Maria. En bok om kärlek/43
| ← XLII. |
|
XLIV. → |
XLIII.
Jag visste blott, att jag satt som en kung med den kostbaraste skatt i min hand. Skatten var i min hand, och jag var konung, kunde nyttja den eller skänka den bort, allt efter min kungliga nyck,
Högmodig satt jag med min skatt, höll den triumferande upp inför mina visa ögon och sade: Denna skatt är i sanning sällsynt, och ve den, som vågar att stjäla den ifrån mig. Den är min af guds nåde, jag är icke skyldig någon räkenskap för den. Den behagar mig, denna skatt, det lyster mig att begagna mig däraf. Men kanske behagar det mig i morgon att kasta den bort, ty jag är konung och min skattkammare full.
Som en högmodig konung höll jag Maria i min hand. Trygg i min herskarerätt lekte jag med henne, släppte henne öfvermodigt ifrån mig och njöt dubbelt af att eröfra henne tillbaka. Visste, att när jag sade: Kom! så kom hon, och när jag sade gå! så gick hon. Men visste icke, att den dag skulle gry, då jag i armodets ångest och vånda glömde alt högmod och bad: Blif hos mig, du min sällsyntaste, min enda skatt.