Min fader föll m. m.
| ← Jägaren |
|
Skål → |
Min fader föll m. m.
Min fader föll i öppen strid,
Med osänkt blick,
Och honom ärfde jag dervid;
Hans svärd jag fick.
Ut vill jag nu, ej hemma bo
I modlös flärd,
Inunder tak får jag ej ro,
Med detta svärd.
Och ej inom mig ro jag får,
Det brinner der;
Men fastän allt i låga står,
Hur skönt det är!
Som barn jag lekt med nordan jag,
Mång vinterqväll;
Med björnen tog jag månget tag,
Bland isgrå fjell.
När åskan gick, jag stod allen
På klippans höjd;
Att se på blixtens vilda sken,
Det var min fröjd.
Från jagtens gny, en drifva var
Mitt örngått då.
Den trötte månget örngått har,
Att hvila på.
Nu har jag hvilat ut, kom nu
Du nordansky,
Och bär mig öfver hafvet du,
Till stridens gny.
Här blir så hett uti min själ,
Allt står så still;
För Sveas ära, Sveas väl
Jag verka vill.
Men gamla fadersklinga min
Vi följas åt;
På skifvan skall jag rista in:
Framåt, framåt!
Din ättfar, goda klinga, var
En thordönssky;
Ty Karl den Tolfte först dig bar,
I stridens gny.
Men såsom äretecken sen
Min far dig fick,
Det svärd af kungen var allen
En konglig blick.
Men kom du svärd! mig lyster nu
Att se en strid;
Mitt hjerta slår för den, och du
Är van dervid.
Kom, kom! vi skola visa vi,
På fjerran strand,
Att mod och styrka finnas i
Vårt Svealand.