Lysande förhoppningar/Kapitel 03
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
III.
Dimman blev allt tjockare ju längre jag kom ut på heden, och alla föremål tycktes komma rusande mot mig ur tjockan. Detta var föga angenämt för ett ont samvete. Gärdesgårdar, diken och vallar sprungo emot mig som om de ville gripa mig och ropa högt: »En gosse med en stulen köttpudding! Tag fast!» Korna döko blixtsnabbt upp inpå mig med skarpt stirrande ögon och med röken bolmande ur näsborrarna, och jag tyckte den formade orden: »Tag fast tjuven.» En svart oxe, som såg ut att ha en vit halsduk i bringan — inför mitt onda samvete fick han ett visst prästerligt utseende — glodde så ihärdigt på mig med sina stora ögon, och skakade sitt slöa huvud på ett så allvarligt anklagande sätt, att jag med gråten i halsen gnällde: »Jag kunde inte hjälpa det, sir. Jag tog det inte för min egen skull!» Varefter han böjde ned huvudet, blåste ut ett moln av rök ur näsborrarna, sparkade bakut och försvann med en elegant viftning på svansen.
Jag vandrade hela tiden i riktning mot floden, men hur fort jag än gick, kunde jag inte bli varm om fötterna, kring vilka den dimmiga kylan bet sig fast som fotblacken på den man jag gick att uppsöka. Jag kände mycket väl till vägen till Batteriet, för jag hade varit där en söndag tillsammans med Joe, då Joe, sittande på en gammal kanon, talat om för mig, att när jag blev lagstadd lärling hos honom, skulle vi ha mycket skoj för oss där. Men om det nu berodde på dimman eller ej, gick jag i alla fall för långt åt höger och måste sedan leta mig tillbaka utefter flodstranden över den fördämning av lösa stenar, som höjde sig ur gyttjan och förbi stolparna, som placerats där för att utvisa tidvattnets gång. Jag letade mig fram med stor försiktighet och hade just passerat ett dike i närheten av Batteriet, vilket jag mycket väl kände igen, samt ämnade just klättra upp för sluttningen på andra sidan diket, då jag plötsligt såg mannen sitta rakt framför mig. Han satt med ryggen mot mitt håll och stödde sitt sömniga huvud tungt mot de korslagda armarna. Jag trodde han skulle bli mycket glad, om jag plötsligt överraskade honom med den goda maten, och därför smög jag mig fram och vidrörde sakta hans skuldra. Han hoppade ögonblickligen högt upp i luften, och jag såg att det inte var den mannen, jag sökte, utan en annan.
Och ändå var denne man också klädd i grova grå kläder. hade en stor järnblack om ena benet och var trött och hes och förkyld, precis som den andre. Men han hade inte samma ansikte och var iklädd en låg bredbrättad filthatt. Allt detta såg jag i ett ögonblick, ty jag hade inte längre tid på mig att granska honom: han svor till, måttade ett slag åt mig — ett famlande kraftlöst slag, som inte råkade, men höll på att kasta honom själv till marken, och sedan försvann han hastigt i dimman, snavade ett par gånger, och så var han borta.
Det är den unge mannen, tänkte jag, och hjärtat upphörde nästan att slå.
Jag uppnådde emellertid snart Batteriet, och där satt den rätte. Han frös ohyggligt, hoppade fram och tillbaka och tog åkarebrasor, precis som när jag lämnade honom. Hans ögon hade ett så hungrigt uttryck, att det såg ut, som om han skulle kunnat äta filen, när jag räckte honom den ; han hade nog gjort det, om jag inte haft matknytet med mig.
»Vad har du i buteljen, pojke», sade han.
»Konjak», svarade jag.
Han höll redan på att stoppa in mat på sig på ett mycket märkvärdigt sätt. Det såg snarare ut, som om han gömde undan maten någonstans i en förskräcklig fart, än som om han åt den. Men så slutade han upp att äta för att dricka litet av konjaken. Hela tiden skakade han så våldsamt, att det endast var med möda han kunde hålla buteljhalsen mellan tänderna utan att bita av den.
»Jag tror ni har fått frossan», sade jag.
»Jag är nästan av samma mening», sade han.
»Det är otäckt här ute», fortsatte jag. »Den som ligger ute på heden får nog lätt frossan. Reumatism också för resten.»
»Jag tänker i alla fall äta frukost innan dom gör kål på mig», svarade han. »Jag skulle göra det, om jag också inte hade någon annan utsikt än att efteråt bli hängd i galgen där borta. Tills jag har ätit, så är det jag, som tänker hålla frossan i styr och inte tvärt om.»
Han slukade det hackade köttet, skinkbenet, bröd och ost och köttpudding huller om buller — vemodigt blickande in i dimman runt omkring, ofta upphörande med tuggningen för att lyssna. Något verkligt eller inbillat ljud, något rassel borta ifrån sjön eller den djupa andningen av något djur en bit därifrån skrämde honom, och han utbrast plötsligt:
»Jag hoppas du inte är något falskt satyngel? Du hade väl ingen med dig?»
»Nej, sir.»
»Gott», sade han, »jag tror dig. Du skulle vara värre än de värsta vilddjur, om du vid din ålder hade hjärta att förråda en stackars usling, driven så nära död och förtvivlan, som den stackare du här ser.»
Någonting klunkade i halsen på honom ungefär som urverket i en klocka, som tänker börja på att slå. Och han torkade sig i ögonen med sin trasiga rockärm.
»Jag är rädd, att det inte blir mycket kvar av maten till honom», sade jag tveksamt efter en stunds tystnad, sedan jag länge funderat, om det skulle vara vidare artigt att göra en sådan anmärkning. »Jag kan inte få mera av den sorten.»
»Bli kvar åt honom? Vilken honom?» frågade mannen och upphörde med anfallet på köttpuddingen.
»Den unge mannen, som ni talade om. Som höll sig gömd tillsammans med er.»
»Åh så», svarade han med någonting liknande ett buttert löje, »jaså han, jovisst! Han behöver ingen mat.»
»Jag tyckte han såg ut, som om han gjorde det», sade jag.
Mannen upphörde alldeles att äta och såg överraskad på mig.
»Såg ut! När?»
»Alldeles nyss.»
»Var?»
»Där borta», sade jag och pekade. »Jag fann honom där borta; han satt och nickade i sömnen, och jag trodde, att det var ni.»
Han grep mig i kragen och stirrade på mig så hemskt att jag började tro, att han ämnade sätta sin första hotelse i verket och skära halsen av mig.
»Klädd alldeles som ni, fast han hade hatt», fortsatte jag darrande, »och — och — (jag var mycket rädd att stöta mig med honom) och med — med samma behov, av en fil som ni. Hörde ni inte skotten i går kväll?»
»Så — det var alltså verkligen skott», mumlade han.
»Det är märkvärdigt, att ni inte visste det», anmärkte jag, »för vi, som bo mycket längre bort, hörde det därhemma och vi satt ändå inomhus.»
»Nåja», sade han, »en människa som sitter ensam på den här stora heden med tom mage och tomt huvud, nära att dö av köld och svält, hör ingenting annat hela natten än kanonskott och människoröster, ser ingenting annat än soldater med de röda rockarna belysta av fackelskenet stänga in honom på alla håll. Hör sitt namn och nummer ropas ideligen, hör skramlet av musköterna, hör dom ropa orderna: Färdiga! Lägg an! Ta stadigt sikte karlar’ känner hur dom lägger hand på honom — och ändå finns det ingen där. Men apropå den där mannen, kommer du ihåg, hur han såg ut?»
»Han var illa skadad i ansiktet», sade jag.
»Var det här?» frågade mannen och slog sig själv med handen på vänstra kinden.
»Ja.»
»Var är han?»
Han stoppade den smula mat, som fanns kvar, innanför den gråa jackan. »Visa mig vilken väg han sprang. Jag skall förfölja honom som en blodhund. Den förbannade blacken på benet. Langa hit filen, pojke!»
Jag visade ungefär var dimman hade uppslukat mannen, och han såg upp åt det hållet ett ögonblick. Men strax därefter böjde han sig ned i det våta gräset och började som en galning fila på järnblacken utan att bry sig om mig och inte heller om sitt ben, som var blodigt och hade stora skavsår, men som behandlades på ett sätt, som om det varit lika känslolöst som filen. Jag blev mycket rädd för honom, nu när han arbetade upp sig till ett sådant raseri, men jag var lika rädd för att vara hemifrån längre. Jag påpekade för honom att jag måste gå, men han hörde mig inte, och så beslöt jag mig för att smyga iväg så fort som möjligt. Det sista jag såg av honom var, där han satt i gräset med huvudet nedböjt över knäna, arbetande av alla krafter på sina fjättrar och frammumlande otåliga förbannelser både över blacken och benet. När jag ett ögonblick stod stilla i dimman för att lyssna var det sista jag hörde av honom rasslandet av filen.