 5 T. p. 2987. Sedan Kgl. Swea HofRätt, medelst utslag den 2 Oct. 1794, under åberopande af 20 Cap. 9 §. MB. dömt Soldaten E. L. ifrån lifwet, såsom den där, sedan han af ledsnad att [ 321 ]lefwa, för at begå mord och aflifwas, ställt sig i försåt för Pigan A. L. S, och henne ej allenast med en sten i hufwudet illa slagit, utan ock med en tälgknif orsakat flere sår och blodwiten, samt då hon det oaktat från honom borrtsprungit, till sig tagit ett knyte med inneliggande skorpor, som hon efter sig på marken qwarlämnat, och såmedelst skulle hafwa föröfwat rån; så förklarade Kgl. Maj:t E. L:s brott desto mindre böra anses för rån, som hans å A. L. S. föröfwade wåldsgerning i sitt sammanhang fattad, uppenbart utwisade, att föremålet därmed allenast warit att afhända henne lifwet, men icke den egendom hon möjeligen kunnat med sig hafwa. 1795 den 19 Januarii, Högste Domst. Prot.

Anm. I 23 Cap. Edsöres B. St. L. stadgades lifsstraff, om det i Staden röfwades till ett öres wärde, sedan det i wård blifwit ringt, men 20 markers bot, då det rånades om ljusa dagen, hwilket i så måtto war förståndigt, att det war swårare efter hjelp om nattetid, än om sjelfwa dagen, då folket ännu wistades på gatorne; men denna förståndiga lag, war förenad med en stor absurditet i bewisningssättet, emedan det i förra fallet fordrades 6, och i det sednare 2 witnen, att öfwerbewisa Rånsmannen, utan att Lagstiftaren därwid eftersinnade, huru swårt, om icke omöjeligt det war, att i skymning eller nattetid, igenkänna och kunna anskaffa 6 witnen, och huru föga sannolikt det war, att missgerningen i så stort antal personers närwaro kunde föröfwas. – Misstager sig någon, och rånar annan, än den han tänkt, det befriar honom ej ifrån ordinarie straff, alldenstund det han gjort, härhört af ett elakt uppsåt, och förtjenar således samma straff. Rånar någor af en rånsmann, det han af annan rånt, och sådant sker i uppsåt, det för sig att behålla; så ehuruwäl Rånsmannen ingen skada lidit af [ 322 ]det, att han mistat det honom ej tillhördt; likwäl ock emedan den sednare ej kan sägas hafwa detta gjordt till att rätta, hwad den förra illa gjordt, utan allenast sig på olofligt sätt att rikta, och således warit lika arg och ondskefull, som den förre, så straffas han också som en Rånsmann. Abrahmsson, pag. 717; hwilket jämwäl öfwerensstämmer med lagens esprit i 24 Cap. 8 § MB. där dödsstraff utsättes för den, som af misstag dödar en annan. Orden i 20 Cap. 9 § MB. fullt wåld, wisa, att lockande, hotande, eller ägarens otidiga räddhoga, icke göra brottet till rån. Det fordras äfwen, att den egendom rånaren will draga under sig, bör höra någon annan till; ty det anses ej för rån, om man med wåld tager sin egendom, som någon annan warit berättigad, att behålla hos sig, till dess ägaren rätt för sig gjordt. Den det gör, pligtar blott 20 daler S:mt, wid de händelser, som i 20 C. 14 § MB. nämnas. Jämnför Nehrmans Jurispr. Crim. p. 377. Huru för sjelfpantning bötes, se 1 C. 4 § UB. Att både korrt efter wår nu gällande Lagboks utgifwande och äfwen i sednare tider, i anseende till mildrande omständigheter, Rån blifwit afstraffadt, i stället för dödsstraff, med högsta kroppspligt, såsom 28 dagars fängelse wid watn och bröd, samt lifstids arbete i Marstrand, 40 par spö och wisse års Fästningsarbete, samt i alla fall uppenbar kyrkopligt. Se KK. BB. till S. H. R. den 12 Febr. 1741, den 6 Januarii, 1744, d. 13 Julii 1748, den 14 Aug. 1771, samt Kongl. rådk. Prot. den 11 Januarii 1771 och 1 Maij 1786. I Preusiske Staterne anses icke rån med dödsstraff, i annat fall, än då den rånade därigenom lifwet tillsätter. Betjenar rånsmannen sig endast af skrämsel, så belägges han med 8 till 10 års; men har han därmed förenat slag eller annan wåldsamhet 10 till 15, och om den rånade till lem blifwit skadad, ifrån 15 årigt till lifstids fästningsarbete, samt i alla [ 323 ]fallen spöslitning wid bestraffningstidens början och slut. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 1187–1192 §§. Hwarje wåldsamt anfall å öppen gata eller wäg, anses för rån, däräst icke den förolämpande lagligen gitter bewisa motsatsen ibidem, 1206 §. Allt öfwerwåld å allmänna gator eller wägar, i medborgares hus, resandes wagnar, skepp, coffertar eller resedon, å allmänne eller enskilte postbärare, som sker i Frankrike, i afsigt att mörda eller röfwa, är, enligt ett Franska Regeringens Beslut den 29 Nivose i Republiquens 6:te år, med dödsstraff belagdt. Code François Republ. 2 T. p. 282, Code Pénal, 727 728 Art. Med ordet robbery, som swarar emot Swenska ordet rån, förstås i England icke allenast det wärkeliga wåld, som å öppen gata eller landswäg å någons person föröfwas, för att afhända honom dess egendom, utan ock om rånandet sker i dess blotta åsyn, t. ex. om någon, efter föregångne hotelser, wåldsammeligen borrtförer boskap i ägarens eller Wallhjonets åsyn: Om en tiggare, med pistol eller blottad sabel, begär allmosor: om någon i en handelsbod, igenom hotelser, twingar köpmannen, att sälja waror till wisst pris. Blackstone, l. c. 17 C.


10 §.

"Går man i annars trägård, som stängd är, och tager frucht med wåld, och wilja ägaren eller hjon hans thet wärja; kommer tå slag them emellan, och sker å ägaren, eller hans hjon, sår, blånad eller blodwite; ther är Edsöre brutit. Få the annan skada; ligge i tweböte, och för hemfridsbrottet bötes fyratijo daler, som förr är sagd. Sker dråp; miste högra hand och lif sitt."

[ 324 ]P. St. Stjäles ur trägård, XL: 5 MB. Sker inbrott nattetid, XL: 7 M. B. Att för hemgång eller hemfridsbrott bötes 40 daler, XX: 4 MB.

S. F. Edsöresstraffet i 20 C. 10 § MB. har blifwit förändrat till 200 dalers böter till treskiftes. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 591.


11 §.

"Nu kan någor af ondsko, eller af sjelfswåld och öfwermod, hugga neder, förderfwa, eller å hwarjehanda sätt onyttiga gjöra, annars mans fruchtbärande trä, eller såna, som wid thes gård til prydnad planterade äro; rätte up skadan efter mätismanna ordom, och böte för wåldswerkan å hwart trä tijo daler."

P. St. Hugges annars trän, till prydnad planterade, med wilja neder, XIII: 3 BB. Gör någon med wåld onyttig annor manns skog, XVIII: 1 JB. Fördärfwas sådant, som till allmänn nytta eller prydnad uppsatt är, XXI: 9 MB.

S. F. Den som gör åwärkan å annor manns planterade lefwande gärdesgårdar och prydande träd, skall förutan det, som 20 Cap. 11 § MB. stadgar, undergå en söndags stockestraff; då han därjämte kommer att hålla en gren i handen, och å predikostolen kunngöres för hwad brott han stockestraffet undergår. 1777 d. 30 April, KF. MW. 11 T. p. 37. Ett wite af 16 Riksdaler 32 sk. utsattes, hwartill en och hwar, som å den wid Norrtullsgatan i Stockholm planterade Allée någon skada föröfwade, skulle wara förfallen, jämte ärsättning och böter, enligt 20 Cap. 11 § MB, samt att dessutom, till följe af Kongl. Kunngörelsen den 30 April 1777, undergå en Söndags stockstraff, då han därjämte komme att hålla en gren i handen, och å predikostolen [ 325 ]kunngöras för hwad brott han stockstraffet utstode. Äfwen warnades alle, hwilke åkande färdades denna wäg, att icke genom owarsamhet och öfwerdådigt körande, förorsaka någon skada och ohägn å dessa, till Stadens prydnad planterade träd, eller därom satt stängsel, så kärt dem wore att laga answar och skadeärsättnng därföre undgå; Och utlofwades en belöning af 50 Riksdaler till den, eller dem, som låtit sig nyttja till wärkställande af den därå föröfwade wåldswärkan och nidingswärk. 1802 den 12 Maij, Öfwerståth. Emb. Kunng.

Anm. Om någon i Frankrike fördärfwar andras fruktbärande trän, eller olofligen tager barken af dem, dömes han till dubbla böter emot skadeärsättningen, och till fängelse på högst 6 månader. 1791 den 28 Sept. Fr. Nation. Församl. Besl. Code des Juges de Paix, 1 T. p. 287.


12 §.

"Rifwer man, utan rätta nöd, med wåld neder, eller förderfwar, annars mans byggnad eller plank; böte tiugu daler, och för gärdesgård tijo daler, gälde och skadan åter. Bryter eller rifwer man annorledes: böte, som i ByggningaBalken urskildt är."

S. St. Rifwes gärdesgård neder, och släppes fä in i åker eller äng, IX: 5 BB. XLIII: 5 MB. Huru gärdesgård bör stängas, V: 3 BB. Hugges den af ondsko neder, fördärfwas eller borrtstjäles, V: 8 BB.


[ 326 ]

13 §.

"Går man af berådde mode och gjör skada å bonda, eller hans hjon, tå the arbeta å åker, äng, eller andra thes ägor, eller drifwer man, någon ifrån sin teg och ägodel, å annars mans, och gjör honom ther skada; böte fyratiojo daler för wåldet, och ligge såramålet i tweböte. Hugger man med wåld sönder, eller förderfwar annars åkerredskap, fiskeredskap, eller annan redskap, som til hans arbete hörer; böte tiugu daler och åter skadan."

P. St. Gör någon med wåld annars wattuwärk onyttiga, XVIII: 1 JB. Lägges mjärda eller nät i annars fiskewatn, XVII: 3 BB. Stjäles annars fiskeredskap, XLIII: 2 MB. Fiskes olofligen i Konungens enskilta fiskewatn, XVIII: 1 BB. Fördärfwas warggrop, XXIII: 5 BB. Huru för slag och såramål bötes, XXXIV, XXXV MB.

S. F. Icke må någor, utan tillstånd, i fiendens land fördärfwa, ännu mindre förstöra bakugnar, smedjor, brunnar, båtar, åker- kör eller fiskeredskap, fabriquer, trägårdar eller andra inrättningar. Den häri sig förbryter; blifwe, om han är Officer eller Under Officer, degraderad på 2 till 4 månader; men mannskapet straffes med spö ifrån 15 till 30 par. 1798 den 31 Martii, Kgl. Kr. Art. 7 Cap. 5 §. Wid 50 daler S:mts wite förbjudas alla fartyg att segla öfwer not, och wid 10 daler samma mynt, öfwer utlagt nät, jämte skadans ärsättande, för hwilket Lotsar, om de tillstädes äro, böra stå i answar; händer sådant utom eget förwållande, i nödfall eller af okunnighet, ware fri: åliggandes Fiskare, att hafwa wanliga wettar och flytspån på deras fiskeredskap, samt ej långt utkasta not eller nät i trångt farwatn: segelleder och de wanliga ankarställen härifrån undantagne. 1766 den 14 Nov. KF. 1 Cap. 11 §, MW. 8 T. p. 7347. Fördärfwar någon, eller med sten [ 327 ]och grus fyller den ådra, som till fiskens uppgång, på kronans och landets kostnad upprensad är, pligte 20 daler Sm:t, och sätte alltsammans i sitt förra skick. ibidem, 3 Cap. 9 §. Den, som fiskedammar egenwilligt fördärfwar, eller därutur olofligen tager fisk, mer eller mindre, böte dubbelt emot hwad för wåldswärkan och stöld i allmänhet stadgat är. ibidem, 17 §, MW. 8 T. pag. 7360. Kastar någor utur farkost eller båt, sten eller barlast i hamn, nothwarp eller annars å ställe, där fiskebragder nedsättas, och hwarigenom fisket skadas, pligte första gången ifrån 20 till 100 daler S:mt efter omständigheterne, annan gång dubbelt, och tage, om möjeligt är, genast upp hwad utkastat blifwit. 1771 den 24 Januarii, Kongl. HamnOrdn. 3 Cap. 7 §, MW. 9 T. p. 501. Eho, som kastar sten eller barlast i eller nära till notwarp, ehuru ringa det ock wara må, skall därföre pligta 100 daler S:mt, och genast upptaga hwad utkastat blifwit, om sådant är möjeligt. Lag samma ware för den, som död sill eller sillråk i sjön störtar. 1774 den 21 Julii, Kongl. Regl. för NordsjöFiskerierne, 4 Art. 5 §, MW. 10 T. p. 367. Äro fiskare under segel eller annars wid sina fiskeställen i öppen sjö stadde, samt skada eller olycka sker, pligte den owarsamme första gången 10 daler, andra gången dubbelt och förwises Fiskeläget på ett år: sker det oftare, warde för sin tid ifrån Fiskeläget förwist, och ärsätte dessutom hwarje gång skadan. Pröfwas härwid hafwa warit argt och ondt uppsåt, skjutes målet till Domstolen i orten. Försummar någor wid sådane eller andre tillfällen, att räcka hwarannan hjelpsam hand, till räddning i hwad sig göra låter, böte 10 daler. Sker det uppsåteligen, förwises brottet till Domstolen. 1771 den 24 Januarii, Kongl. HamnOrdn. 3 Cap. 6 §, MW. 9 T. p. 501. Till de fiskelekars fredande, som intet buller tåla, warder under den tid de påstå, i synnerhet då sillen wid [ 328 ]stranderne begynner wisa sig, och intilldess fångsten upphörer, samt å den ort, hwaräst fiskare då wärkeligen sysslosatte äro, allt skjutande förbudit, wid 10 daler S:mts wite, utur handgewär, och 200 daler dito mynt, af Canon, för hwarje skott, jämte Bergsprängning, wid lika wite; nödskott eller skott efter Lots, härunder ej begripne. 1766 den 14 Nov. KF. 1 Cap. 9 §, MW. 8 T. p. 7347. Jämnför KK. BB. den 20 Febr. och 14 Nov. 1755, MW. 6 T. p. 4459. Fördärfwar någor i Fiskeläget med wilja annars hus, fiske, fartyg, redskap eller annat, som till dess näring och handtering hörer, böte 10 daler; sker det med wåld, ligge i tweböte, och gälde i bägge dessa fall skadan åter; beträdes någon därmed andra gången, pligte som förr sagt är, och förwises Fiskeläget på ett år; förbryter någor sig således tredje resan, warde för all sin tid ifrån Fiskeläget förwist, och skjute sedan HamnRätten målet till Domstolen i orten. 1771 den 24 Januarii, Kongl. HamnOrdning, 3 Cap. 3 §, MW. 9 T. p. 500. Den som beträdes, att göra åwärkan på watnkonster, uppfordrings och andra Wärk, uti och wid Grufworne, Bergwärken och Bruken, eller att olofligen borrttaga eller fördärfwa jern wid byggnader och konster, som är fästat, fastnaglat eller inmurat, eller ock att afstympa och afhugga jernkedjor, samt läder och hampelinor, som brukas wid Grufworne till uppfordring, eller eljest, den skall pligta första gången med 5 pars spö, eller flere, till 10 par, efter missgerningens omständigheter, som af domaren pröfwas böra: andra gången pligte med 10 till 20 pars spö: men tredje gången straffes han, efter omständigheterne, med 20 eller flere, till 40 pars spö, och uppfylle hwar gång den skada, som däraf förorsakas. Gitter han det ej, pligte då, förutan det här stadgade straffet, då skadan stiger under och till 10 daler, med 4 dagars fängelse wid watn och bröd: går skadan [ 329 ]till 25 daler, med 8 dagars, och om skadan stiger till och med 40 daler S:mt, med 12 dagars fängelse wid watn och bröd. Men går skadan därutöfwer, arbete wid Konungens Slott och Fäste så lång tid, som Domaren pröfwar swara emot förbrytarens missgerning och skadans wärde. 1739 d. 15 Maij, KF. 7 §, MW. 2 T. p. 1491. Bryter någon på de pelare och bergfästen, som till Grufwors bestånd och säkerhet på wissa ställen äro satte, till att uppbära den öfwerliggande tyngden, sedan de en gång blifwit fridlyste och med krona tecknade; straffes med 9 gatulopp och 8 års arbete uti halsjern i Marstrand. 1691 d. 15 Julii, KB. B. O. 1 T. p. 424. Jämnför 32 § i Kgl. GrufweArt. d. 6 Julii 1649, ibid. p. 149. Då det händt, att SkeppsRederierne, både wid sjön och på Warfwen, kunnat af Garnizonsmannskap eller andre arbetare, ärhålla biträde i arbetet, emot lindrigare dagspenning än af sjöfolket; men därutinnan blifwit af de sednare i så måtto hindrade, att desse antingen med wåld, hugg och slag, drifwit de förre ifrån arbetet, eller ock uppstudsat dem, att påstå högre dagspenning; så utsatte Kongl. Maj:t, i anledning af 20 Cap. 13 § MB, enahanda böter af 40 daler S:mt i den förra delen, rörande nemligen wåldet för den eller de sjömänn, som beträddes borrtdrifwa en eller flere af de på fartygen eller wid Warfwen betingade och där sysselsatte arbetare, samt att såramålet wid samma tillfällen borde ligga i tweböte; men förklarade tillika i Nåder, att hwad angeck desse arbetares uppstudsande eller förledande, att påstå högre arbetslön, än hwarom med dem förut warit betingat, komme den eller de sjömänn, som därom blefwo öfwertygade, att efter omständigheterne därföre anes, hwardera med 10 till 20 daler S:mts pligt. 1763 den 3 Nov. KB. till Comm.Coll. MW. 7 T. p. 5640. Nidingswärk wid Boktryckerierne, [ 330 ]då stylar egenwilligt fördärfwas, förblandas, göras defectueueuse, eller bringas i oordning, samt prässar och andre wärktyg uppsåteligen skadas, böra med 40 daler S:mts böter anses, och skadan af den brottslige ärsättas. Orkar han ej botum, pligte med publiquet arbete, och stånde det till Societetens bepröfwande, om en sådan widare må tålas, att wid Boktryckerierne arbeta. 1752 den 12 Aug. Kongl. Reglemente för Boktr. 6 Art. 5 §, MW. 5 T. pag. 3301.


Anm. I Konung Gustaf den 1:stes Stadga af år 1540, Just. W. p. 12, förklarades det wara Nidingswärk, hwarföre, jämte skadans ärsättning, borde bötas 40 mark, (som a 20 sk, hwilket då utgjorde en Mark Ortugs ungefärliga wärde, jämnförelsewis emot wårt nu gällande mynt, se mitt Arbete kallat: Borgerliga Förmoner och Skyldigheter, p. 34, besteg sig till 16 Riksdaler 32 sk, eller mera än dubbelt emot hwad de i 20 Cap. 13 MB. stadgade böter, evalverade efter 3 daler S:mt för Riksdalern utgöra,) om någon med förakt sönderslog eller sönderhögg, annars manns bohagsting, båt, not, nät, mjärdar, fisketyg, wagn, släda, eller hwarjehanda i bondens bo häldst wara kunde, af 3 Marks wärde. – Förstör någon i Frankrike uppsåteligen åkerredskap, som ligga å marken, straffes han, jämte skadeärsättning, och böter, till lika belopp, som skadeärsättningen, åt den lidande, med fängelse, som alldrig får wara mindre än 4 weckor, men efter omständighetrne kan ökas till 6 månader. Code Pénal, 435 Art. – Kgl. Förordn. d. 15 Maij 1739, § 7, här ofwanföre införd, p. 328, 329, wisar möjeligheten däraf, att en brottsling kan, jämte 40 par spö, som är högsta kroppspligt, äfwen beläggas med ett annat kroppsstraff, eller fängelse wid watn och bröd.


[ 331 ]

14 §.

"Nu hafwer man annars mans fä ur åker eller äng intagit, och kommer then, som fä äger, och tager thet åter med wåld; böte tiugu daler. Tager han thet lönliga bort; böte, som i BygningaBalken sagdt är."

P. St. Tager någon hemligen borrt sitt fä, som af annan är intagit, IX: 4 BB.