Lysande förhoppningar/Kapitel 31
| ← Kapitel 30 |
|
Kapitel 32 → |
XXXI.
Orolig i hågen vände jag om och tog in på ett hotell i Covent Garden. Tidigt nästa dag begav jag mig hem till Wemmick. Han mottog mig vänligt som vanligt och bjöd mig på frukost.
Wemmick hade erfarit, att »en viss person» hade väckt uppseende »i en viss trakt av världen» genom att försvinna därifrån. Han hade vidare hört, att man spionerade på mig och höll vaktare vid min bostad. Vilket ju möjligen kunde hänga tillsammans med den ovanmälda personen. Vidare erfor jag, att han kände till Compeyson, att denne var i livet och för tillfället i London. Wemmick hade uppsökt Herbert och rått honom att söka få »en viss person» ur vägen. Och Herbert hade fört denna person till det hus vid floden, mellan Limehouse och Greenwich, där hans fästmö bodde med sin tokiga pappa. Det var bra, att allt detta kunde utföras, medan jag icke var hemma. Förföljarna hade letts på villospår genom min frånvaro, och för att ytterligare missleda dem, hade Wemmick sänt mig varningen.
Wemmick rådde mig nu att stanna hos honom hela den dagen. Själv måste han gå till kontoret, men jag hade ju Gamlingen till sällskap.
Vid åttatiden gav jag mig därifrån till Mill Pond Bank, ett trähus med tre rader bågfönster. På dörrplåten stod: »Mrs Whimple.»
Herbert öppnade.
»Allt väl», sade han. »Han är belåten med sin tillvaro, längtar blott få se dig. Min fästmö är uppe hos far sin. Om du vill vänta tills hon kommer ned, skall jag presentera henne för dig, och sedan skola vi gå ditupp. — Det är far hennes.»
Jag hade antagligen uttryckt någon förvåning över ett ilsket brummande rätt över våra huvuden.
»Jag är rädd för att han är en otrevlig gammal kanalje», sade Herbert leende. »Men jag har aldrig sett honom. Känner du lukten av rom? Han kan inte låta bli den. Du kan tro, att det gör hans podager gott. Provis som hyresgäst har kommit mrs Whimple väl till pass, för vilka människor som helst härda inte ut med ett sådant oväsen, Ett underligt hus, eller hur?»
Det var verkligen ett underligt hus, men märkvärdigt snyggt och fint hållet.
»Ja», sade Herbert, »mrs Whimple är den bästa tänkbara husmoder och jag vet knappt hur min Clara skulle reda sig utan hennes moderliga hjälp. Ty Clara har ingen mor i livet, Händel, och inga släktingar i hela världen utom gamle Gruff-Gruff.»
»Det är väl inte hans namn, Herbert?»
»>Nej, nej, det är mitt namn på honom. Hans namn är Barley. Men tänk, vad det är för en lycka för min mammas och pappas son, att älska en flicka som inte har några släktingar och som aldrig kan plåga sig själv eller andra med sina anhöriga.»
Sedan jag presenterats för Clara, följde mig Herbert uppför trapporna till vår skyddsling. När vi gingo förbi mr Barleys dörr, hörde vi hans sträva röst muttra på en melodi som steg och sjönk likt vinden, följande omkväde, i vilket dock välsignelserna ditsatts 1 stället för något helt annat och alldeles motsatt:
»Ohoj, välsigne era ögon, här är gamle Bill Barley. Här är gamle Bill Barley, välsigne era ögon. Här är gamle Bill Barley, liggande på rygg, vid Gud! Liggande på rygg, som en gammal död flundra! Här ser ni er gamle Bill Barley, välsigne era ögon. Ohoj! Gud välsigne er!»
Provis bodde i de två mittkamrarna, vilka voro nog så bekväma. Han yttrade ingen förvåning. Jag beslöt att icke säga något om Compeyson. Hans hat till denne kunde förleda honom till någon oförsiktighet.
Jag talade om, vad Wemmick sagt, och Herbert fick en idé, som vi beslöto sätta i verket.
»Vi äro båda goda roddare, Händel, och kunna själva ro Provis ned för floden när tiden är inne. Vi behövde inte hyra någon båt för ändamålet och inga roddare. Vi skulle bättre lyckas undvika misstankar. Bäst vore att skaffa en båt med detsamma vid Templebron. Så kunde du börja ro för nöjes skull upp och ned för floden. Sedan du gjort det en tjugu gånger, skulle ingen människa fästa sig vid det den tjuguförsta eller trettioförsta gången.»
Vi beslöto sätta denna plan i verket. Provis skulle inte låtsas se oss, då vi kommo nedanför Bridge och rodde förbi Mill Pond Bank. Men han skulle rulla ned persiennerna till tecken att han givit akt på oss och att allt var all right.
Redan dagen därpå skaffade jag mig en båt och förtöjde den vid Templebron, ett par minuters väg hemifrån. Och så började jag träna mig i rodd, ibland ensam, ibland tillsammans med Herbert. Snart tog ingen någon notis om dessa båtfärder. Och dock kunde jag inte arbeta bort föreställningen att vi skulle bli förföljda en vacker dag. Ingenting hände emellertid på flera veckor. Vi väntade att Wemmick skulle låta höra av sig, men han dröjde.
En kväll i februari beslöt jag gå på teatern och valde den där mr Wopsle förgäves försökt pånyttföda det stora dramat. Nu gavs en stor komisk julpantomim, och i första akten tyckte jag mig upptäcka mr Wopsle i röda ylletrikåer, fosforlysande i ansiktet och med en peruk av röda gardinfransar i stället för hår, sysselsatt med att tillverka åskviggar inne i ett berg, darrande av rädsla, när hans herre kom hem, mycket hes, till middag. Men sedan uppträdde han som trollkarl. Jag märkte till min förvåning, att han, så fort han hade en ledig stund, såg åt mitt håll och det med ett uttryck av yttersta häpenhet.
Efter teaterns slut väntade han på mig vid ingången.
»Hur står det till?» sade jag. »Jag märkte, att ni såg mig i salongen.»
»Såg er, mr Pip! Ja, naturligtvis såg jag er. Men vem tror ni jag såg mera?»
Jag blev orolig.
»Han satt bakom er, som ett spöke. Mr Pip, ni kommer kanske ihåg en viss juldag förr i tiden, när ni endast var ett barn, och jag var på middag hos Gargerys och en hop soldater kommo för att få ett par handklovar lagade! Och ni minns jakten på de två straffångarne, inte sant, mr Pip. En av de två männen satt bakom er i kväll.»
Jag sökte bevara mitt yttre lugn.
»Vilken av de två var det ni tyckte er se?»
»Den som hade fått stryk», svarade han genast, »Jag kan svära på att det var han.»
Jag kan icke beskriva hur orolig detta samtal gjorde mig och den fruktan, som grep mig över att Compeyson suttit bakom mig »som ett spöke». Att tänka sig, alt jag så litet varit på min vakt. Naturligtvis stod hans därvaro i samband med min. Var också icke faran överhängande så var den dock där och kunde när som helst komma över oss.
Jag skildes från mr Wopsle och nådde Temple vid midnatt. Där berättade jag händelsen för Herbert och vi beslöto vara dubbelt försiktiga.