Lejonets barn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I Krabban
Lejonets barn
av Erik Axel Karlfeldt
Sång efter skördeanden  →
Ur diktsamlingen Fridolins visor och andra dikter utgiven 1898.


Vi ha arv av vår fader, vi ha märg av hans märg,
och en livsglöd som aldrig blir sval.
Det förnöjer oss att vistas på de stormdigra berg,
men vi trivas ej i trångsinnets dal.

Våra egna förstå ej vår brinnande håg,
och de klaffare höja sina gnyn;
men vi blicka utan fruktan upp mot djurkretsens tåg,
där det tecknar våra öden i skyn.

Se Jungfrun framgångar med bröst såsom torn,
ty vårt sällskap hon åtnjuta vill,
och Väduren tömmer sina gyllene horn
och ger rikedomens håvor därtill.

När solen löper högt genom Tvillingarnes ban,
står vår längtan till vandring och färd;
då draga vi till mötes den gode sankt Urban
och hans svalor i den glittrande värld.

Men i Krävetans tid, om oss luften blir kvav
utav hödoft och blommande lind,
då stiga vi till skepps vid det svalkande hav,
och mot Lyckolands kust går vår vind.

Så vandra vi i kraft och så segla vi i ljus
och strö kring oss de skatter vi fått.
Man anammar oss med glädje i de fattigas hus,
och allt kvinnkön välkomnar oss gott.

Men vår Herre bevare oss för högfärd och skam!
Han stäcke vår man och vårt mod
samt före oss till fållan där han samlar sina lamm,
och till betet vid den himmelska flod!