Maria. En bok om kärlek/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XLIX.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

L.
LI.  →


[ 127 ]

L.

Morgonen, förklaringen och Maria kommo. Och alla nattens förvirrande dimmor blåstes bort.

Förklaringen var så enkel som möjligt, endast genom en olycklig tillfällighet hade jag icke fått den kvällen förut.

Hvilken narr jag hade varit. Frukta för, att Maria skulle svika mig. Nej, mera än någonsin var hon min.

Jublet steg inom mig. Bort med all svaghet. Ännu rider jag osårad genom striden, ännu följer segern min fana.

Maria, om du hade sett mig kvällen förut! Nu såg du mig trygg och leende som altid, [ 128 ]vänlig och öfverseende, tagande det hela som det var: ett ledsamt misstag.

Spelade jag min rol väl? Eller anade du, att det låg något bakom, något, som skulle döljas för dig? Kände du, när jag tryckte dig i mina armar, att min lycka var större, än jag ville tillstå?

Låg det kanske en alt genomskådande illistighet i din blick, när du märkte de nedbrunna ljusen på det ännu dukade bordet och med ett förebrående leende sade: »Nu har du åter gått sent till sängs....?«

Och när jag svarade: »Ja, jag hade ett angeläget arbete«, var du då aldeles uppriktig, inte en enda liten smula elak, när du helt lätt svarade: »Ja, hvad skulle väl annars kunna hålla dig vaken så länge?«