Linköpings Wecko-Tidningar 1793-08-24
| ← N:o 33 |
|
N:o 35 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon 13 Söndag. efter Helge Trefaldighets, Predika
I Domkyrkan: Comminister Nordwall Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Adj. Com:ri Schelin Aftonsången.
I S:te Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Predik. Johan Apelberger.
Fortsättning om sällsam Spis hos åtskilliga Folkslag. (Se Tidn. N. 33.)
De gamla Tyskarne hade en wantro med hästarne, hwilken Tacitus beskrifwer: De anse deras gnäggande för säkra spådomar; de upföda i sine helgade skogar wita hästar, som icke få förrätta annat än heligt arbete, för at intet blifwa ohelgade. Då de wilja fråga dem om råd, spänna de dem för sine Guda-wagnar, och Prästen eller Konungen följer efter dem och gifwer akt på deras gnäggande. Folket, de förnäma och Prästerna sjelfwe, sätta til ingen ting så mycket förtroende som til detta. Saxo och Crantz berätta at, Rygianerne, et Wenediskt eller Pomerskt folk hållit en wit häst helig; och at det warit et brott, draga et hår utur dessas swans. Prästen allena tordes fordra och rida honom. Men folket trodde at deras Gud red med honom, då han drog ut at strida för dem. De gamla Danskarne, Norrmännerne, och de Swenske offrade årligen en häst åt Oden, i närwaro af alt folket och de förnämaste, med hwilkens blod alla närwarande bestänktes. Köttet deraf kokades och frambars på Gästabudsbordet, hwarest det war den förnämsta och smakeligaste rätten. Då de Christlige Missionairerne första gången kommo til Island, upkom en twist emillan de omwände och hedningarne, hwilken de hedniske Domare ändteligen med det förbehåll bilade, at hedningarne hemligen skulle få fortsätta sine gamla sedwanor och bruk, äta hästkött med mera. Snorre Sturleson berättar i sín Norrska Krönika, at Konung Håkan den gode, emedan han warit en ifrig Christen, måste utstå mycken förföljelse af sine Hedniske undersåtare. I synnerhet nalkades honom på en Högtidsdag åtskillige hedningar, och budo honom äta litet häste-kött. Då konungen wägrade sig göra detta, budo de, at han åtminstone wille dricka något af saften; men också detta afslog han. De framgåfwo et rätt skönt och fett stycke, under förmodan at han skulle får lust at spisa det. Men då ingen ting kunde förmå honom dertil, blef folket så upbragt at han råkade i lifsfara, och hade at tacka Gref Sigurd, som satt honom närmast, för sitt lif; emedan denne Sigurd öfwertalte honom at med läpparne röra wid et fat, hwaruti häste-köttet war tilredt, hwarpå alle gingo hem. Njutandet eller återhållsamhet från detta kött, blef altså både af hedningar och Christne, hållit för Religioners kännetecken, och så war det äfwen i andra länder. En Christen Konung i Swerige, Igno, blef af et partie hedniske Rebeller afsatt, och utur sine stater fördrifwen; hwarefter de satte en af hans anförwandter på Thronen, som hade lofwat at återställa offren och de högtidlige Festerne. Straxt efter sin uphöjelse på Thron, lätt han ock märkeligen tilreda en häst, delte ut den bland de närwarande, och bestänkte sig med blodet; och då afsworo de alla Christendomen. Häraf kan man döma at de Evangeliske Missionairerne intet utan grund förbödo dessa Folken at äta häste-kött, och at afhållandet derifrån intet war något twetydigt bewis til Christendomen. Påfwen Gregorius den 3:dje skref til Bonifacius, tyskarnas Apostel: I hafwen berättat mig at någre ibland eder gifwes, som äta tama och wilda hästars kött. Tillåten ingen sådant mer, helige bröder, utan förhindra det genom alla möjliga medel i Jesu Christo, och läggen sträng bot på dem. Påfwen Zacharias förnyande äfwen denne befallning til Bonifacius, dock med den åtskilnad, at han också skulle förbjuda Tyskarna äta harar, men hwilket förbud icke länge blef i akttagit. (Slutet e. a. g.)
Död: Probsten och Doctorn Herr Axel J. Lindbloms kära Maka, Fru Regina Margaretha Lindblom, född Pallovicini, efter 10 dygns mattande sjukdom, d. 20 Augusti 1793, i sitt 80 ålders år.
Charade.
Mit Första ganska nödigt är |
På begäran införes följande:
Inpromtu.
Det war en gång en riker man |
Kungörelser:
En ny twåsitsig Calesche är til salu. Hugade köpare kunna om köpe-summan accordera med Sadelmakaren J. Bäckman, och den bese i dess gård.
Et obeslagit sköskums piphuvud, mäst nytt och litet skadat öfwerst wid halsen, borttappades emellan gamla Coulanders och Gjästgifwaregården medio denna wecka. Den det uphittat och inlemnar wid Boktryckeriet får nöjaktig wedergällning.
N:o 35 utgifwes Lördagen d. 31 Augusti kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegr. Enka.