Lejonet och bromsen
| ← Jagthyndan och hennes afföda |
|
Katten förvandlad till qvinna → |
| Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 192–193 av Ernst Meyer från 1889. |
Lejonet och bromsen.
»Sämsta kräk uti naturen,
Vågar du att nalkas mig?»
Ropar kungen ibland djuren
Ät en broms, som visar sig.
Bromsen sticknas — mindre våller
Eld och låga hos de små,
»Vet du», svarar han, »jag håller
Hvad du vill, att jag skall rå.
Du är lejon, månn’ det säger,
Att du ej är djur som jag?
Fast du flera lispund väger,
Är jag ofta mindre svag.»
Bromsen far, i det han svarar,
Midt på hans Durchleuchtighet,
I det krig, som han förklarar,
Ömsom hjelte och trumpet.
Än han sticks och än han surrar,
Än på rygg och än på lår,
Än kring lejon-näsan hurrar,
Som blir märkt af flera sår.
Mot en djerfhet utan like
Lejonet i raseri
Väpna vill sitt hela rike,
Fyller luften med sitt skri.
Hofvet sig i kulan smyger,
Allmän skräck i landet är.
Drotten sjelf kring fältet flyger,
Liksom jagad af en här,
Fåfängt sig på jorden kastar,
Fåfängt söker skogens hamn;
Hvart han flyr och hvar han rastar,
Bär han kriget i sin famn:
Lika ljud för örat spelar;
Af ett kräk, incognito,
På de aldra ömsta delar
Styng på styng och ingen ro!
Djurens kung i all den ifver,
Som en dödlig smärta ger,
Sjelf sitt sköte sönderrifver,
Tills han maktlös dignar ner.
All den faseliga fejden,
Rytandet så fjerran spordt,
Darrandet af hela nejden,
Hör! hvad allt en broms har gjort.
Store herrar häraf lära
Att ha aktning för hvar man,
Att ej såra någons ära,
Att den minsta hämnas kan.
Hvar en har, hvem han må vara,
Hur man honom kufva vill,
Egen heder att försvara
Och en egen tagg dertill.