Livet och döden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kosmopoliten
Vallfart och vandringsår
av Verner von Heidenstam

Livet och döden
Höststämning  →


[ 168 ]

Livet och Döden.

När Livet den sista oktober fick
sin kappsäck fylld med renetter
och satt på tåget, som söder gick
den svartaste natt bland nätter,
då hände, att väckt av visslans ton,
med filt och lösta stövletter
hon häpen störtade upp i tron
på vagnombyte och tog sina don
och tappade sina biljetter
— och steg av vid orätt station.

Det var vid en ruskig schweizerby,
och regnet tog till med natten.
Hon stod på perrongen med våt paraply
och näsduken knuten om hatten.

Men Livet var flicka att kunna
få byvärdshuset ur sin blund.
Hon drog portmonnän ur sitt kjortelsprund
och slog sig ned som en gammal kund

[ 169 ]

i länstoln vid krögarens tunna.
Hon drack och skröt och dansade om
med ortens långa gendarm som kom.
Det murkna golvet rök av damm…
Då kröp ur mörkret under bordet
i multna lunor Döden fram.
Förtörnad tog Livet ordet.

»Vad nu? Ser jag ut att tåla
en trasklädd fru vid mitt bord?
Aha! Du är blind. Din ögonhåla
är utan blick och full av jord.
Du, evighetens drottning, du lider av täring…
Du är mager och tunn… Säg! Vill du ett rus?
Du kommer i mitt hus
så krokig och ful som en käring.»

Då svarade Döden och hostade hest:
»Min syster, min syster, har aldrig du läst
i ditt väldiga bokförråd,
hur god jag är, hur full av nåd?
Ack, lägg din av solen brända
och bruna hand, vars ådra slår,
på mitt trötta huvuds vita hår
och välsigna mig, där du står,
för en enda gång, en enda!»

Då rynkade Livet pannan strängt
med korsade armar och hakan sänkt.

[ 170 ]

»Min fru, med min gunst begåvar
jag mer än en, som jag ser på min färd;
men den, blott den är välsignelse värd,
som håller det goda han lovar.»

Då svarade Döden, som redan höll
på låset: »Min vän, har du rätt,
då komma vi båda på ett.»

Så gick hon bort genom snön som föll.