Maria. En bok om kärlek/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  L.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

LI.
LII.  →


[ 129 ]

LI.

Jag hoppas, att läsaren lagt märke till, att det nu ändtligen börjat komma litet fart i denna historia om min och Marias kärlek. Berättelsen ilar mot sin afslutning, och parenteser torde knappast ur ästetisk synpunkt längre kunna anses lämpliga.

Jag tvingas dock till ännu ett uppehåll på vägen. Jag ser framför mig en hel hop hånfullt ringaktande och grimaserande ansigten, som jag finner mig böra aflägsna.

Det är de sista dagarnas heliga, poesins skägglösa asketer och spekulativa gröngölingar. De betrakta med obeskriflig förakt denna kollega, hvilken på så gammalmodigt sätt [ 130 ]diktar om kvinnor och kärlek. Nej, bättre uppfatta de en nutida poesis kraf. De stiga på långdragna adjektiv upp mot stjärnorna, prata bort en stund med Vår Herre och servera sina himmelska interviews med alt det dimmiga djupsinne, som de förmå att pressa fram ur sina oklara hjärnor.

Det är poesi, så att hvar man kan förstå, att poesi är något annat än vanliga mänskliga ord. Och det är poeter med verkligt ädel sträfvan, poeter, hvilka icke befatta sig med något så vulgärt, som att berätta om två människor, hvilka älska hvarandra.

Dessa unga skalder hafva gjort den imponerande upptäckten, att de äro af för fin materia för att älska. Kärlek förnedrar dem, vänder deras sinnen bort från alla höga syften, söla deras jungfruliga själar, hvilka de tro, att himlen slickar sig om mun efter.

Låt de stackrarna stanna i stjärnorna och fördunsta. Jordens vackra flickor sakna dem icke. Och komma de en dag nedtraskande med sin brunst — så kallas kärlek i stjärnorna [ 131 ]— så skall äfven den tarfligaste Donna från bakgatorna kunna lära dem, att man finner mera poetisk vishet i tvänne flickögon än i samtliga fixstjärnor.

....Hvarpå jag går vidare med Maria.