Lysande förhoppningar/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 31
Lysande förhoppningar
av Charles Dickens
Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren

Kapitel 32
Kapitel 33  →


[ 263 ]

XXXII.

En dag upphanns jag av mr Jaggers på gatan och inbjöds på middag. Som jag hörde att Wemmick skulle komma med, mottog jag inbjudningen och vi gingo till Gerrard Street. Middagen serverades omedelbart. Wemmick hade sitt kontorsutseende på sig och var stel och korrekt. Ingen människa skulle kunna tro, att han var en helt annan hemma hos sig i Walworth.

Mr Jaggers nämnde under konversationen, att miss Havisham önskade, att jag skulle besöka henne ännu en gång för att resonera om en viss affär. Därefter kom samtalet in på Estella och Drummle.

»Låt oss dricka för mrs Bentley Drummle», sade mr Jaggers, »och må frågan om herraväldet i det äktenskapet lösas till hennes belåtenhet! Till bådas belåtenhet blir det aldrig. Nå men, Molly, Molly, vad ni är långsam i dag!»

[ 264 ]Hon stod vid hans sida när han vände sig till henne, och satte fram tallrikar på bordet. Hon ryckte till och mumlade nervöst en ursäkt. En egendomlig rörelse av hennes fingrar, när hon talade, ådrog sig min uppmärksamhet.

Det liknade rörelserna hos en som stickar. Hennes ögon voro med spänd uppmärksamhet riktade på mr Jaggers. Jag hade sett likadana ögon och likadana händer vid ett minnesvärt tillfälle för icke längesedan. Och plötsligt slog det mig som en blixt. Hennes händer voro Estellas händer och hennes ögon voro Estellas ögon, och var gång hon kom in i rummet kände jag, att dem emellan fanns ett oupplösligt band. Denna kvinna var Estellas moder!

Wemmick och jag hade sällskap på hemvägen.

»Wemmick», sade jag, »känner ni något till Jaggers hushållerskas historia? Vill ni inte berätta vad ni vet. Vad ni säger kommer icke vidare, det lovar jag.»

»Nåja», svarade han, »vad jag vet kan även ni få veta. För så där ett tjugutal år sen stod denna kvinna i Old Bailey, anklagad för mord, men blev frikänd. Hon var en mycket vacker ung kvinna, hade troligen zigenarblod i sig. I alla händelser var det ganska hett den gången.»

»Men hon frikändes?»

»Mr Jaggers förde hennes talan», fortsatte Wemmick med en betydelsefull blick, »och skötte saken på ett beundransvärt sätt. Det var för resten för detta försvar, han blev berömd. Den mördade var en kvinna, tio år äldre, större och starkare. Orsaken var svartsjuka Båda strök omkring på landsvägarna och denna kvinna i Jaggers hus hade gift sig mycket ung, på det sätt som så'na där bruka det, med en landstrykare och var [ 265 ]en verklig furie i sin svartsjuka. Den mördade kvinnan — en mera passande äkta hälft till mannen i fråga med hänsyn till åldern — fanns död i en lada vid Hounslow Heath. Synbarligen hade en vild strid ägt rum. Hon hade blånader, skråmor och sönderslitna kläder och hade kvävts genom ett grepp om strupen. Det fanns ingen orsak att misstänka någon annan än den unga kvinnan, men Jaggers försvar gick huvudsakligen ut på att hon på grund av mindre storlek och styrka icke kunde vara den skyldiga. Ni kan vara säker på, att han aldrig på den tiden gjorde någon uppmärksam på styrkan i hennes handleder. En del skråmor, hon hade på baksidan av händerna bevisades härleda sig från törnbusksnår — törnen och kvistar sutto ännu kvar i hennes hud och kläder och i snåren hittades bitar av hennes kjol. Men Jaggers finaste trick kommer nu. Man försökte som bevis på hennes svartsjuka uppställa den hypotesen, att hon i ett ytterligt anfall av raseri skulle ungefär vid samma tid mordet begåtts, ha tagit livet av det barn, hon hade tillsammans med mannen — ett tre års gammalt barn — i avsikt att hämnas på honom. »Nåväl», sade Jaggers, »jag påstår, att märkena äro efter törntaggar och icke efter naglar, och jag har bevisat det. Ni säger motsatsen, och framställer utan bevis en hypotes, att hon mördat även sitt barn. Varför anklagar ni henne icke även för detta — på lika goda grunder?» Med ett ord, mr Jaggers var för stark för juryn, och de måste ge tappt!»

»Har hon varit i hans tjänst hela tiden sedan dess?»

»Ja, inte bara det», sade Wemmick, »utan hon kom i hans tjänst genast efter frigivningen, tämjd med ens. Hon har ju blivit ytterligare dresserad sedan, men hon var tämjd från början.»

[ 266 ]»Vet ni något om barnets kön?»

»Påstås ha varit en flicka.»

»Ännu intet nytt att meddela mig?»

»Ingenting.»

Vi växlade ett hjärtligt god natt och jag gick hemåt, begrundande vad jag hört.