Maria. En bok om kärlek/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  XVI.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

XVII.
XVIII.  →


[ 43 ]

XVII.

Ibland lyckades vi genom ömsesidig hjälp att alt bättre förstå hvarandra.

En afton, när jag hade biträdt Maria med hennes strumpor, sade hon:

»Jag har tänkt mycket på, hur det kan komma sig, att jag aldrig har skämts inför dig.«

»Hvarför skulle du skämmas? Du håller ju af mig.«

»Ja, naturligtvis. Det är den första och väsentligaste orsaken. Men det är ändå icke nog. Nej, du — det beror också i hög grad [ 44 ]på dig. Du har hjälpt mig mera, än du kanske själf vet.«

»Hur så?«

»Jo, du har varit så ärbar mot mig. Du har aldrig sett på mig med stygga ögon, du har aldrig vidrört mig med närgångna händer. Jag har aldrig någonsin kommit att tänka på, att du är en man. Och det är du ändå, gudskelof.»

»Hvad du nu säger, Maria, kan vara ganska sant. Men skola vi verkligen förstå, hvarför du inte skäms inför mig, så är det ännu något, som fattas. Svara mig uppriktigt: om du inte hade känt dig säker på att vara så söt, om du t. ex. hade haft en eller dold skavank, skulle du då hafva lagt i dagen en dylik frimodighet? Visserligen icke. Och om icke hela din personlighet från topp och till tå, utan och innan, hade varit så fin och välbehållen, så strålande och klar, så skulle du också känt blygsel. Nu älskade du mig, nu var jag icke någon tölp, och nu var du i alla afseenden en härlig [ 45 ]söndagsflicka, äfven om hvardagarna — och därför skämdes du icke.

Hvaraf man kan utleta den vemodiga moralen, att dygden trifves bäst med en puckel på ryggen.«