Maria. En bok om kärlek/18
| ← XVII. |
|
XIX. → |
XVIII.
Ingenting hos Maria var fult, och alt, hvad hon företog sig, föll innanför skönhetslinien. Hon var et välbehag för ömtåliga nerver. Hvad det är märkvärdigt få kvinnor, som förstå att hålla skönheten i aktning. En passar inte på sin stämma, utan låter den skrälla som en trumpet; en annan försummar sin gång och uppträder med sneda klackar under skorna, en biter sina naglar, en annan kliar sig med virknålen i håret.
Jag skulle icke kunna lefva en månad med en sådan kvinna utan att göra henne något ondt. Ett fruntimmer, som jag höll mycket af, dödade en gång en insekt med sin tesked. Vid gud behöfde jag icke hela min sjelfbeherskning för att inte slå henne i ansigtet.
Med Maria var jag trygg. Hon värkade på mig som en stilla sommarkväll, hvilken samtidigt döfvar och väcker. Harmonisk frid strömmar genom hela ens varelse, alting synes ljust och lätt, bekymmerna dunsta bort som flyktiga dimmor ur hjärnan, mod och förhoppningar vidga bröstet. När Maria lade sin varma hand på min panna, strök hon alt missmod bort, och jag såg lifvet för mig fullt af skönhet och fred som en stilla sommarkväll.
Aldrig har hon fått en nerv i mig att skrika af smärta, vrede eller vämjelse. Som himmelsk manna vederkvickte hon mig, som en guds lifgifvande välsignelse sänkte hon sig öfver mig.
Ja, Maria, till den grad var du mig välbehaglig, att jag fann dig fullkomligt vacker, icke det ringaste mindre vacker än vanligt de dagar, då du var så förstörd af förkylning, att du nätt och jämt vågade visa dig inför mig.
Du var nog inte så vacker. Jag såg det icke. Jag visste bara, att det var all jordisk salighet att hålla dig i mina armar och kyssa dig — då som altid.
Att jag då inte förstod, hur alvarligt det var fatt med mig! Ty det säger jag nu med mognare erfarenhet: Den man, hvars känsla håller stånd emot snufva, han kan verkligen känna sig säker på sin kärlek.