Liljedahl Swedenborg 1908/6
| ← V. |
|
VI.
Om Swedenborg följt sin vän riksrådet Höpkens
råd att framlägga sina tankar utan att blanda in de
många synerna, så hade han nog vunnit mycket åt sin
själfviska fördel. Men han var ingen själfvisk natur.
Den inre nödvändigheten öfvervann alla yttre hänsyn.
När Swedenborgs rykte som andeskådare nådde samtidens främste tänkare, Immanuel Kant i Königsberg, skref denne — särskildt med anledning af fjärrskådningen i Göteborg 1758 — till Swedenborg och begärde närmare upplysningar. Kant erhöll intet svar på sitt bref, emedan Swedenborg ämnade utgifva ett särskilt verk om sina syner, hvilket också sedan utkom. Åtta år senare utgaf Kant sin skrift “En andeskådares drömmar“, och han har där inga milda ord om den svenske siaren, som han hedrar med titeln “arkefantasten bland alla fantaster“, och hvars verk (Arcana Celæstea hade Kant läst) anses vara “åtta kvartband fulla af vansinne“. Dock medger Kant, att Swedenborg genom ingifvelse kommit till flera resultat, som han själf endast nått genom strängt tankearbete. Kant ville ej förneka möjligheten af en andevärlds närvaro men han ansåg saken obevisad, och filosofien borde akta sig för att blanda sig i så dåligt sällskap som andeskådarnos. “Gyckel, det må vara grundadt eller ej, är ett kraftigare medel in något annat att hålla tillbaka sådana innehållslösa forskningar“, heter det i nyssnämnda skrift, och Kant förklarar sig till sist skämmas öfver, att han ägnat saken någon uppmärksamhet.
I Sverige ha många röster höjts mot Swedenborgs andeskåderi, och några år efter hans död strängade Kellgren, som enligt Atterboms uppgift ej läst en rad af Swedenborgs skrifter, sin lyra med den elaka hymnen till »fånen» — i dikten »Man äger ej snille för det man är galen». Och sedan Fryxells biografi utkom öfver Swedenborg, torde siaren allmänhet inom våra dagars Sverige gälla som ett exempel på den gamla satsen, att snille och galenskap gränsa intill hvarandra.
Det är icke svårt att förstå sådana angrepp som Kants och Kellgrens. Båda sågo förvisso kring sig flera sjukliga yttringar af en osund Swedenborgianism och spiritism för att kunna återhålla sin stränga dom öfver den förmente upphofsmannen. Därtill kom att deras tid ännu ej var mogen för den fördomsfria forskning, som i våra dagar behandlar fjärrskådningens, tankeöfverföringens, sanndrömmeriets och visionernas psykiska fenomen efter grunder, som icke kunna tillerkänna hån och löje någon yttranderätt.
Swedenborg har med full öfvertygelse nedskrifvit skildringarna af sina egendomliga syner och uppenbarelser. Han har ej velat bedraga sina läsare. Riksrådet Höpken kunde i ett bref till en vän intyga, att han efter en 42-årig nära bekantskap med Swedenborg ej påminner sig ha “känt en man med mera oföränderligt duglig karaktär än Swedenborg, alltid lugn och nöjd, aldrig vresig och gramse“.
Innan vi kunna tränga positivt in i Swedenborgs syner, så långt detta är möjligt i vår tid, måste vi anställa en kritisk undersökning där en sådan kan ha utsikt att lyckas. Trots de svårigheter, som här lägga sig i vägen för en fördomsfri granskning, kan man nog pröfva halten af en del bland siarens utsagor. När han säger, att andarna meddelat honom, att det finns människor på månen, så tro vi, att det är knappast möjligt, emedan månen saknar atmosfär. När de säga honom, att vår sol är större än alla andra solar, så veta vi, att denne tvärtom hör till de mindre solarna och är t. ex. 50,000 gånger mindre än Arkturus. När de förmenta andarna vidare meddela, att Saturnus är den yttersta planeten, så veta vi numera, att detta icke är förhållandet, ty Uranus och Neptunus ligga bortom Saturnus.
Genom en sådan kritik, hvars exempelsamling kan bli ganska stor, förmå vi reducera en del af Swedenborgs anspråk och fantasier till deras rätta valör. Andarna meddela honom endast hvad han själf visste som vetenskapsman, hvilket ej kan betyda annat än att hans forskningar och kunskaper omsatt sig i drömmar om natten, såsom ju ofta är fallet med vanliga människor, då hjärnan är mycket upptagen af vissa idéer, eller också i egendomliga hallucinationer i fullt vaket tillstånd.
Men härmed är problemet om Swedenborgs syner ingalunda löst utom för den slappa kritik, som slår sig till ro efter att ha granskat en viss art af siarens syner istället för att undersöka frågan i hela dess vidd. Hvarje människas fantasilif består af yta och djup. Ytan kan bedraga, men aldrig djupet, om det kännes såsom personlighetens absoluta innehåll, utan hvilket den ej skulle finnas till. Nu äga de stora personligheterna ett ännu större djup än vanliga människor, och därför blir det bakvändt, om de skola mätas med någon annan måttstock än deras egen. Endast inifrån det andliga djupet låter en stor personlighet sig åtkommas. Endast i riktningen inifrån utåt såg Swedenborg sina sublimaste syner stiga upp och förtäta sig till bilder i hans egendomligt konstruerade hjärna. Mer än en gång påminner han sin läsare om, att synerna icke få fattas som yttre verklighet utan blott som symboler för andliga tillstånd i andevärlden. Nu glömmer Swedenborg stundom denna sin påminnelse, emedan hans syner alltid äga en skarp åskådlighet, och då tillämpar han sin andeteori på yttre områden, där den icke hör hemma, såsom i de anförda fallen af felaktig kunskap i astronomi, som ju är en vetenskap om den yttre verkligheten.
Hos Swedenborg kan man alltså urskilja, liksom hos människor af ännu större typ än han, exempelvis Jesus, faktiska misstag, som en senare tids vetenskap lyckats upptäcka, och en för alla tider gällande ingifvelse. Allt hvad Jesus tror på känner han sig ha fått som en visshet af sin Fader, t. ex. gudsrikets snara ankomst, men de nitton hundra år, som gått sedan dess, ha visat hans misstag. Däraf följer dock icke, att hans ingifvelse var falsk, hans idé om Guds rike en inbillning och hans förbindelse med sin Fader ett själf bedrägeri. Endast formen var bristfällig. Det stora hos Jesus var, att han band världen på ett nytt sätt vid det, som icke är af denna världen, men sträfvar att sänka sig dit. Hans fasta tro på Guds kärlek och försyn kan ännu i dag bära dem, som trots alla motsägelser erfara sanningen af hans lära. Så ock med Swedenborg. Hans orubbliga visshet om Guds kärlek och närvaron af ett odödlighetens rike, dit de döda vandra, var den stora ingifvelse, som helt fyllde honom, och med hans hjärna som ett färggifvande prisma bröt sig denna inspiration i en mängd strålande syner. Men bland de sublima synerna finnas också banala. Så är det ju med alla drömmar. Dels äro de en följd af en annan människas tankeöfverföring, hvilket ofta inträffat vid dödsfall, då den döende uppenbarat sig för en nära vän, som kanske vistats på många mils afstånd, dels äro drömmarna endast alster af hjärnan, ett gyckelspel af dess hopade minnesbilder. Äfven uppenbarelser af döda kunna vi icke längre bestrida, hur mycken vidskepelse här alltid kommer att insmyga sig. Bevismaterialet är numera tillräckligt stort för den, som icke på förhand säger nej åt allt, som han ej förstår.
De många fall af telepati (tankeöfverföring), som vår tid känner och hvilka årligen ökas genom forskningens sysslande med dessa frågor, äro antingen omedelbara eller medelbara. En person sitter i ro och läser; plötsligt hör han sitt namn ropas af sin hustru och gripes af en häftig ångest, men då hon befinner sig miltals från honom, kan han ej förstå orsaken. Med första post får han veta, att hon samma dag och klockslag, som han hörde sitt namn ropas, befann sig i en lifsfara genom att ett par hästar skenat med en vagn, i hvilken hon åkte och hvarvid hon i förtviflan ropat hans namn. Denna händelse, för hvars sanningsenlighet nerskrifvaren af dessa rader kan gå i borgen, är ett tydligt fall af omedelbar telepati. — En person drömmer, att han befinner sig — äfven för detta fall gå vi i borgen — i ett sällskap, där någon omtalar en viktig hemlighet, om hvilken den drömmande ej haft en aning. Då han vaknat och stigit upp, bringar honom dagens post ett bref från en person, hvilken icke förekom i drömmen, och brefvet innehåller ord för ord den hemlighet, som yttrades i drömmen. Hjärnan har således helt och hållet diktat ihop sällskapet och öfriga yttre scenerier, som förekommo i drömmen, men det meddelande, som gafs, var icke diktat utan en följd af omedveten tankeöfverföring från brefskrifvaren. Här ha vi således ett fall af medelbar telepati. Brefvets innehåll kommer på telepatisk väg, liknande telegrafering utan tråd, till den sofvande såsom ett själsintryck, och genast alstrar själens organ, hjärnan, ett sceneri, i hvilket saken meddelas i form af ett samtal.
På detta sätt torde Swedenborgs flesta syner kunna förklaras. Hans själ har varit utsatt för starka inflytelser från den andliga världen, och därvid har hans hjärna för honom diktat en mängd scener af symbolisk natur, hvarom han ju också själf är öfvertygad. Hur mycket sedan Swedenborg omedvetet lagt in af sina egna tankar är ej möjligt att säga. Han har ju alltid själf haft samma åsikter som de andar och änglar, hvilka vidgat, men ej förändrat hans vetande.
Tecken och under grundlägga ingen sedlig lifsåskådning, och Swedenborg bygger ej heller sin lära på några tomma syner. Det är deras inre halt, deras tankeinnehåll, som bestämmer värdet af hans förkunnelse. Han vill icke att odödlighetstron skall locka nyfikenheten och urarta till sådana sjukliga yttringar, som vissa spiritistiska fenomen ådagalägga. Hans odödlighetslära har sitt mål icke endast bortom detta lifvet utan framför allt midt i dess uppgifter och strider, i hvilka andevärlden osynligt deltager. Odödlighetstron skall höja det sociala ansvaret, emedan samhället är evigt, höja fosterlandskärleken, emedan fosterlandet är evigt. Människan skall lefva för sitt folk och genom det för Guds rike. “Att lefva“, säger Swedenborg, “är att vilja och göra.“
Den som tror, att historiens gång bär med sig något evigt, som genomlöper seklerna och årtusendena utan att förändra sin kärna, hur ofta än skalen bytas om, han inser, att något af detta oföränderligt sanna bryter fram hos Swedenborg med en alldeles särskild ingifvelsens kraft och en uppsåtets renhet kanske utan like i Sveriges historia.