Lysande förhoppningar/Kapitel 40
| ← Kapitel 39 |
|
Förlagsreklam → |
XL.
Det var elva år sedan jag sett Joe och Biddy då jag en decembereftermiddag inträdde i deras hem. Joe satt med pipan i mun på sin vanliga plats och i spiselvrån satt en liten gosse.
»Vi kallade honom Pip efter dig», sade Joe då jag satt mig bredvid honom, »och vi hoppas han ska bli lik dig.»
Sedan vi upplivat gamla minnen och talat om litet av varje sade Biddy:
»Käre Pip, är du säker på att du inte tärs av längtan efter henne?»
»Ånej, jag tror inte det, Biddy.»
»Säg oss som en gammal vän. Har du alldeles glömt henne?»
»Min kära Biddy, jag har aldrig glömt något i mitt liv, som spelat någon större roll i det. Men denna stackars dröm, som jag kallade det förr, har alldeles försvunnit.»
Det oaktat kände jag vid dessa ord en okuvlig längtan att ännu en gång se det gamla huset för Estellas skull.
Jag hade hört att hennes liv var mycket olyckligt, att hon blivit skild från sin man som behandlat henne grymt och som till slut blivit alldeles outhärdlig. Och jag hade hört talas om att hennes man hade dött av en olyckshändelse då han plågade en stackars häst. Detta hade hänt ett par år förut, och efter vad jag trodde var hon nu omgift.
Sedan vi ätit middag begav jag mig i väg för att få en sista blick på den gamla minnesvärda platsen.
Där fanns ej längre något hus, intet bryggeri, inte någon byggnad av något slag. Endast murarna omkring den gamla trädgården stodo kvar. Som en grind stod öppen gick jag in.
En kall silvervit dimma låg över nejden; månen var ännu ej uppe men stjärnorna lyste svagt genom dimman och månen höll på att stiga upp och kvällen var ej mörk. Jag kunde se var huset och bryggeriet hade stått och sedan fick jag syn på en ensam gestalt som gick på de vanvårdade gångarna i trädgården.
Gestalten tycktes bliva mig varse då jag närmade mig. Den stod alldeles stilla nu. Allt eftersom jag kom närmare tycktes den vilja dra sig tillbaka, men så stannade den och inväntade mig. När jag kom ännu närmare såg jag att det var en kvinna. Plötsligt vacklade den och sade mitt namn i ytterlig förvåning och jag utropade:
»Estella!»
»Jag är mycket förändrad. Det förundrar mig att ni kunde känna igen mig.
Det ungdomligt friska i hennes ungdom hade försvunnit men dess obeskrivbara charm fanns ännu kvar. Den var inte ny för mig, men jag hade aldrig förut sett det sorgsna och milda ljuset i de förr så stolta ögonen, och jag hade aldrig känt den vänliga tryckningen av hennnes förr så kalla hand.
Vi satte oss på en bänk i närheten och jag sade:
»Efter alla dessa år är det egendomligt att vi råkas just här, Estella, där vi råkades första gången. Kommer ni ofta hit?»
»Jag har aldrig varit här sedan.»
»Ej heller jag.»
Månen höjde sig något och jag tänkte på den milda blicken som riktats mot det vita taket. Månen steg allt mer och jag tänkte på de svaga tryckningarna på min hand då jag sagt de sista ord han hört i denna värld.
Estella var den som bröt den tystnad som omgav oss.
»Jag har ofta hoppats och ämnat att komma hit men blivit hindrad av många omständigheter. Stackars kära gamla ställe!»
Den silvervita dimman belystes av de första månstrålarna och samma strålar glittrade i de tårar som droppade från hennes ögon. Hon visste ej att jag såg dem, ty hon flyttade sig för att dölja dem. Så sade hon:
»Undrade ni inte då ni gick omkring här, hur det kommit att se ut så här?»
»Jo, Estella —»
»Marken tillhör mig. Det är det enda jag lyckats behålla. Allt annat togs ifrån mig litet i taget, men detta har jag behållit. Det var det enda jag bestämt nekade att göra mig av med under alla dessa rysliga år.»
»Skall den bebyggas?»
»Till slut skall den det. Jag kom hit för att taga avsked av den innan den förändras. Och ni», sade hon, »bor ni fortfarande utomlands?»
»Ja.»
»Och det går bra för er, det är jag säker på.»
»Jag får arbeta ganska bra för mitt uppehälle och — Ja, det går mig väl»
»Jag har ofta tänkt på er», sade Estella.
»Har ni?»
»På sista tiden mycket ofta. Det var en lång tid under vilken jag aldrig ville påminna mig om det jag en gång kastat bort, fullständigt omedveten av dess värde. Men sedan min plikt tillåtit mig att komma ihåg det, har jag åter levat om den tiden.»
»Ni har alltid haft en plats i mitt hjärta», svarade jag.
Och vi sutto tysta igen till dess hon sade:
»Jag anade föga att jag skulle få ta avsked av er samtidigt med att jag tog avsked av denna plats. Jag är mycket glad däröver.»
»Är ni glad över att vi åter skola skiljas, Estella? För mig innebär skilsmässan smärta.»
»Men ni sade», svarade Estella mycket allvarligt, ’Gud välsigne er och Gud förlåte er!’ Och om ni kunde säga det till mig då, skall ni inte tveka att säga detsamma nu — nu då lidandet varit strängare än alla andra tuktomästare och lärt mig förstå ert hjärta. Jag har blivit böjd och bruten, men — det hoppas jag — till mitt bästa. Var lika hänsynsfull och god mot mig som ni alltid varit och säg att vi äro vänner.»
»Vi äro vänner», sade jag och reste mig samt lutade mig över henne då hon reste sig från bänken.
»Och skola alltid förbliva vänner?» sade Estella.
Jag tog hennes hand i min och vi gingo bort från den förfallna platsen. Och liksom morgondimmorna lättat en gång för länge sedan då jag lämnade smedjan, så skingrades nu kvällsdimmorna och i det strålande ljus, som nu gick upp för mig, kände jag, att nu hade jag för alltid funnit henne.
SLUT