Lysande förhoppningar/Kapitel 02
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
II.
Min syster, mrs Joe Gargery var mer än tjugo år äldre än jag och hade förvärvat stort anseende hos sig själv och sina grannar, på grund av att hon tagit hand om mig och fött upp mig med flaska. Man kan knappast påstå att min syster hade något trevligt utseende, och jag hade alltid den uppfattningen att giftermålet mellan henne och Joe Gargery hade kommit till, därför, att hon tagit hand om honom. Joe var en hygglig karl med lockigt, lingult hår, som inramade hans beskedliga ansikte, och med ögon av en sådan obestämt blå färg, att det blåa tycktes flyta ut i det vita. Han var en mild, godmodig, sorglös, naiv och snäll gosse, en sorts Herkules i både styrka och svaghet.
Min syster, mrs Joe, hade svart hår och svarta ögon, var brun i ansiktet, lång och mager och bar alltid ett grovt förkläde som var fästat bak med två sleifer och var försett med en fyrkantig bröstlapp, i vilken alltid satt en massa sy- och knappnålar. Att hon bar detta förkläde så ofta, ansåg hon vara en stor förtjänst hos sig själv, och ett stort fel hos Joe. Hon bar det också som en förebråelse mot honom. Ehuru jag inte kan begripa, varför hon skulle bära det alls. Eller varför hon inte kunde ta det av sig, vilken dag hon ville, om hon nu ansåg sig böra bära det.
Joes smedja var sammanbyggd med vårt hus, ett trähus som de flesta i byn på den tiden. När jag kom hemspringande från kyrkogården, var smedjan stängd, och Joe satt ensam i köket. Eftersom Joe och jag voro kamrater i lidandet brukade vi meddela varandra förtroenden, och så fort jag lyfte på dörrklinkan och han såg mig, där han satt i spiselhörnet, gav han mig ett nytt förtroende.
»Mrs Joe har varit ute och sökt efter dig åtskilliga gånger Pip. Hon har gått ut igen nu.»
»Har hon?»
»Ja, Pip», sade Joe. »Och vad värre är, hon har tagit Rappen med sig.»
Vid denna obehagliga nyhet började jag att nervöst fingra på mina knappar och modstulet stirra in i elden.
Rappen var en obehagligt argsint käpp, som blivit åtskilligt sliten under de många rapp, vilka kommit min arma kropp till del.
»Hon satte sig och hon rusade upp, och hon grabbade tag i Rappen, och hon for ut genom dörren, som om någon tussat henne på något.»
»Var det längesen hon gick, Joe?»
»Mja», sade Joe tittande på schwarzwalderuret. »Hon har väl haft en sån där'n rapp-tuss den här'n gången, cirka omkring fem minuter, Pip. Hon kommer! Göm dej bakom dörrn, gamle gosse och kryp bakom handduken!»
Jag följde rådet. Men min syster slog upp dörrn på vid gavel, och när hon fann en missdådare bakom dörrn, så var hon man för att ögonblickligen avgöra saken och använda Rappen till dess avsedda ändamål. Hon kastade mig därefter till Joe — jag tjänstgjorde ofta som ett slags äktenskapligt kastvapen — och Joe, som var glad att få ta emot mig under vilka villkor som helst, drog mig närmare till spiseln, och stängde där lugnt in mig i en vrå genom att hålla sitt långa ben framför.
»Var har du varit, din slyngel?» sade mrs Joe, stampande med foten. »Säj mej, vad har du nu gjort igen, för att bringa mej med sorg och bekymmer i graven! Eller också skall jag dra ut dej ur det där hörnet om du så var femti Pips och han var femhundra Gargerys.»
»Jag har bara varit på kyrkogården», skrek jag från min plats och gned mig över hela kroppen.
»Kyrkogården!» fnyste min syster. »Om inte jag hade varit, så hade du varit på kyrkogården för länge sen och stannat där. Vem tog hand om dej och födde upp dej med flaska?»
»Det gjorde du», sade jag.
»Varför gjorde jag det, det skulle jag just vilja veta?» utbrast min syster.
Jag snyftade:
»Det vet jag inte.»
»Ja, jag vet det inte heller.», sade min syster, »och jag gör aldrig om det! Jag narras inte, då jag säjer, att jag inte haft av mej det här gamla förklädet sedan du född blev. Det är inte nog med att man skall vara hustru till en grovsmed, och Gargery till på köpet, man skall vara mor till en så'n som dej också!»
Under allt detta strövade mina tankar vida omkring, medan jag sorgset blickade in i elden. Flyktingen med järnlänken därute på heden, den mystiske unge mannen, filen, matvarorna och det fruktansvärda tjuvnadsbrott, jag var tvungen att begå, allt detta såg jag tydligt framför mig i brasans glöd.
»Ha», sade mrs Joe och satte Rappen tillbaka på sin plats. »Kyrkogården, gunås! Ja ni må väl säja kyrkogården, ni två. (Den ene av oss hade, i förbigående sagt, inte nämnt kyrkogården alls). Ni komma att bära mej till kyrkogården emellan er en vacker dag och ni kommer just att bli ett snyggt par utan mej, haha!»
Min syster började att göra i ordning tebordet. Hon hade ett skärande sätt att laga till smörgåsar åt oss. Först klämde hon hårt fast limpan med vänstra handen mot sin bröstlapp, där den ibland fick i sig en knappnål, ibland en synål, vilka vi sedermera hade det nöjet att få i munnen. Sedan tog hon smör (inte för mycket) på en kniv och bredde ut det på bullen ungefär som när apotekare gör ett plåster — nyttjande båda sidorna av kniven med stor skicklighet, och skrapande smöret tunnt över hela ytan. Sen sågade hon en tjock skiva av brödet, högg den mitt i tu och gav Joe den ena och mig den andra hälften.
Ehuru jag var hungrig, vågade jag vid detta tillfälle inte äta upp min skiva. Jag måste ju gömma den åt min nya fruktansvärda bekantskap och hans kamrat, den ännu fruktansvärde unge mannen. Jag kände till mrs Joes noggranna hushållning och visste att mina försök att få tag i något annat användbart voro dömda att misslyckas. Jag beslöt därför att stoppa min smörgås innanför ena byxbenet.
Joe åt sitt bröd i sakta mak och höll just på att ta sig en bit, då hans blick föll på mig och såg, att min smörgås var borta. Den förvåning, som avspeglade sig i Joes ansikte, när han kom av sig vid ingången i anfallet på sin brödskiva, och den blick av förskräckelse, med vilken han stirrade på mig, voro för tydliga för att undgå min systers skarpa öga.
»Vad är det nu då?» sade hon skarpt och satte ned sin kopp.
»Men, men», muttrade Joe och skakade förebrående huvudet åt mig, »Pip, gamle gosse, det går på tok med dej. Den kommer å haka opp sej nånstans. Inte kan du ha hunnit med å tugga den, Pip?»
»Vad är det nu igen?» upprepade min syster i ännu skarpare ton än förut.
»Om du bara kunde hosta upp en liten smula, Pip, så skulle jag råda dig å göra de'», sade Joe alldeles förskräckt. »Var och en kan ha' sitt sätt, men hälsan framför allt.»
Nu blev min syster alldeles utom sig, så hon rusade på Joe, grep tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot väggen, medan jag satt i hörnet och tittade på med en min av dåligt samvete.
»Nu kanske du vill säja vad det är, din stora fånstirrande, dumma åsna.»
Joe tittade hjälplöst på henne, bet hjälplöst av en bit bröd och tittade sen på mig.
»Du förstår, Pip», sade Joe högtidligt med smörgåsbiten i munnen och talande på ett mycket hemlighetsfullt sätt, som om vi två voro alldeles ensamma, »du och ja' har alltid varit vänner, och ja' skulle vara den siste å skvallra på dej, men en så'n» — han flyttade på sin stol och stirrade runt golvet och tittade se'n på mig igen — »en så'n förskräckligt stor tugga som den…»
»Har han svalt biten hel?» skrek syster min.
»Du förstår, gamle gosse», sade Joe, fortfarande vänd till mig och inte till mrs Joe, »jag slukade också maten, när ja' var vid din ålder — ofta — och som pojke har jag sett många storslukare; men jag har aldrig sett maken till storslukare som dig, Pip, och det är då ett rent under att du inte har dött.>
Min syster dök ner på mig och fiskade upp mig vid håret, men sade ingenting mer än de förskräckliga orden:
»Du kommer med och får medicin, förstår du.»
Någon kvacksalvare då för tiden hade bragt tjärvatten i ropet såsom en utmärkt universalmedicin, och mrs Joe hade alltid ett stort förråd av det i skänken, ty hon trodde på all medicin, som var vidrig. När det ville sig väl, fick jag så mycket utav den varan, det ringaste jag såg sjuk ut, att jag tyckte att jag gick omkring och luktade som ett nystruket staket. Denna minnesvärda afton fordrade mitt allvarliga tillstånd ungefär ett halvstop av eländet, vilket hälldes i min hals, medan mrs Joe höll mitt huvud under sin arm, där det satt fast ungefär som en stövel i en stövelknekt. Joe slapp med halva dosisen, men den måste han svälja (mycket till hans överraskning, där han satt framför elden och mumsade och funderade) »därför att han hade blivit så skrämd».
Att döma av min egen erfarenhet tror jag att han nog blev mera uppskakad efteråt, än han varit förut.
Det var julafton och jag sattes som vanligt till att röra om i juldagspuddingen från klockan sju till klockan slog åtta. Under hela tiden kände jag brödet som en börda på mitt ben, vilket kom mig att ånyo tänka på den där mannen och bördan kring hans ben, och mycket svårt hade jag att hindra smörgåsen att glida ned på fotknölen. Jag lyckades dock smyga mig bort ett ögonblick och gömma vad som tyngde på både mitt ben och mitt samvete, i vindsrummet, där jag brukade ligga.
»Hör!» sade jag när jag slutat mitt arbete och vände mig ett slag i spiselhörnet, innan jag skickades i säng, »är det inte kanoner, Joe?»
»Jo», sade Joe, »ännu en straffånge, som schappat.»
Som mrs Joe satt med huvudet nedböjt över sin sömnad, vände jag mig åt Joes håll och formade tyst munnen till följande fråga:
»Vad är en straffånge?»
Joe formade sin mun till ett så krångligt och invecklat svar, att jag inte förstod ett enda ord mer än»Pip».
»En av fångarna smet förra natten», sade Joe högt. »Och nu tycks det som om de skulle ge varningssignalen för någon annan.»
»Vem skjuter», sade jag.
»Herregud, en så'n pojk», inföll min syster och blängde på mig över sitt arbete, »han kan då fråga ihjäl en'. Den som inte frågar slipper att höra några lögner.»
Jag tyckte inte det var vidare artigt mot henne själv att förutsätta, att hon skulle ljuga, om jag frågade. Men hon var aldrig artig, utom när det var främmande.
I detta ögonblick väckte Joe storligen min nyfikenhet genom att under de fruktansvärdaste ansträngningar öppna sin mun så mycket han kunde och forma den till ett ord, som jag tyckte mest av allt liknade: »Sattyg.»
Jag pekade naturligtvis därför på mrs Joe och formade min mun till en fråga: »Hon?» Men Joe var inte med på det den gången, utan öppnade återigen sin mun och kastade ut i luften något ord, som jag inte kunde förstå.
»Mrs Joe», sade jag som en sista utväg, »jag skulle gärna vilja veta — om det inte besvärar alltför mycket — var skjutandet kommer ifrån.»
»En sån välsignad pojk!» utropade syster min, fastän det lät som om hon menade motsatsen. »Från fartygen, fångskeppen.»
»Åhå», sade jag och tittade på Joe. »Fartyg!»
Joe hostade förebrående som om han ville säga: »Ja, ja sa' ju det!»
»Jag undrar vad dom har för ena på dom skeppena och varför dom är där?» sade jag ut i luften, lugnt trotsande faran.
Men det blev för mycket för mrs Joe, som ögonblickligen flög upp.
»Jag skall säja dej, din spoling», sade hon, »att jag har inte tagit hand om dej och fött upp dej med flaska, för att du skulle plåga livet ur folk. Hade jag gjort det, så skulle jag skämmas, Folk kommer på fångskeppen, emedan de mörda och stjäla och förfalska och göra allt som är dåligt, och de börja alltid med att vara frågvisa. Nu går du till sängs!»
Jag fick aldrig ha ljus med mig, när jag gick och lade mig, och när jag klättrade upp för trapporna i mörkret något yr i huvudet — ty mrs Joe hade spelat piano på det med sin fingerborg för att ackompagnera sina ord — var jag sorgligt övertygad om lämpligheten av att fångskeppen lågo till reds för mig. Min väg låg öppen och rak framför mig. Jag hade börjat med att vara frågvis och jag skulle fortsätta med att bestjäla mrs Joe.
Om jag sov den natten, så var det endast för att se mig själv flyta ner för floden till fångskeppen, och höra en spöklik sjörövare ropa till mig genom ett talrör, när jag drev förbi galgen, att det var mycket bättre, att jag sam iland och blev hängd med detsamma än skjuta upp den oundvikliga proceduren.
Så fort det stora svarta täckelset utanför mitt lilla fönster började skifta i grått, steg jag upp och gick ned för trappan. Jag tyckte att varje planka knarrade högt och ropade efter mig: »Ta fatt tjuven» och »Vakna, mrs Joe!»
I skafferiet, som var rikligare försett än vanligt, beroende på julhögtiden, blev jag mycket förskräckt inför en vid fötterna upphängd hare, som jag tyckte blinkade åt mig. Men jag hade inte tid att se efter, inte tid att välja ut maten, inte tid till någonting.
Jag stal litet bröd, några ostkanter, hälften av innehållet i en kruka bestående av hackat kött (vilket jag knöt in i min näsduk tillsammans med min brödranson från kvällen förut) litet konjak ur ett stenkrus (som jag åter fyllde på från en tillbringare i köksskänken), ett skinkben med mycket litet på och en mycket rund och vacker fläskpastej.
Det fanns en dörr i köket som ledde till smedjan, jag låste upp den, drog från rigeln och tog en fil från Joes verktygshylla. Därpå låste jag igen dörren, satte för rigeln, öppnade ytterdörren, stängde den och gav mig ut på den dimmiga heden.