Madame Bovary/2

←  I

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist II

III  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

II.

En natt fram emot klockan ett väcktes de av hovslag, som stannade utanför porten. En piga öppnade vindsluckan och underhandlade en stund med en man, som stod nedanför på gatan. Han kom för att söka doktorn och hade ett brev med sig. Nastasie gick darrande av köld utför trapporna och öppnade alla lås och reglar. Mannen lämnade sin häst och följde efter pigan. Han tog ur sin bomullsmössa ett brev, inlindat i en trasa, och räckte det siratligt till Charles, som satte sig upp i sängen för att läsa det. Av frun, som av blygsamhet vände sig mot väggen, syntes endast ryggen.

I detta brev, som var förseglat med ett blått munlack, bestormades herr Bovary med böner att genast begiva sig till Bertaux för att spjäla ett avbrutet ben. Det är goda sex mil från Tostes till Bertaux och natten var mörk. Fru Bovary den yngre befarade, att hennes man skulle råka ut för någon olyckshändelse. Det beslöts följaktligen, att stalldrängen skulle fara i förväg. Charles skulle komma efter om tre timmar, när månen gått upp. En pojke skulle skickas emot honom för att visa honom vägen och öppna grindarna för honom.

Omkring klockan fyra på morgonen begav sig Charles på väg till Bertaux, väl insvept i sin kappa. Halvsovande lät han öket lunka framåt hur långsamt det ville. Ibland stannade det av sig själv, då spratt Charles upp, påminde sig det avbrutna benet och försökte draga sig till minnes allt vad han läst om benbrott. Det hade slutat regna och dagen höll på att bryta in. På vildaplarnas avlövade grenar sutto småfåglarna orörliga, ruggiga och frusna i den kalla morgonluften. Så långt man såg, utbredde sig slätten, och lövdungarna omkring bondgårdarna bildade här och där mörkgredelina fläckar på den stora gråa ytan, som vid horisonten sammansmälte med himlens bleka färg. Charles öppnade då och då sina ögon, men sjönk snart tillbaka i sin halvslummer, varunder han, i följd av en vanlig sammanblandning av äldre minnen och färska intryck, såg sig själv i dubbel skepnad, dels som gift man, dels som student, än liggande i sin säng som för en stund sedan, än gående omkring i sjuksalarna som förr i världen. Den fadda plåsterlukten blandade sig med gräsets friska doft, han hörde sin hustru snarka på samma gång som sjuksängarnas gardinringar rasslade. När han for förbi Vassonville, varseblev han en gosse som satt på en dikesren.

— Är ni doktorn? frågade barnet.

Vid Charles’ jakande svar tog han sina träskor i hand och började springa framför honom.

Av de upplysningar, vägvisaren gav, förstod doktorn, att herr Rouault var en mycket förmögen lantbrukare. Han hade brutit benet av sig kvällen förut, när han kom hem från ett trettondagskalas hos en av grannarna. Hans hustru hade dött för två år sedan. Med henne hade han ej flera barn än »mamsell», som hushållade för honom.

Hjulspåren blevo djupare. De nalkades Bertaux. Pojken försvann genom en öppning i en häck, men uppenbarade sig strax därefter, sysselsatt med att öppna grinden till en gård. Hästen halkade på det fuktiga gräset. Charles lutade sig ned för att undgå trädgrenarna. Gårdvararna skällde i sin koja och sleto i sina kedjor. När han red genom grinden, skyggade hans häst och gjorde ett språng åt sidan.

Det tycktes vara en präktig gård. Genom de öppna stalldörrarna syntes duktiga arbetshästar, som åto ur nya häckar. Stora gödselstackar voro utbredda utmed ladugårdshusen och bland hönsen och kalkonerna, som gingo där och plockade, funnos även fem eller sex påfåglar, en lyx som härstammade från Normandie. Fårhuset var långsträckt, logen reslig med släthyvlade väggar. Den sluttande gården var symmetriskt planterad med träd och en skara gäss kacklade i dammen bakom byggnaden.

En ung flicka i blå merinosklänning med tre volanger tog emot herr Bovary på tröskeln. Hon förde in honom i köket, där en stor brasa flammade. Tjänstfolkets frukost stod på bordet, utportionerad i muggar av olika storlek. Fuktiga klädesplagg hängde på tork i taket. Skyffeln, eldtången och pustens metallbeslag blixtrade som blankt stål; utmed väggarna hängde ett rikt förråd av kökskärl, varemot spiselden och den uppgående solen, som tittade in genom fönstren, bröto sina strålar.

Charles gick en trappa upp för att se till den sjuke. Han låg i sin säng och svettades under täcket och hade kastat nattmössan långt ifrån sig. Det var en liten fetlagd karl om femtio år med vit hy, blåa ögon, kal panna och örringar. Bredvid honom stod på en stol en stor karaffin brännvin, varur han då och då hällde i ett glas åt sig för att skaffa sig mod, men så snart han fick se läkaren, var det slut med honom, och i stället för att svärja, som han gjort i tolv runda timmar, började han sakta kvida.

Brottet var helt enkelt och simpelt, utan några försvårande biomständigheter. Charles hade ej vågat hoppas på ett så lindrigt fall. Med tanke på professorernas sätt att gå till väga vid de sårades sjukbäddar försökte han liva upp patienten med skämt, ett slags kirurgiska smekningar, som ha samma verkan som oljan, varmed amputerkniven fuktas. För att få spjälor efterskickades en hop läkt från vagnshuset. Charles valde ut en i högen, spjälkade sönder den och glattade de särskilda ribborna med en glasbit, medan pigan rev sönder ett lakan till förbanden och mamsell Emma sydde ihop små kuddar. Som det dröjde en stund innan hon hittade sitt syskrin, blev fadern otålig; hon svarade ingenting, men sydde så ivrigt, att hon stack sig i fingrarna och hon måste föra dem till munnen och suga bort blodet.

Charles blev förvånad över hennes vita, jämnskurna, mandelformiga naglar. Hennes hand var dock ej vacker, den var kanske ej nog vit, dessutom var den för lång och dess konturer ej särdeles mjuka. Men det som var vackert hos henne var ögonen; de voro egentligen bruna, men sågo svarta ut i följd av de långa ögonhåren. Hennes blick var klar och öppen.

Då förbandet var anlagt, bjöd herr Rouault doktorn »äta en bit», innan han gav sig i väg.

Charles gick ned i matsalen, som låg i bottenvåningen. På ett litet bord voro två kuvert framdukade; tumlarna voro av silver. I rummet fanns en stor säng med omhängen av kattun med invävda turkfigurer. Från det stora ekskåpet, som stod mitt emot fönstret, trängde en stark doft av violrot ock fuktigt linne. I alla hörn stodo spannmålssäckar uppradade; de hade icke fått rum i visthusboden. Mitt på en vägg, vars gröna målning hade fallit av här och där, hängde ett Minervahuvud i svartkrita inom förgylld ram. Därunder stod skrivet med götiska bokstäver: »Till min älskade pappa.»

De talade först om den sjuke, därefter om väderleken, den starka kölden och vargarna, som ströko omkring nattetid. Mamsell Rouault trivdes ej synnerligen på landet, i synnerhet nu, då hon var så gott som ensam om att sköta hela huset.

Hon hade en vit, nedvikt krage om halsen. Hennes hår var benat mitt i pannan och så slätt, att det såg ut som en enda silkesvävnad; det var nedkammat över tinningarna — ett mod som bydoktorn nu såg för första gången — lämnade öronen bara och var i nacken hopsamlat till en rik knut. Hennes kinder hade en lätt rosenfärg. Mellan två knappar i klänningslivet bar hon som en karl en lornjett instucken.

När Charles, efter att ha varit uppe hos Rouault för att taga avsked, kom in i salen, stod hon vid fönstret med pannan mot rutan och såg ut i trädgården, där bönstörarna blivit kullkastade av vinden. Hon vände sig om.

— Söker ni någonting? frågade hon.

— Förlåt — mitt ridspö, svarade han.

Han började leta i sängen, bakom dörrarna och under stolarna. Ridspöet hade fallit på golvet mellan säckarna och väggen. Mamsell Emma fick se det och lutade sig ned över en säck. Charles sprang fram för att vara artig, och när han sträckte ned sin arm, snuddade han med bröstet emot den unga flickan, som stod nedlutad framför honom. Hon reste sig rodnande och betraktade honom över axeln, i det hon räckte honom den förlorade tingesten.

I stället för att komma tillbaka till Bertaux tre dagar därefter, som han hade lovat, återvände han dit redan följande dag och sedan regelbundet två gånger i veckan oberäknat alla tillfälliga besök, dem han gjorde liksom av misstag.

För övrigt gick läkningen bra och enligt alla konstens regler, och när man efter förloppet av sex veckor såg herr Rouault utan stöd gå omkring i rummen, började doktor Bovary betraktas som en mycket skicklig karl. Patienten själv sade, att han ej skulle ha blivit bättre kurerad av de förnämsta läkarna i Yvetot eller till och med i Rouen.

Vad Charles beträffar, försökte han ej ens göra sig reda för orsakerna till att han så gärna red till Bertaux. Hade han tänkt därpå, skulle han troligen tillskrivit det sitt nit för det allvarsamma sjukdomsfallet eller den vinst, han hoppades draga därav. Men var det verkligen detta som gjorde, att dessa besök utgjorde en så angenäm förströelse i hans enformiga liv? Dessa dagar steg han tidigt upp, for av i galopp, drev på hästen och när han kom fram, torkade han av fötterna på gräsmattan och drog på sig sina svarta handskar, innan han inträdde. Han blev alltid glad, när han kom upp på gården och hörde tuppen gala från bakgården och såg dränggossen, som kom honom till mötes. Han tyckte om ladan och stallet, han tyckte om pappa Rouault, som gav honom ett handslag och kallade honom sin räddare, han tyckte om att höra mamsell Emmas trätofflor, vilkas höga klackar gjorde, att hon såg större ut, klinga mot stengolvet i köket.

Hon följde honom alltid till översta trappsteget. Om hans häst ej var framförd, väntade hon till dess den kom. De hade redan tagit avsked och sade därför ingenting; vinden lekte med de korta hårslingorna i hennes nacke eller kom hennes förklädesband att fladdra som vimplar. En gång var det töväder, snön på taken smälte och stora droppar föllo från trädens grenar. Hon stod på tröskeln med uppspänd parasoll; solstrålarna silade sig igenom det emaljfärgade sidenet och kastade rörliga reflexer över hennes ansikte. Luften var ljum, hon smålog och vattendropparna föllo, en och en, på det utspända sidentyget.

Under den första tiden, Charles besökte Bertaux, underlät ej fru Bovary den yngre att fråga efter den sjuke och hade till och med ägnat herr Rouault en särskild sida i den kladd, hon förde över sin mans inkomster. Men när hon fick veta, att han hade en dotter, började hon göra sina förfrågningar, och hon fick veta, att mamsell Rouault hade i ett Ursalinerkloster fått en vårdad uppfostran, att hon kunde dansa, rita, sy tapisseri och spela piano. Det satte kronan på verket.

Det är då därför, tänkte hon, som han är vid så gott lynne, när han reser dit, och sätter på sig sin nya väst, även om det hällregnar! Å, den kvinnan, den kvinnan!

Och hon kände en instinktlik avsky för henne. Först gav den sig luft i lätta antydningar, som Charles ej förstod, därefter i tydligare anmärkningar, som han av fruktan för oväder ej låtsades höra, och slutligen i häftiga utfall, varpå han ej visste vad han skulle svara. Varför fortfor han att resa till Bertaux, när herr Rouault var återställd och ännu ej ens betalt arvodet? Naturligtvis därför att det fanns en ung flicka i huset, en som kunde prata och brodera tapisseri och säga kvickheter! Det var just sådana han tyckte om, han nöjde sig inte med mindre än stadsdamer! Och hon tillade:

— Gubben Rouaults dotter — en stadsdam! Jo, jag tackar, jag! Hans far var fåraherde och de ha en kusin, som var nära att bli anammad av polisen för någon dumhet, han gjorde under ett gräl. Det är visst värt att hon knycker på nacken och uppträder i kyrkan om söndagarna i sidenklänning som en grevinna! Det stackars gubbkräket, hade han inte fått så god rovskörd i fjol, hade han väl inte kunnat betala utskylderna!

Charles blev slutligen uttråkad och upphörde med sina besök på Bertaux. Efter en hel hop snyftningar, kyssar och kärleksscener hade Héloïse tvingat honom att med handen på mässboken svärja, att han ej skulle fara dit vidare. Han lydde, men hans häftiga längtan kom i strid med hans undergivenhet och i följd av en naiv sofism ansåg han, att detta förbud för honom att återse henne var detsamma som en rättighet att älska henne. Hans hustru var ju också så mager och hade långa betar i munnen; hon var under alla årstider klädd i en liten svart schalett, vars snibb hängde ända ned mellan skulderbladen; sin skrangliga kropp stoppade hon in i klänningar trånga som fodral och som voro så korta att vristen syntes, och inte nog med det utan också hennes breda fötter och de gråa strumporna!

Charles' mor kom ibland och hälsade på dem, men på sista tiden hade svärdottern börjat egga upp henne mot sonen och snart hackade de på honom som knivar med sina anmärkningar och pikar. Han borde inte äta så mycket! Vad skulle det tjäna till att bjuda första bästa landstrykare på brännvin? Och en sådan envishet att inte vilja ha ylle närmast kroppen!

I början av våren inträffade det, att en notarie i Ingouville, hos vilken änkan Dubuc hade en del av sin förmögenhet insatt, en vacker dag rymde med alla pengar, han hade inne. Utom en andel i en båt — omkring sex tusen francs — ägde Héloïse visserligen sitt hus vid rue Saint-François, men av hela denna förmögenhet, som det talats så mycket om, hade hon dock icke fört med sig någonting i boet annat än litet möbler och några nipper. Det förhållandet måste undersökas. Och nu befanns det, att huset i Dieppe var intecknat ända upp till takåsen; det som hon hade haft insatt hos notarien hade hon sett för sista gången, och hennes andel i båten var ej värd mer än tusen écus. Den hedervärda damen hade således ljugit! Herr Bovary den äldre slog i sin förbittring sönder en stol och anklagade hustrun för att ha bragt deras son i olycka genom att koppla ihop honom med en sådan skinkmärr, vars seldon voro lika värdelösa som huden. De foro till Tostes och det kom till förklaringar och uppträden. Héloïse kastade sig gråtande i sin mans armar och besvor honom att försvara henne mot hans föräldrar. Charles ville tala till hennes förmån. Då blevo de onda och reste sin väg.

Men Héloïse hade »fått knäcken». När hon åtta dagar därefter höll på att hänga upp linne på gården, började hon spotta blod, och dagen därpå, medan Charles rullade ned gardinen och vände ryggen till, gav hon till ett rop: — Ack, min Gud! utstötte en suck och föll i vanmakt. Hon var död! Vilken oväntad händelse!

När allting var förbi på kyrkogården, vände Charles om hem. Han fann nedre våningen tom och gick därför upp i sängkammaren. Där hängde ännu hennes klänning på sängstolpen. Han lutade sig mot chiffonjéen och stod där ända till sent på vällen försänkt i sorgliga tankar. Hon hade i alla fall hållit av honom.